De som sänds ut — hurdana är de?

”HURDAN missionär kommer du att bli?” Den frågan ställde K. A. Adams till de 24 elever som han undervisat under de gångna fem månaderna. Tillfället var utexamineringen av Gileadskolans 64:e klass, som ägde rum den 5 mars i Jehovas vittnens sammankomsthall i Long Island City i New York.

”Ni kan ta lärdom av dem som gått före er”, fortsatte Adams. Han riktade sedan elevernas uppmärksamhet på två missionärer som omtalas i bibeln, Jona och aposteln Paulus. Jona, framhöll han, hade en orätt inställning till sitt anvisade distrikt, Nineve, och delade inte Guds syn på folket där. Så Jona gav sig i väg åt ett annat håll. ”Men Gud stoppade honom tvärt”, sade Adams, ”gav honom ett par dagar att tänka över saken, och slutligen sade Jona från fiskens buk: ’Vad jag har lovat vill jag infria.’”

”Men Jona hade fortfarande problem”, påpekade Adams. ”Trots att han begav sig av till Nineve och utförde sitt uppdrag, hyste han tydligen inte sann medkänsla för folket. Då de övergav sina onda vägar och Jehova beslutade att inte förgöra dem, säger bibeln: ’Detta förtröt Jona högeligen.’” Detta ger anledning till reflexioner, i synnerhet som bibeln antyder att Jona visade sig mycket intresserad av sin egen personliga bekvämlighet. — Jona, kap. 1—4.

Eleverna förstod lärdomen — att de skulle vara verkligt intresserade av att hjälpa andra människor, i stället för att vara överdrivet bekymrade om sin egen bekvämlighet. Dagarna efter utexamineringen togs många farväl, när eleverna började ge sig av till de 10 länder som de tilldelats att arbeta i — Bahamaöarna, Brasilien, Chile, Ecuador, Franska Guayana, Japan, Paraguay, Salvador, Senegal och Sierra Leone. Sedan Gileadskolan började för 35 år sedan, har nu sammanlagt 5.633 elever sänts till mer än 160 olika länder.

De som nu begav sig av har utmärkta föredömen i många missionärer från tidigare klasser. Som exempel kan nämnas Leo och Eunice van Daalen i Gileadskolans första klass. I mars 1944 anlände de till Puerto Rico, där bara sex personer var verksamma som Jehovas vittnen. Paret van Daalen fann en bostad och började predika i den heta tropiska solen. Antalet förkunnare av Riket ökade från sex år 1944 till 622 i november 1951.

I april året därpå åkte makarna van Daalen till Förenta staterna för att besöka sina föräldrar. Flygplanet störtade emellertid i havet. Eunice, som var en utmärkt simmerska, gav sitt livbälte till en annan, och tidningarna lovordade hennes osjälviska handlingssätt. Men hon och hennes make drunknade. I åtta år hade de arbetat hårt med att predika, och det är till stor del tack vare deras och andra gileaditers verksamhet som det nu finns över 16.700 förkunnare av Riket på Puerto Rico.

Ett annat exempel är Donald Baxter, som var elev i Gileadskolans femte klass. Den 2 juni 1946 anlände han till Caracas, huvudstaden i Venezuela. Det var då bara fyra vittnen där i landet. Man fann ett litet hus, utan vattenledning, i utkanten av staden vid en gata som saknade stenbeläggning. Här inrymdes det första missionärshemmet i Venezuela. Baxter är fortfarande i Venezuela och har haft del i ökningen av antalet förkunnare av Riket, som nu uppgår till 13.800.

I land efter land har gileaditerna banat väg för verksamheten med att predika om Riket — i Dominikanska republiken, Nicaragua, Peru, Salvador och många andra länder. Beträffande verksamhetens början i Ecuador rapporteras följande i Jehovas vittnens årsbok för 1948: ”Det krävs verklig beslutsamhet från missionärernas sida att ge sig in i ett land där de är fullständiga främlingar och där ingen sympatiserar med dem eller tror på sanningen som de gör, och så fortsätta oförskräckt och modigt. ... Detta har gileaditerna gjort.”

Under avslutningsprogrammet för den 64:e klassen manade åtta medarbetare vid Jehovas vittnens högkvarter alla de 1.944 närvarande att visa liknande beslutsamhet och trofasthet. L. Weaver framhöll det privilegium det varit för eleverna att få undervisning vid Gileadskolan, men påpekade att de under påfrestande förhållanden skulle kunna förlora uppskattningen av sitt privilegium. ”Tänk på Demas”, sade han. ”Han hade privilegiet att få vara en medarbetare till aposteln Paulus. Men senare säger Paulus: ’Demas har ... övergett mig, eftersom han har fattat kärlek till den nuvarande tingens ordning.’” — 2 Tim. 4:10.

Eleverna fick utmärkta råd av L. Greenlees om att de behöver ådagalägga vishet i sitt sätt att behandla människor, både medmissionärer, som de snart skulle komma att bo tillsammans med, och den lokala befolkningen som kanske har helt annorlunda sedvänjor och är vana att göra saker och ting på ett annat sätt. Han uppmanade missionärerna att inte betrakta sina egna sätt och metoder som överlägsna. För att belysa vikten av att verkligen ge sig ut bland människorna och lära sig deras sedvänjor läste Greenlees upp följande berättelse av en medlem i Förenta staternas fredskår, vilken fanns införd i The Wall Street Journal:

”Vid tillfället i fråga hade jag bott i Kenya nära två år och undervisade i en liten stad i den centrala delen av landet. En elev som hette Samuel bjöd mig hem till sig, där jag träffade hans familj och åt en god måltid, som hans mor hade lagat. Helt naturligt lovordade jag maten.

På vägen hem frågade Samuel om han kunde få säga mig något. ’Madame’, sade han, ’jag vill inte såra era känslor, men det är mycket oartigt att säga något om maten annat än om det är något fel på den.’

Jag kände hur modet sjönk. Två år och jag var fortfarande så okunnig om vanorna hos dessa människor, som jag kommit för att bo bland och ’hjälpa’, att jag fortfarande inte ens kände till en så enkel sak som hur man uppför sig vid matbordet.”

Ja, äkta intresse för och omsorg om människor — detta är vad missionärerna behöver. Det finns all anledning att tro att de nu utexaminerade eleverna kommer att bli utmärkta missionärer — att döma av deras resultat i fråga om att hjälpa människor i de fem länder från vilka de kommit. Några har redan tillbringat mer än 10 år i förkunnarverket på heltid. De är därför inga oerfarna ungdomar. Deras medelålder är över 29 år.

I sitt avslutningstal till klassen citerade instruktören U. V. Glass bibeln och sade: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse.” (Pred. 7:9) I sitt hjärtevärmande tal, i vilket han framhöll deras utmärkta egenskap lojalitet, sade han till avslutning: ”Detta är vad vi önskar er. Må er missionärstjänst visa sig vara till och med bättre i slutet än i begynnelsen.” Ja, må var och en av eleverna i den 64:e klassen fortsätta att visa lojalitet och andra kristna egenskaper på missionärsfältet.

[Bild på sidan 13]

Sextiofjärde klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead

64:e klassen mars 1978

I förteckningen här nedan är raderna numrerade framifrån och namnen angivna från vänster till höger i varje rad.

l) Beatty, M.; Gillar, W.; Byrd, L.; Regalade, L.; Jefferson, M.; Landells, C.; Gabel, G.; Gabel, U. 2) Keller, R.; McCoy, S.; Triplett, B.; Segura, L.; Aponte, S.; Keller, C.; Jones, C.; Regalade, E. 3) Triplett, R.; Beatty, M.; Gillar, H.; Segura, G.; Reed, A.; Aponte, R.; Fawcus, B.; Henser, S.