Vår son hjälpte mig att rätta till mina värderingar

Den dagen då vårt första barn föddes var vi mycket lyckliga. Min makes glädje och läkarens uttalande om att barnet var en normal, frisk pojke betydde så mycket då. Men den lyckan varade inte länge. Snart försökte våra vänner övertyga mig om att Craig hade problem med synen. En läkare försäkrade oss efter en undersökning att det inte fanns något större fel. Men en vecka efter läkarens besök hade Craig fått grå starr i det ena ögat. Vår tre månader gamle son var halvblind!

En ögonspecialist upplyste oss om att min man och jag tyvärr inte var de rätta personerna att vara gifta med varandra, eftersom vår sons sjukdom var ärftlig. Tanken på att vår son var halvblind var tillräckligt smärtsam, för att nu inte nämna att jag hade gift mig med fel person. Påföljande vecka miste Craig synen också på det andra ögat av samma orsak. Inom fyra månader efter födelsen var han helt blind!

Efter många tårar och allvarliga samtal anlitade min make och jag en näringsexpert. Han menade att det var en medicin som jag hade ordinerats att ta omkring tre månader under havandeskapet som hade förorsakat sjukdomen. Hans dom var att om Craig inte reagerade positivt under tre månaders behandling fanns det inte mycket man kunde göra. Vilken oro kände jag inte för vår lille son, och vilken förskräcklig framtid såg jag inte framför mig som mor!

Chocken fick mig också att börja ifrågasätta Guds rättvisa. Om Gud lät honom förlora synen på ett öga, kände jag att jag skulle kunna vänja mig vid det. Men att han skulle förlora synen på båda tycktes som ett omänskligt hårt slag. Varför skulle ett hjälplöst litet barn behöva lida? Jag hade ju varit mån om min hälsa både före och efter havandeskapet. Jag kände till andra mödrar som hade misskött sig. De försökte till och med göra abort, och ändå födde de friska barn. Varför drabbade detta mig som inte ville något högre än älska och ömt vårda ett barn?

Jag får lära mig nya värderingar

Det dröjde emellertid inte länge förrän jag började förstå att min son skulle bli en välsignelse för mig på många sätt. Hans hälsa försämrades till den grad att det som oroade mig mest inte var huruvida han skulle kunna se, utan om han skulle få leva. Jag började inse att det fanns andra värdefulla gåvor och att den största var livet självt. Det var så underbart att han levde!

Min make brukade påminna mig om att våra ofullkomliga kroppar, de oförutsedda medicinska biverkningarna och de försämrade levnadsvillkoren måste tas med i beräkningen. Vänner pekade på många andra barn som var lika illa däran och som hade lärt sig att ta itu med allvarliga problem.

Min make och mina vänner påminde mig också hela tiden, allteftersom åren gick, om Guds uppsåt att ta bort alla svårigheter för dem som skall få leva på jorden i hans nya rättfärdiga ordning. (2 Petr. 3:13; Upp. 21:3, 4) De tog fram många av Craigs goda egenskaper som höll på att utvecklas — hans glada läggning och kärleken till Jehova, som tydligt visade sig i hans lilla hjärta. Detta var verkliga välsignelser. Jag funderade ofta över stridsfrågan som Satan hade väckt mot Gud i samband med Job: Skulle vi tjäna Jehova endast då vi hade allt det som vi önskade? — Job, kapitel 1 och 2.

Mitt svar var att ägna mer tid åt att tala med mina grannar om dessa bibliska ting. Detta blev en hjälp att hålla sinnet sysselsatt med Guds ords mera positiva och uppbyggande löften. Det krävde ansträngning från min sida, men mitt förhållande till Gud förbättrades.

Behov av tålamod

Hittills har vår son förblivit ett ömtåligt och känsligt barn. Han kan fortfarande inte gå utan hjälp trots att han är drygt fem år. Eftersom synen betyder så mycket, när det gäller att öva upp balanssinnet, är detta till nackdel för honom. Även om han är stark nog att gå, föredrar han att ta sig fram sittande. Detta får honom att känna sig säker.

Vi har lirkat många timmar med Craig för att få honom att ta några steg, och vi har försäkrat honom att vi skulle fånga upp honom i våra armar om han skulle ramla. Vi berömmer honom mycket när han försöker, men för det mesta återgår han till att sitta och att använda möblerna som en hjälp till att förflytta sig. Vi kan inte straffa honom eller skynda på honom; i så fall blir han snabbt sämre. Det långsamma gensvar som han ger har lärt oss tålamod.

Han har också svårigheter med att förstå språket. Till en början verkade Craig ovanligt klipsk. Han fann det lätt att upprepa ord och svar som en papegoja. Men allteftersom tiden gick lade vi märke till att han inte kunde sätta samman meningsfulla satser. Nu befarade vi dessutom att vårt barn var utvecklingsstört.

Genom att brevväxla med en statsunderstödd blindskola fick vi hjälp att förstå situationen. En seende kan tro att han förstår en blinds situation blott och bart genom att blunda. Men han kan fortfarande få hjälp av sitt synminne. Det är omöjligt för en seende att bara sluta ögonen och försöka förstå hur det är att vara blind från födelsen. Av detta förstod vi att det inte fattades något hos Craig, utan snarare hos oss, då vi inte hela tiden beskrev saker och ting för honom som han normalt skulle ha lärt sig genom att se.

Seende barn är enastående efterhärmare. Men hur kan ett barn som är blint ta efter någon som till exempel lyfter en sked vid måltider eller stänger en dörr eller vänder blad i en bok? Det kan ju inte se föremålet eller rörelsen. Hur förklarar man hur det ser ut när en fågel flyger eller en häst galopperar?

Det blev nu klart för mig vad saken gällde. Jag måste prata med Craig mycket oftare och berätta för honom vad jag gjorde, när jag rörde mig i huset och arbetade. När det är möjligt låter jag honom känna på föremålet som jag handskas med, smaka eller lukta på det och sedan känna rörelsen.

Om jag stänger en dörr förklarar jag vad jag gör. Sedan uppmuntrar jag honom att känna på dörren och lyssna på ljudet, när den rör sig genom luften, och slutligen på klickandet när den stängs. När jag gör om rörelsen utan att han känner på dörren, ber jag honom berätta för mig vad jag gör. Jag måste följa detta tillvägagångssätt för att hjälpa honom att förbinda rörelser med föremål och människor. Som ett resultat av detta har både hans fattningsförmåga och tal förbättrats avsevärt. Vi får många belöningar på grund av att vi är tålmodiga och uthålliga.

Ökad känslighet

Craigs känslighet har gjort oss medvetna om hur viktigt det är att vara vänlig och förstående när det gäller att öva honom. Han är förvånansvärt känslig för atmosfären i ett hem. Han kunde redan som mycket liten känna om en familj var vänlig och lugn eller inte. Om atmosfären inte var fridfull och avspänd, kunde vi inte lämna honom hos den familjen, även om de var våra vänner. Å andra sidan har vi lagt märke till att Craig känner sig trygg tillsammans med lugna, stillsamma människor. Min make och jag fick naturligtvis vara mer uppmärksamma på vårt eget uppförande och förhållandet oss emellan. Häftiga ord mellan oss gör Craig orolig. Följaktligen trivs han när vi är lugna och avspända.

Eftersom det finns ett samband mellan syn och smak, har Craig mycket konservativ smak. Tidigare tyckte han illa om alla slags grönsaker. Vi har behövt vara uthålliga och påhittiga för att vänja honom vid nya maträtter.

Lukten är också ett speciellt känsligt område. Craig har inga problem med att upptäcka maträtter som vi tycker är ganska luktfria. Vi uppmuntrar honom att utveckla luktsinnet. Han behöver bara vidröra mat av vilket slag som helst med fingertopparna och sedan lukta på dem för att veta vad det är.

Precis som många blinda barn är Craig också känslig för musik. Detta medium har en lugnande inverkan på honom när han är trött och kinkig. Alltför mycket musik uppmuntrar emellertid till passivitet, precis som för mycket TV-tittande gör när det gäller seende barn.

Fostran

Vi vill inte skämma bort vårt barn, även om det är handikappat. När Craig skriker av ilska, låter vi honom därför genom vårt tonfall få veta att vi inte tycker om det. Eftersom han inte kan se våra ansiktsuttryck, måste vi uttrycka alla nyanser med hjälp av rösten.

Med tanke på Craigs fostran har vi hitintills bara förknippat de ting som Craig tycker om med Gud. Han tycker nu om vindruvor. Därför kan vi säga: ”Vet du vem som har gjort vindruvorna? Det har Jehova.” Den här metoden använder vi i samband med allt som vår son tycker om. Om vi är tillsammans med våra vänner på en trevlig picknick och han njuter av en kotlett eller en korv, förklarar vi för honom vem som har gjort detta möjligt.

Ibland ligger Craig på marken och skrattar åt fåglarnas läten, speciellt åt vår kakadua eller skrattfågel här i Australien. Kalkoner fångar också hans uppmärksamhet. När vi lägger märke till hans förtjusning, förklarar vi för honom att det var Jehova som skapade dem och sedan låter vi honom upprepa detta. För vår son är allt det som Jehova gör gott. Vi uppmuntrar honom att känna på gräset, på katten, hunden, geten och på rosorna i trädgården, och sedan ber vi honom berätta för oss vem som har gjort dem. Hans lilla sneda leende visar att han har uppskattat en ny dimension i att lära. På så sätt hoppas vi att han på sitt eget lilla vis kommer att förbinda angenäma ting med Skaparen.

Leksaker

Det var först en utmaning att hålla Craig sysselsatt. Även om vi aldrig tänker så mycket på detta, så innebär det en stimulans för sinnet att se människor röra sig. Han får inte denna stimulans; därför kan han lätt bli inåtvänd. Leksaker hjälper till att förhindra detta.

Det har också varit påfrestande att hjälpa Craig att förstå olika föremåls form och storlek. Hur skall man få ett blint barn att begripa hur en stor byggnad, ett högt träd eller ett långt tåg ser ut? Att man varierar hans leksakers storlek och form kan vara ett roligt sätt varigenom han lär sig mycket om detta. De bästa leksakerna är föremål som är vanliga i det dagliga livet, t. ex. skedar, fat, kartonger, gummibollar, skor, väskor, rep, vatten i en hink och sådant som man kan skjuta framför sig, för att nämna några.

Min uppskattning ökar

Craig har lärt mig att uppskatta många ting som jag tagit för självklara. Jag trodde att jag uppskattade att kunna se. Nu är jag inte säker på att jag gjorde det. En fågel i flykten, en rosenskimrande solnedgång, ett ansiktes lyckliga leende, de tryckta orden i en bra bok, blommors färg, en söt klänning, oräkneliga vardagliga ting — allt detta betyder så mycket mer för mig nu.

Då jag har kommit att förstå hur mycket Craig förlitar sig på gåvan att kunna höra, betyder ljud mycket mera för mig nu. Det finns så mycket som man tar för givet, som knäppet när man stänger en dörr eller tänder en lampa, klockans tickande, prasslet när man bläddrar, porlandet när man häller i vatten i ett glas, eller regndroppars smattrande. Ljud som vi ibland upplever som onödiga och irriterande betyder liv, trygghet och tillfredsställelse för Craig och ger färg åt hans värld.

Detsamma kan man säga om många angenäma dofter, den ändlösa variationen på smaker och den mängd av fascinerande ting vi rör vid varje dag. Jag har kommit att mycket uppskatta allt det underbara som man inte kan se, höra, känna eller smaka, men som ändå alla kan njuta av intensivt, i synnerhet de som är blinda. Exempel på detta är vänlighet och tålamod; en trygg, lugn miljö; kärlek, förtroende och uppriktig, osjälvisk medkänsla och förståelse. Craig har varit ett medel till att berika vårt liv på alla de nämnda sätten och framför allt genom att denne mycket tillgivne lille krabat varit med oss varje dag.

Från det Craig var omkring nio månader gammal började han nynna melodier till den rätta rytmen. Hans repertoar består av många sånger, i synnerhet de som sjungs vid kristna möten. Vare sig vi är hemma, ute och handlar, kör bil eller besöker grannar, sjunger denne lycklige lille parvel ofta. Det är förvånansvärt hur uppfriskande och uppmuntrande detta kan vara till och med för en främling, som vi passerar medan vi handlar på torget.

Att Craig är så uppmärksam gör att han är mer mottaglig för undervisning, även om han som tidigare nämnts är långsammare när det gäller att uppfatta rörelser i förhållande till människor och föremål. När han var två och ett halvt år, kunde han räkna upp de 13 första böckerna i bibeln i rätt följd. Han kunde svara på många frågor i samband med bibliska personer. Han är känd för att vid kristna möten i samband med bönen säga amen högt och ljudligt, innan någon annan hunnit göra det. Han gör fortfarande detsamma vid måltider, sedan vi har tackat i bön. Hans sinnelag och kärlek till Gud vid denna ringa ålder har varit till verklig uppmuntran.

När jag en gång ville stanna hemma från vårt kristna möte, eftersom jag kände mig lite nedstämd, gick Craig omkring i huset hela eftermiddagen och sade: ”Låt oss gå till Rikets sal för att träffa bröderna och sjunga sånger till Jehova.”

Vid andra tillfällen har han uppmuntrat oss när vi varit trötta genom att säga till oss: ”Sjung!” ”Låt oss sjunga en sång till Jehova”, säger han eller frågar: ”Vem har gjort apelsinen? Vem har gjort solen?” Han får snabbt resultat.

Till en början såg jag vår sons handikapp enbart som en tragedi. Ändå är det långt ifrån outhärdligt. Jag sörjer inte över förlusten av en gåva, seendets gåva, utan har kommit att uppskatta de andra gåvorna så mycket mer. Nu när Craig är fem år och starkare, har vi anlitat en ögonkirurg. Genom att använda starkt förstorande glasögon har man kunnat återställa partiell synförmåga på det ena ögat.

Liksom Craig ser vi fram emot den dag då han kommer att kunna se oss tydligt. Och det gör också hans lillebror, som har normal syn och redan går in för att leka med honom. — Insänt.

”Sjung till Herrens [Jehovas] ära en ny sång, sjung till Herrens ära, hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa honom, ropa ut hans seger dag efter dag! Förkunna hans ära bland folken, bland alla hedningar hans under! Ty Herren är stor, högt må han prisas, mer fruktad än alla gudar. Ty folkens alla gudar är avgudar, men Herren har skapat himlen. Han omges av prakt och glans, av makt och härlighet i sitt tempel.” — Ps. 96:1—6, 1974 års sv. provövers.