Min kamp mot mina svagheter

Berättat av Thomas Addison

MEDAN jag ännu var liten pojke kunde en beskedlig fågel på stigen få mig att springande göra en vid omväg. Släktingar och vänner som kom på besök mötte ett inbundet barn som gömde sig bakom mammas kjol. När vi hade främmande tog jag för det mesta min tillflykt till sovrummet så snabbt som möjligt, och så fort myndighetspersoner, i synnerhet lärare, var i närheten fick jag tunghäfta.

Vad har fått mig att bli annorlunda? Hur kommer det sig att den så pinsamt blyge ynglingen på senare år har blivit i stånd att hålla tal inför flera tusen åhörare vid stora sammankomster?

Föräldrarnas uppgift att ”forma kärlet”

Mina föräldrar, och i synnerhet min far, en mager, energisk och barsk men godhjärtad skotte som blev föräldralös som 13-åring och tidigt fick lära sig att klara sig själv, tyckte att det var svårt att förstå sig på mig som barn. Min mor, som var lantbrukardotter, var å andra sidan mildheten själv. Ända från tidiga barndomen blev jag uppfostrad på ett milt men fast sätt, utan att fördenskull bli överbeskyddad.

År 1945 hade jag som sexåring mitt första tal i skolan i teokratisk tjänst. Det var i en liten församling i Australien bestående av endast tre familjer, och jag höll det i ljuset från en fotogenlykta. Min far hjälpte mig i god tid med förberedelserna och förklarade fördelarna med att tala extemporerat. Han framhöll också att man aldrig skall oroa sig för vad andra säger eller tycker, eller som han uttryckte det: ”Alla är vi anhopningar av stoft. Det är bara det att vissa anhopningar är lite större än andra.” Mina knän skakade, händerna blev blöta av svett, och när jag hade hållit halva talet fick jag tunghäfta och kunde inte slutföra det.

Jag måste ha varit i tioårsåldern när far tog med mig och min yngre bror Robert ut till stadens största gata, precis utanför biografen. Där stod vi och höll upp Vakttornet och Vakna! så att våra skolkamrater kunde se det. Tidskrifterna kändes tunga som bly, och ibland hamnade de bakom ryggen! Jag brukade i förtvivlan dra mig undan till någon mindre framträdande plats.

Men när jag såg fars modiga föredöme blev jag väldigt sporrad. Han brukade alltid säga att om man drar sig undan är det samma sak som att ge efter för Satan och människofruktan. I skolan ställdes jag inför en annan prövning. Andra världskriget hade nyligen slutat, och nationalismen var fortfarande stark i Australien. Min syster Ellerie och jag brukade sitta på våra platser när nationalsången spelades. Det var en verklig prövning för mig att framstå som annorlunda, men det stöd och den uppmuntran som mina föräldrar ständigt gav mig hjälpte mig att inte kompromissa.

Min fars utmärkta föredöme

Med tanke på min fars bakgrund och temperament visade han mig stort tålamod. Han började redan som 13-åring att arbeta i kolgruvor i England. I sitt sökande efter ett bättre liv emigrerade han i tidiga 20-årsåldern till Australien. Men den ekonomiska depressionen på 30-talet hade börjat, och han fick arbeta under förfärliga förhållanden för att försörja familjen.

Far var missnöjd med förhållandena i allmänhet och i synnerhet med politiken, så när han såg hur Sällskapet Vakttornets böcker avslöjade skrymteriet inom politiken, affärsvärlden och religionen, slog det an en mottaglig sträng hos honom. Det dröjde inte länge förrän han, kort efter mor, överlämnade sig åt att tjäna Jehova. Trots att han förstörde ena lungan i ett gruvras och inte hade någon yrkesutbildning tog han med familjen för att tjäna på platser där det fanns ett andligt behov. Hans förtröstan på Jehova gjorde stort intryck på mig.

Jag minns till exempel när vi flyttade till ett kolgruvesamhälle där de enda vittnena var två äldre systrar med icke troende män. Det var inte lätt att få någon bostad, men till slut fick vi hyra ett äldre hus några kilometer utanför samhället. Vår enda möjlighet att ta oss någonstans var att gå till fots eller cykla. Tidigt en morgon, när jag och mina två syskon var hos några vänner, brann huset vi bodde i ner till grunden. Våra föräldrar kom undan med livet i behåll men inget annat kunde räddas. Vi hade ingen försäkring och inga pengar.

Strax innan min far dog år 1982 tänkte han tillbaka på detta och sade: ”Kommer du ihåg, min pojke, hur läget till att börja med verkade dystert men hur Jehova bistod oss? Efter eldsvådan sände vännerna i Perth möbler, kläder och pengar. Tack vare deras givmildhet hade vi det bättre ställt efter eldsvådan än före!” Jag trodde till en början att det till stor del bara var vad pappa antog, när han talade så mycket om Jehovas hjälp i vårt liv. Men det fanns ingen annan förklaring till det vi ständigt fick erfara och som enligt honom var gudomligt bistånd.

Min mors positiva tänkesätt

Ett negativt tänkesätt har alltid varit ett av mina större problem. Mor frågade många gånger: ”Varför ser du jämt bara livets mörka sidor?” Hennes eget föredöme i fråga om att se saker och ting från den ljusa sidan sporrade mig att försöka tänka lite mera positivt.

För inte så länge sedan berättade hon om något som hände i ett jordbrukssamhälle strax efter det att vi flyttat dit. Hon hade roligt åt något som läkaren där på platsen yttrat. Efter att ha sett mina föräldrars propra kläder och välvårdade yttre hade han tänkt att de måste vara välbärgade. Men sanningen var den att vi bodde i en stor ladugård med mellanväggar av säckväv. Vi hade ingen elektricitet och ingen gas och inte ens något rinnande vatten. En dag försökte en tjur ta sig in genom ytterdörren. Var tror du jag var? Jo, under sängen!

Mor fick hämta vatten från en brunn 200 meter därifrån med hjälp av två 15-literskärl som var fästade vid ett ok som hon bar över axlarna. Hon hade förmågan att se obekvämligheterna från den skämtsamma sidan, och i stället för att betrakta varje besvärlig situation som ett hinder betraktade hon, liksom far, dem som utmaningar som skulle övervinnas. Hon brukade framhålla att även om vi inte hade så mycket i materiellt avseende, kunde vi glädja oss åt många positiva välsignelser.

Vi använde till exempel många glädjande dagar till att predika på avlägsna distrikt, sova under bar himmel, steka bacon och ägg över öppen eld och sjunga Rikets sånger medan vi reste. Far brukade stå för musiken på sitt dragspel. Ja, i dessa avseenden var vi verkligen rika. I vissa mindre städer hyrde vi små samlingslokaler och inbjöd till offentliga föredrag som vi höll på söndagseftermiddagarna.

På grund av fars ofta återkommande hälsoproblem var mor ibland tvungen att förvärvsarbeta för att dryga ut hans inkomst. Utan att klaga skötte hon sin egen sjuka mor och morfar under flera år och till slut också vår far innan de alla dog. Jag fick fortfarande periodvis kämpa med depression och en negativ inställning, men min mors föredöme och milda sätt sporrade mig så att jag ville fortsätta att försöka.

Kampen mot depression

Alla mina brister från barndomen, som jag trodde hade lagt sig, kom tillbaka med besked när jag kom upp i övre tonåren. Livets frågor gjorde mig förbryllad. Jag började undra: ”Får alla enskilda människor samma möjlighet att lära känna och tjäna Jehova?” Hur är det till exempel med ett barn som föds i Indien eller Kina? Säkert skulle det barnet få endast begränsade möjligheter att lära känna Jehova i jämförelse med ett barn som haft förmånen att bli uppfostrat av föräldrar som är vittnen. Det verkade så orättvist! Även ett barns arv och miljö, som det inte självt kan påverka, måste ha avgörande betydelse. Livet verkade orättvist i så mycket. Jag dividerade i timmar med mina föräldrar över sådana frågor. Dessutom var jag bekymrad över mitt utseende. Det fanns en hel del hos mig själv som jag inte tyckte om.

Mina grubblerier gjorde mig deprimerad, ibland flera veckor i sträck, vilket gick ut över mitt yttre. Ett antal gånger funderade jag i hemlighet på självmord. Det fanns tillfällen då jag fick en känsla av tillfredsställelse av att sjunka ner i självömkan. Jag betraktade mig själv som en missförstådd martyr. Jag blev tillbakadragen, och en gång erfor jag utan förvarning en skrämmande förnimmelse. Allting runt omkring mig verkade så overkligt, som om jag tittade ut genom ett dimmigt fönster.

Denna händelse ruskade om mig och fick mig att inse att självömkan kan vara farlig. I bön till Jehova beslutade jag mig för att genom medveten ansträngning aldrig mer ge efter för självömkan. Jag började inrikta mig på positiva tankar från bibeln. Sedan dess läste jag extra uppmärksamt varje artikel i Vakttornet och Vakna! som handlade om personlighetsdrag och samlade dem i en samlingspärm. Jag lade också särskilt märke till de punkter i Tjänsten för Guds rike som behandlade hur man samtalar med andra.

Mitt första mål blev att försöka samtala så länge som möjligt med en person vid varje kristet möte. Till en början räckte varje sådant samtal bara omkring en minut. Det ledde till att jag många gånger kom hem modfälld. Men när jag inte gav upp förbättrades sakta min förmåga att samtala.

Jag började också göra en del personliga efterforskningar angående de frågor som gjorde mig så förbryllad. Dessutom började jag uppmärksamma min kosthållning och kom fram till att jag kunde förbättra mitt lynne och min motståndskraft genom näringstillskott. Längre fram lärde jag mig att andra faktorer kunde utlösa depression. Ibland blev jag till exempel så intensivt engagerad i något särskilt att jag nådde en känslomässig topp, vilket undantagslöst ledde till att jag sedan blev nere, förlorade energi och blev deprimerad. Lösningen var att jag lärde mig att uthålligt intressera mig för något utan att bli överdrivet entusiastisk. Än i dag behöver jag vara på min vakt.

Nästa steg blev att söka uppnå de mål som mina föräldrar alltid höll upp för oss barn, nämligen heltidstjänsten. Min syster, som tack vare sin beslutsamhet stannade kvar i den privilegierade pionjärtjänsten i mer än 35 år, är fortfarande en positiv sporre för mig.

Att klara av min sons problem

Efter några år i pionjärtjänsten som ogift gifte jag mig med en annan pionjär, Josefa. Hon har på alla sätt varit ett utmärkt komplement för mig. Med tiden har vi fått tre barn. Vår äldste son, Craig, föddes 1972 med svår cerebral pares (CP). Hans tillstånd har utgjort en verklig utmaning för oss, eftersom han inte kan göra någonting annat än att valhänt äta med sked. Eftersom vi älskar honom innerligt, har jag gjort allt för att han skall kunna bli mera självständig. Jag har gjort en mängd olika gånghjälpmedel till honom. Vi har rådfrågat många specialister, men det har bara haft begränsad framgång. Det har fått mig att inse att man måste acceptera vissa förhållanden här i livet.

Under Craigs 12 första år hände det att han helt plötsligt slutade äta och dricka och fick ofrivilliga uppkastningar. Man trodde att orsaken var neurologiska skador. Han började bokstavligt talat tyna bort inför våra ögon. Bönen hjälpte oss att stå ut, och den föreskrivna medicineringen har hjälpt till att bemästra problemet. Lyckligtvis verkade Craig få tillbaka krafterna i sista minuten för att återigen glädja oss med sitt fängslande leende och sin oändliga sångrepertoar.

Till en början var det svårt för Josefa att anpassa sig till denna hjärtslitande situation. Men till slut avgick ändå hennes kärlek och tålamod i omvårdnaden om Craigs alla behov med seger. Det har gjort det möjligt för oss att fortsätta med att flytta till platser där det råder större behov av kristen hjälp. Tack vare Josefas stöd och hjälp med det praktiska kunde jag under några år arbeta deltid, så att jag kunde vara hjälppionjär samtidigt som jag försörjde familjen.

Behov att tänka positivt

När Craig känner sig nere för att han ständigt och jämt är sjuk eller besviken över att vara så begränsad, styrker vi honom med en av mina favoritverser i bibeln: ”Nu är vi inte av det slag som drar sig undan.” (Hebréerna 10:39) Han kan den utantill och blir alltid så uppmuntrad av att höra det.

Ända sedan barndomen har Craig tyckt särskilt mycket om tjänsten på fältet. Tack vare sin särskilda rullstol kan han följa med oss ibland. Han tycker särskilt mycket om att följa med när jag betjänar andra församlingar som ersättare i kretstjänsten. Hans få och enkla kommentarer vid bokstudiet och de bibliska berättelser han ständigt berättar i en särskola där han går har gjort större intryck än vad vi, som inte har några handikapp, har kunnat göra. Så Craig har påmint mig om att Jehova kan använda oss till att befrämja hans vilja och uppsåt oavsett våra egna begränsningar.

För någon tid sedan hade jag privilegiet att vara instruktör i Skolan i Rikets tjänst. Efter alla år i tjänsten var jag ändå ganska nervös i början. Men genom att jag förlitade mig på Jehova blev jag snart lugn, och återigen kände jag Jehovas uppehållande kraft.

När jag nu ser tillbaka på mitt 50-åriga liv, är jag övertygad om att ingen annan än Jehova så kärleksfullt skulle kunna öva och göra en andlig människa av en sådan som jag.