Spelkortens ursprung
”SKALL vi spela kort?” Detta uttryck kan lätt kännas igen på vilket språk som helst, ty spelkorten är internationella och kan sanningsenligt sägas omspänna hela jorden, från norr till söder, från öster till väster. Man kan hitta en kortlek överallt — från de karga, ödsliga utposterna vid polerna till ekvatorns ångande djungler. Det är intressant att lägga märke till att spelkorten har haft ett enormt inflytande på mänskliga angelägenheter. Med hjälp av spelkort har man fattat både framgångsrika och mindre framgångsrika beslut. Genom att vända upp ett kort har man förlorat eller vunnit förmögenheter.
Vad är det då som gör att en kortlek kan roa så många människor runt hela världen? Låt oss begrunda en del synpunkter.
Först och främst är en kortlek liten och behändig. En modern kortlek tar mycket liten plats och väger bara några gram. Dessutom behövs det inte så många spelare. I motsats till de flesta spel kan kort spelas av bara en person. Man kan lägga patiens, och detta spel kan sysselsätta en person i många ensamma timmar och utgöra ett välkommet tidsfördriv för dem som tvingas tillbringa långa stunder för sig själva. Eftersom kort spelas över hela världen, kan man vanligtvis hitta någon, ung eller gammal, att spela med.
Vid det här laget kanske du undrar: ”Var har detta populära tidsfördriv sitt ursprung? Vem uppfann det och när? Har det alltid haft sin nuvarande utformning?” Dessa frågor väcker vår nyfikenhet. Skall vi undersöka saken?
The New Funk & Wagnalls Encyclopedia berättar att spelkorten började användas i Hindustan omkring år 800 v.t. och att kungen, drottningen och knekten tillkom under medeltiden. Ett kinesiskt lexikon från år 1678 v.t. framhåller att de uppfanns år 1120 f.v.t. för att underhålla Seun-Hos konkubiner. En del fornforskare säger att spelkort introducerades i Europa av de invaderande saracenerna, som tog sig över Medelhavet år 711 v.t. Andra hävdar att korsfararna förde med sig spelkort tillbaka från Östern. Det råder emellertid en viss samstämmighet om att bruket att spela kort inte var allmänt i Europa före 1400-talets första hälft. Några forskare har trott att spelkorten tog samma väg från öst till väst som schackspelet — genom den kringvandrande folkgrupp som kallas zigenare. Det är intressant att lägga märke till att på många platser spelades schack också med kort. Spanien införde spelkorten till ”Nya världen”, Amerika, när Cortez erövrade Mexico. Kung Montezuma gladde sig mycket åt att vara åskådare, när spanska soldater spelade kort.
Vid det här laget har du säkert kommit till slutsatsen att det finns många motsägande uppgifter om spelkortens ursprung, när det gäller att bestämma den exakta tiden och platsen. Men oavsett vilka olika uppfattningar man kan ha, härstammar spelkorten tydligen från Österlandet. Man kan lägga märke till en anmärkningsvärd likhet mellan Tangdynastins tidiga kinesiska papperspengar och de kinesiska spelkorten.
Tidig utveckling
Oavsett vilken roll zigenarna spelade i fråga om att introducera spelkorten i västvärlden, är det intressant att veta att dessa människor i första hand använde korten i syfte att spå eller förutsäga framtiden. Också i våra dagar använder man spelkort i detta syfte. De gamla tarokkortlekarna hade 78 kort och saknade färg, tal och beteckningar som vi har i dag. Under 1300-talet introducerades tal och märkesbeteckningar i Europa, och man använde alla 78 korten, varav 22 var s. k. målare. De 22 tarokerna eller målarna användes när man ville förutsäga framtiden. De representerade på ett allegoriskt sätt materiella krafter — naturkrafter, dygder och laster. Bilderna kunde föreställa sådana ting som en kung som håller en stjärna i handen, döden som bär en kardinals hatt och mantel, två amoriner, en knekt med mynt samt olika sagofigurer. Det fanns till och med ordspråk avbildade.
Ett av dessa speciella kort kallades narren eller jokern. Detta kort utövade ett mycket starkt inflytande på resultatet av spådomen, eftersom det tjänade till att förstärka eller multiplicera betydelsen av föregående kort. Om ett kort hade visat på god tur och jokern kom upp som nästa kort, antog man att den goda turen multiplicerades. Om kortet antydde dåliga nyheter, kom jokern i stället att förstärka dessa dåliga nyheter, vilket överskuggade vilka som helst goda nyheter som kanske skulle förutsägas under seansen.
De återstående 56 korten delades upp i fyra färger: bägare, mynt, svärd och stavar. Dessa representerade alla kategorierna av människor. Bägare eller vaser representerade prästklassen eller regenterna. Mynten representerade köpmännen. Svärden visade tydligt på krigare, soldater. Slutligen syftade staven på bonden eller arbetaren. Varje färg hade fyra hovkort, som bestod av en kung, en visir, en riddare och en knekt, tillsammans med 10 numrerade kort. De fyra hovkorten representerade olika myndighetsställningar eller rangordningar. Kungen var den högste regenten, visiren var en hög ämbetsman, riddaren hade en militär rang (till exempel överbefälhavare eller general), och slutligen fanns knekten, som var en anförare bland människor. Dessa fyra färger täckte på ett träffande sätt hela det mänskliga samhället, både det forntida och det nutida, där alla tävlar med varandra med olika knep för att vara den främste.
I ett parti kort kunde man tydligt se likheten med mänskliga angelägenheter. Varje spelare erhöll 14 kort, som kanske representerade några köpmän (mynt), några bönder (stavar), några soldater (svärd) och några regenter (bägare), och kanske en kung som högste regent och en riddare som militärbefälhavare för att ge honom trumf på hand. För att vinna måste han utveckla hela sin mannakraft, som korten representerar, med all skicklighet.
Modern utveckling
Encyclopedia Britannica visar att kortlekens detaljer varierade när det gällde utformning och antal. Bland anglosaxarna bestod leken av 52 kort, av fyra färger med 13 i varje. I Italien omfattade leken 36 kort, och de gamla tyska kortlekarna hade bara 32 kort. I Kina fann tidiga portugisiska missionärer att leken bestod av 30 kort, med tre färger vardera innehållande nio kort och tre honnörskort. Den franska kortleken på 52 kort, som nu är standard, har utvecklats från taroklekens kort, som numera är numrerade. I moderna spel, där det erfordras en förminskad kortlek, spelar man genom att ta bort kort från standardkortleken.
Nationerna har använt en stor mängd olika föremål på kortens framsidor — till exempel ryttare, elefanter, hökar, klockor, blommor, fåglar och många andra. I ”Nya världen” hade de kort som tillverkades i New York år 1848 varken kungar, drottningar eller knektar. I stället var hjärterfärgens president George Washington, ruterfärgens president var John Adams, klöverfärgens Benjamin Franklin, och spaderfärgens var Lafayette. I stället för drottningar hade dessa kort gudinnorna Venus, Fortuna, Ceres och Minerva. Knektarna representerades av indianhövdingar.
Forna tiders kortlekar gjordes i träsnitt och var handmålade. Under 1400-talet fulländades den tyska uppfinningen av kopparsticket för spelkort, som kunde ersätta de handmålade. Våra nutida fyra färger härstammar från 1500-talets Frankrike. Treväpplingen, som vi kallar ”klöver”, kallas trefle på franska. Spetsen av en pik, som nu kallas ”spader”, benämndes pique. Den tredje färgen kallades coeur, det franska ordet för ”hjärta”. Den fjärde färgen kallades carreau, som betyder fyrkant, men översattes som ”ruter”, eftersom märket var rutformat.
Storleken på våra moderna spelkort, 8,9 x 5,7 centimeter, härleder sig också från den franska stilen, medan de kinesiska spelkorten var långa och smala och de indiska var runda. Vi kan återigen se det nära sambandet mellan schack och kortspel, eftersom rött och svart dominerar de fyra färgerna.
Något som gör att kortspelandet är populärt över hela världen är att det finns så många olika spel och att antalet spelare kan variera starkt. Man kan använda antingen en eller två lekar, och varje spel har sina egna regler. De flesta spel som spelades förr i tiden är i dag okända, och namnen på dessa kan man bara hitta i äldre verk. Sådana spel som piké, loadam, noddy, macke, lomber, gleek och post and pan spelas fortfarande. I dag kan man dela in kortspel i fyra olika grupper (för att nämna några få ur dessa): 1) Hasardspel — poker, fan-tan, farao, baccarat, Black-Jack; 2) sällskapsspel — svälta räv, kasino, Svarte Petter, rummy; 3) poängspel — napoleon, femhundra, lomber, skat; och 4) patienslekar, där det finns mer än 350 varianter.
Antalet spelare varierar från spel till spel. Cribbage kan spelas med två eller fyra personer; poker kan ha tio; canasta har från två upp till sex spelare; medan whist och bridge kan spelas av 20 till 40 personer i grupper om fyra, där varje vinnande par flyttar upp till ett nytt bord.
Ursprunget till whist är höljt i dunkel. Första gången man hörde talas om spelet var år 1529. Edward Hoyle utgav en kort avhandling om whist år 1742, men på grund av Henry Jones’ och William Poles ansträngningar blev spelet allmänt omtyckt bland de lärde i samhället på 1860-talet.
Enligt Funk och Wagnalls’ Encyclopedia är bridge ännu en variant av whist och spelades första gången i Grekland i början av 1880-talet. Bridgen blev känd som rysk whist år 1886 i London, där den blev mer och mer populär, och omkring år 1900 hade den trängt ut det ursprungliga whistspelet.
I början av 1900-talet tog auktionsbridgen form. I det här spelet ger spelarna varandra bud för att få rätten att föra trumffärgen. Varje bud som någon gav var ett åtagande av denne att försöka vinna det angivna antalet stick. Duplikatbridge kan liksom whist spelas av 20 till 40 spelare uppdelade i grupper om fyra, där varje vinnande par flyttar till ett nytt bord. Slutligen utvecklades kontraktsbridgen år 1925 av en amerikan i den berömda Vanderbiltfamiljen.
Sannolikhetskalkyl
Vi skulle inte kunna göra rättvisa åt den variation som finns hos spelkorten, om vi inte nämnde hur ”de stora talens lagar” styr dessa 52 kort. Guinness’ rekordbok konstaterar att det rent matematiskt är en chans på 158.753.389.899 att man skall få 13 kort i samma färg. Sannolikheten för att alla fyra spelarna får var sin komplett färg är en chans på 2.235.197.406.895.368.301.559.999.
Även om det fordras stor skicklighet när man spelar kort, är spelet mycket beroende av tillfälligheter. Detta är otvivelaktigt en av anledningarna till att det är så populärt att spela kort — kortspelandet tilltalar ett brett fält av spelare, eftersom några spel är utformade för de skickliga och andra för dem som blott och bart önskar koppla av och fördriva tiden. Att spela kort är dessutom inte något dyrt tidsfördriv.
När man emellertid hör frågan: ”Skall vi spela kort?”, är det bra att tänka på att kortspel, precis som alla andra nöjen, kan sluka en hel del tid. När något nöje eller tidsfördriv går längre än vad som egentligen är bra när det gäller avkoppling, blir den använda tiden bortkastad tid, som man borde använda till viktigare ting. Som en följd av detta blir de som är inblandade ofta både materiellt och andligt lidande. Om man är medveten om detta och utövar självbehärskning, förhindrar man att detta tidsfördriv blir en snara för en själv och andra. Och att spå i kort är någonting som bibeln fördömer. Den visar att alla former av spådom och spiritism är avskyvärda i Guds ögon. — 5 Mos. 18:9—14.