En blick på indianernas smycken

DÅ JAG steg av tåget vid mitt första besök i sydvästra Förenta staterna, fick jag genast syn på de människor som brukar kallas ”Amerikas urinvånare”.

En lång rad indiankvinnor av navajostammen satt där med ryggarna mot muren. De flesta var klädda i svarta sammetsblusar och långa, helveckade kjolar. Men det var något annat som väckte min uppmärksamhet.

Alla dessa kvinnor var rikt prydda med smycken av silver och turkoser. De hade mängder av armband på båda armarna, och runt midjan bar de läderskärp, prydda med en rad stora, ovala silverstycken. Runt halsen bar de utsökta halsband i så stor mängd att de nästan helt täckte framsidan av blusen. Alla kvinnorna hade framför sig en filt, där andra navajosmycken var utlagda.

Nu hade min nyfikenhet väckts, och jag beslöt att ta reda på litet mera om indianernas smycken. Låt mig få delge dig något av resultatet av mina efterforskningar, som inbegripit intervjuer med konstskickliga indianer.

Halsbandet med ”kurbitsblommor”

Ett typiskt indiansmycke är halsbandet med ”kurbitsblommor”. Vid vissa av halsbandets stenar är små silverstycken fästade, som ser ut som kronblad och är böjda uppåt och utåt, så att de liknar blommor. Ursprunget till detta mönster går tydligtvis tillbaka till de spanska erövrarna, som besökte detta område för flera hundra år sedan. På sina byxor och jackor använde spanjorerna silverprydnader som föreställde granatäpplen. Indianerna, som inte kände till granatäpplen, tyckte att prydnaden påminde om pumpans, eller kurbitsens, blommor och gav den därefter detta namn.

Ett framträdande drag hos detta halsband är dess hästsko- eller halvmåneformade hängprydnad. Navajoindianerna kallar den för naja, som betyder ”halvmåne” på deras språk. Ibland är avbildningar av händer fästade vid ändarna av hästskon.

Många tror att navajoindianerna har övertagit också halvmåneformen från spanjorerna, men den har sina rötter mycket längre tillbaka i historien. Boken The Navajo and Pueblo Silversmiths (Silversmide i navajo- och pueblokulturen) framhåller: ”Detta emblem var gammalt redan då Columbus for över havet till Nya världen. ... Den var, kort sagt, en amulett från Gamla världen, som fästes på hästarnas mundering, företrädesvis på betslet, för att skydda djuret mot det onda ögat.”

Har detta halsband med sin naja någon religiös innebörd i modern tid? Det råder delade meningar om detta. Somliga anser att det är en fruktbarhetssymbol. Andra menar att oturen försvinner ut genom halvmånens ändar. En del anser att händerna, som ibland finns på ändarna av naja, tyder på att föremålet kan skydda innehavaren. Men när allt kommer omkring är detta bara vissa personers privata uppfattningar. De flesta anser nog inte att kurbitshalsbandet har någon religiös innebörd i våra dagar.

”Fetischsmycken”

En annan typ av indiansmycken säljs som ”fetischer”. En fetisch är ett föremål som man tror bebos av en gud eller ande, som ger det något slags magisk kraft. Zuñistammen bland puebloindianerna i västra delen av New Mexico anses vara särskilt skicklig att förfärdiga fetischer.

En populär fetisch är ett halsband som trätts med handgjorda fåglar av snäckskal och genomborrade turkoser eller äkta pärlor. Andra fetischer har formen av olika snidade djur. Pärlor, fjädrar eller pilspetsar kan fästas vid en fetisch för att öka dess kraft eller som offergåva till tack för någon särskild ynnest.

Människor i allmänhet betraktar de flesta av dessa fetischer som blott och bart konstföremål. Men zuñistammen har vunnit sin berömmelse och sin skicklighet som fetischtillverkare genom att göra dessa föremål för religiösa ändamål. Zuñiindianerna tror att fetischerna kan hjälpa människor med deras problem. Varje fetisch anses vara ett levande väsen som fordrar särskild omvårdnad. Detta inbegriper att förvara den i en särskild kruka och att ceremoniellt ”mata” den med majsmjöl.

Kachinafigurer

En annan grupp puebloindianer som är känd för sina säregna smycken är hopistammen. Deras smycken saknar ofta stenar. En del exemplar företer en unik, tredimensionell effekt. Mönstren inbegriper fåglar, moln och regn, fjädrar och björnramar.

Ibland har hopismycken formen av en ”kachina”. Hopiindianen betraktar kachinas som övernaturliga varelser, som kan tjäna som mellanhand mellan människor och vissa gudomligheter. Detta är ungefär en motsvarighet till den funktion ”helgon” har i vissa av kristenhetens kyrkor. Hopis tillverkar också en stor mängd olika kachinadockor.

Ett visst mått av bedrägeri

Under det indianska silversmidets tidigare år var vita köpmän en mellanhand mellan hantverkare och köpare. Av vinstlystnad förmådde dessa köpmän silversmederna att tillverka modeller som den vite mannen skulle betrakta som ”indianska”. ”Utan påverkan från vår egen [vita] ras beträffande vad som ... är ’indianskt’”, skriver en specialist på indiansmycken, ”skulle han [indianen] vara ungefär lika benägen att bruka en pil som dekoration på silver som en jordbrukare skulle vara att bruka en plogbill som symbol eller som dekoration på sina gardiner och mattor.”

När järnvägen och bilen började föra fler och fler souvenirjagande turister till sydvästra Förenta staterna, satte man i gång verkstäder nära reservaten för framställning av silversmycken. Företagare anställde indianer för montering vid löpande band, för att smyckena skulle kunna stämplas ”Indian made”. Till och med ett främmande land kom in på marknaden genom att kalla en av sina städer ”Reservation” och sedan skriva på sina produkter ”Reservation made”. På sista tiden har man emellertid gått tillbaka till systemet att låta hantverkarna själva tillverka sina produkter.

En noggrann granskning av indianskt konsthantverk avslöjar en uppsjö på symboler och mönster förutom dem som tidigare nämnts. Många känner sig nödsakade att söka efter en ”innebörd” i all denna symbolik. En del affärsmän har gått så långt att de hittat på förklaringar som ett medel att locka folk att köpa dessa föremål. Publikationen Southwestern Indian Arts and Crafts (Konsthantverk bland indianerna i sydvästra Förenta staterna) pekar på ett mått av bedrägeri i detta avseende, när den förklarar: ”Den stora mängd tryckalster som ’tolkar’ indianska mönster saknar i själva verket all grund.”

Det kristna synsättet

Hur skall människor som vill behaga Gud se på att köpa eller äga smycken av detta slag? En del exemplar, som till exempel fetischsmycken och kachinafigurer, är direkt förknippade med avgudiska, religiösa sedvänjor. Beträffande sådana ting säger bibeln: ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? ... ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena.”’” — 2 Kor. 6:16, 17.a

Hur är det då med halvmånen? I forna tider användes visserligen halvmånar som amuletter för att skydda mot det ”onda ögat” och kanske som fruktbarhetssymbol. Emellertid skriver en erkänd expert på indianskt konsthantverk följande beträffande halvmåneformen i allmänhet:

”Den förekommer i dag i sydväst i en stor mängd former, men den betraktas inte som ett lyckoföremål eller amulett. De vitt spridda berättelser, som beskriver naja- och kurbitshalsbanden som fruktbarhetssymboler, är produkter av den vite mannens fantasi och har ingen grund i indianska legender, trosuppfattningar eller sedvänjor.” — Tom Bahti: Southwestern Indian Arts and Crafts.

De amerikanska indianernas handgjorda smycken är verkligen konstfärdiga och vackra. Medan några av dessa smycken inte har någon anknytning till icke-biblisk gudsdyrkan, har emellertid en del av dem på somliga håll brukats vid sådan tillbedjan. När det gäller att avgöra om det är tillbörligt att äga sådana smycken, måste således den kristne vägledas av sitt eget genom bibeln övade samvete. — Rom. 14:2—4. — Insänt.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 28]

Betraktas av somliga som konstföremål — av andra som fetischer