Jag var fetischprästinna
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Dahomey
MINA föräldrar kallade mig Agbodémakou, när jag föddes för mer än femtio år sedan i Porto-Novo, huvudstaden i Dahomey i Västafrika. Vi tillhörde familjen ”Hazoumé”, som betyder ”kungens tjänare”. De gudar vi dyrkade representerades av fetischer.
Vet du vad en fetisch är? Denna term kommer från ett portugisiskt ord, feitiço, som betyder ”konstgjord”. Termen har kommit att användas om ett materiellt föremål, som man tror bebos av en gud eller ande, vilket ger det ett slags magisk kraft. Många fetischer utformas med mänskliga drag, vilket kräver en skicklig hantverkare, men andra kan helt enkelt bestå av stenar, jordhögar eller liknande ting i naturligt tillstånd.
Min familj dyrkade två gudar, Sinuloko (barnens beskyddare) och Avesan (stadens ägare). Den fetisch, som representerade Sinuloko, bestod av en jordhög täckt med löv från det heliga träd som vi kallar deslé på vår gundialekt. Avesans fetisch var en järnsmidd ”asen”, som ser ut som ett miniatyrparaply i änden på en järnstång, men utan tyget.
Av de två gudarna ansågs Avesan vara den mäktigaste. Redan innan jag var född brukade min mor regelbundet gå till det tempel som var helgat åt hans tjänst för att offra jamsrot, kycklingar och ibland till och med getter för att trygga min säkra ankomst och framtid.
Ett ”omen” bestämmer mitt liv
Fetischreligionen är mycket vidskeplig. Då min mor en dag fann en pytonorm i sitt rum, tycktes det därför ha en särskild mening. Vi har ett ordspråk som säger att en pytonorm aldrig besöker någon utan att lämna ett budskap. Mina föräldrar rådfrågade därför en ”orakelpräst” angående detta.
Han förklarade att ormens uppenbarande i vårt hus var ett omen, som betydde att jag skulle tjäna Avesan som fetischprästinna. Men jag gjorde inte detta omedelbart.
Mitt beslut att bli fetischprästinna
När jag vuxit upp gifte jag mig med en präst åt Avesan. Mina föräldrar ogillade i hög grad vårt äktenskap och gjorde allt som stod i deras makt för att upplösa det. Svårigheterna ökade när vi förblev barnlösa.
I ett försök att ändra min olyckliga framtid skaffade jag mig många amuletter, föremål som man tror driver bort det onda. Men dessa hjälpte mig inte. Det föreföll säkert att mina föräldrar skulle lyckas upplösa vårt äktenskap. Jag blev förtvivlad, för jag älskade verkligen min make. Jag kom då att tänka på att alla dessa prövningar kanske kom över mig därför att jag inte hade blivit fetischprästinna i uppfyllelse av oraklets förutsägelse.
Sedan jag rådgjort med min make och fått hans stöd, började jag utbilda mig till fetischprästinna.
Utbildning i ett ”kloster”
Utbildningen för att bli fetischpräst eller -prästinna äger rum i ett ”kloster” och pågår i omkring sju månader. Under utbildningen var vår grupp hänvisad till ”klostret”, där vi inte fick ta emot besök. Våra familjer och vänner, min make inbegripen, kom dit med gåvor i form av mat, vilka överlämnades till den präst som kallades ”douté” (huvudprästen eller ledaren). Denna mat nådde inte oss förrän prästen hade tagit sin del.
Under hela utbildningsperioden bar vi samma kläder, och vi varken tvättade dem eller badade oss själva. Vi använde endast en trasa till att torka bort damm och svett. Och svettades gjorde vi sannerligen under våra energiska bemödanden att lära oss sjunga och dansa till vår guds ära.
Under den här tiden lärde vi oss också att väva rafiabast, en fiber som kommer från ett palmträd, till dräkter som vi skulle använda efter utexamineringen. Dessa dräkter bestod av mångfärgade kjolar, en ärmlös top utan rygg och spetsiga, röda hattar. Vi tillverkade också fotringar av koppar åt oss och halsband av röda pärlor. För att fullborda elegansen hade var och en av oss kvinnor ett vitt tygskynke, som draperades över kjolen av rafiabast och hölls ihop av ett kulört skärp.
Då vår examen närmade sig, fick vi speciella märken på kropparna för att identifiera oss som Avesans prästinnor. Om du tittar närmare på mig, lägger du märke till två halvmånar på vardera sidan av ansiktet nära ögonen och en ensam halvmåne på vardera kinden. På överdelen av min kropp finns små koppärr. Alla dessa märken gjordes av huvudprästen med en liten vass kniv. Pulvriserad kol gneds in i såren för att de säkert skulle vara sig och efterlämna tydliga märken. Huvudprästerna gör dessa ristningar på varje kandidat till ackompanjemang av trummor som skall dränka offrets skrik.
Min tro på fetischismen försvagas
En av de uppgifter som åligger en fetischprästinna har samband med amuletter, som antas beskydda eller befria en by från någon hotande katastrof, till exempel en brand, en översvämning eller en epidemi. Amuletterna tillverkas av huvudprästerna och placeras på platser som befolkningen inte känner till. Fetischpräster och -prästinnor skall gå ut under mycket sång, dans och trumslagning för att leta efter dessa amuletter. När de är funna förs de i en stor pirog eller urholkad kanot till mitten av en lagun, där de sänks. Man tror att detta befriar byn från ont inflytande.
Det var under utförandet av en sådan rit som min tro på fetischismen började försvagas. Jag insåg att dessa amuletter bara var föremål av lera, trä eller järn, som tillverkats av människor och som lätt föll isär när jag rörde dem. Jag undrade: ”Hur kan dessa livlösa föremål skydda någon?” Men dråpslaget mot min tro på fetischismen hade ännu inte kommit.
Det kom när min make, som själv var fetischpräst, plötsligt blev sjuk och dog. Samma dag han dog hade han faktiskt utfört en tjänst åt Avesan genom att måla hans tempel. Hur kunde Avesan tillåta att hans präst dog så här? Varför dög inte fetischen till att bota och skydda min make? Min tro på fetischismen dog strax. Jag begravde mina nygjorda fetischkläder, som jag sällan burit, tillsammans med min make.
Jag lär känna den sanne Guden
Jag flyttade från Porto-Novo till Cotonou fast besluten att söka efter en ny religion. Strax efter det jag anlänt till Cotonou fick jag besök av Jehovas vittnen. Genom att använda bibeln berättade de för mig om en helt ny tingens ordning som snart skall utbreda sig över hela jorden. Bland de skriftställen de läste för mig den dagen var Uppenbarelseboken 21:3, 4, där det står: ”Gud ... skall avtorka alla tårar från deras [människornas] ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.”
Så ljuvligt jag tyckte det lät! Äntligen såg jag ett hopp för min döde make. Jag överhopade vittnena med frågor och lyssnade uppmärksamt till deras förnuftiga svar, grundade på bibeln. Jag hade aldrig tidigare hört något liknande. När dessa människor gick, gav de mig ett exemplar av småboken ”Dessa goda nyheter om riket” och lovade återkomma om en vecka. Boken kunde emellertid inte hjälpa mig, eftersom jag inte kunde läsa och skriva.
Jag var inte nöjd med att behöva vänta en hel vecka på att vittnena skulle återkomma, och därför gick jag för att leta efter dem efter bara två dagar. Med kärlek och tålamod började de lära mig läsa och skriva. Inom bara några månader kunde jag förstå tillräckligt mycket av mitt eget exemplar av bibeln på gunspråket för att kunna undersöka de skriftställen som hade betytt så mycket för mig vid min första kontakt med Jehovas vittnen.
Vittnena återkom upprepade gånger. En gång hade de också med sig en kvinna som hade samma märken i ansiktet och på kroppen som jag. Även hon hade en gång varit fetischprästinna. Men när denna kvinna lärde känna den sanne Guden genom studium av bibeln, övergav hon tillbedjan av människogjorda avgudar, som varken kan se eller känna eller tala. Jag beslutade att göra detsamma. — Ps. 115:4—8.
Mina framsteg i den sanna tillbedjan skedde inte utan hinder. Jag lärde mig snart att Jehova Gud har en stor motståndare, Satan, djävulen, som söker hindra människor från att tjäna Jehova. (1 Petr. 5:8) Jag fick röna motstånd från mina föräldrar och mina tidigare kamrater inom fetischreligionen.
En Gud mäktigare än fetischer
Fetischdyrkare tillredde flera jujuer mot mig. Dessa är fetischer som ibland används för att förgöra människor genom svart magi. Dessa procedurer är kända för att resultera i någons död inom bara några få dagar. Men i mitt fall verkade de inte.
Fetischdyrkarna sände ögonvittnen för att konstatera om jag fortfarande var vid liv. När de än såg mig, var jag vid god hälsa, medan några, som hade försökt mörda mig med hjälp av fetischer, blev sjuka och en av dem, ledaren för ”fetischklostret”, dog. Detta förundrade många som kände mig och gav mig tillfällen att berätta för dem om den sanne Guden, Jehova. Han är mäktigare än de gudar som är förbundna med fetischer och som i själva verket är onda andliga skapelser eller demoner, under ledning av Satan, demonernas härskare. (Ef. 6:12) Jag framhöll vad som står skrivet i Ordspråksboken 18:10 (NW): ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.”
År 1959 symboliserade jag genom vattendop mitt överlämnande åt att tjäna Jehova Gud, och genom Guds oförtjänta omtanke har jag kunnat ägna all min tid under de sistförflutna nio åren till att dela med mig av bibelns sanningar åt andra, vilket har fyllt mitt liv med stor glädje. På så sätt har jag hjälpt flera andra att göra sig fria från slaveri under falsk tillbedjan. Så lycklig jag är över att jag inte längre är en fetischprästinna åt en falsk gud, utan en frivillig slav åt den sanne Guden, Jehova! — Rom. 12:11.