Mitt liv i månggifte

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Dahomey

MINA pojkår tillbringade jag inom min fars boplats i Dahomey. Boplatsen var väl befolkad, eftersom min far hade tolv hustrur och, naturligtvis, många barn förutom mig. Det var ett lyckligt, sorgfritt liv vi barn levde, då vi ju hade gott om lekkamrater inom själva familjen. Min far var hövding för boplatsen och begärde att alla skulle ha respekt för honom.

Men leder inte månggifte till många problem inom hemmet? Mitt svar är: Jo, det gör det verkligen. Jag skall gärna berätta om några av dem för er. Ni förstår, även jag kom att leva i månggifte.

Det blir lättare att förstå våra levnadsförhållanden, om jag berättar vad en boplats i själva verket är för något. Den är, kort och gott, ett stycke mark omgärdat av en hög mur gjord av röd, soltorkad lera. Innanför muren finns många små bostäder byggda av cementblock eller av samma röda lera som i muren. Där finns ett enda kök, vanligtvis ett öppet skjul med två eller tre väggar. När det är bra väder, och det är det för det mesta, lagar man maten utomhus.

När ägaren till en boplats skaffar sig fler hustrur, bygger han för varje ny hustru en ny hydda med öppningen mot mitten av boplatsen. Att bo på en sådan boplats är som att bo i en liten by. Att det bara finns ett kök vållar inte så stora bekymmer, eftersom man inte har några bestämda tider för matlagningen. Vi åt när vi blev hungriga, och alla blev inte hungriga på samma gång.

Goda föresatser

När jag hade nått giftasvuxen ålder, hade jag redan beslutat mig för att skaffa mig endast en hustru. Varför? Därför att jag hade rikliga tillfällen att väga månggiftets fördelar och nackdelar mot varandra inom den boplats jag växte upp i. Det föreföll vara vissa fördelar med månggifte. Många hustrur och en stor familj var tecken på välstånd och inflytande. Familjeöverhuvudet ärades av en stor, underdånig familj och blev också mycket respekterad i samhället. Den allmänna uppfattningen var att fetischgudarna hade gjort en sådan man fruktsam.

Men boplatsen var dock ibland allt annat än fridsam. Jag erinrar mig många tillfällen då det uppstod bittra gräl mellan min fars hustrur. Ibland tycktes det som om far gynnade en av kvinnorna framför de andra. Det kunde betyda verkliga bekymmer för den som fick denna särskilda ynnest. De andra kvinnornas svartsjuka kunde bli livsfarlig. Jag har faktiskt hört om fall där hustrur förgiftat antingen sin medtävlerska eller maken på grund av ytterlig svartsjuka.

Så det var med de bästa föresatser jag beslöt att ha bara en enda hustru. Vi var mycket lyckliga tillsammans, men tråkigt nog kunde hon inte skänka mig några barn. Min önskan att få barn var mycket stark. Därför blev det så att jag efter två år av barnlöshet tyckte att jag måste skaffa mig en andra hustru som kunde föda barn åt mig.

Flera hustrur

Vid särskilda tillfällen ordnades det med dans, då alla byborna kom tillsammans för att festa om med mat och dryck. En sådan här tillställning kunde räcka flera nätter, varvid man frambar offer till fetischgudarna för att tillförsäkra sig deras välsignelse i form av ett fruktsamt år. Vid en av dessa fester hade jag tillfälle att göra vissa förberedelser för att ta mig två hustrur till och inte bara en.

Först bestämde jag mig för vilka jag skulle välja. Sedan måste jag, i enlighet med skick och bruk, sända en vän till att träffa avtal med föräldrarna till mina tilltänkta hustrur. Detta inbegrep att fastställa den hemgift som skulle erläggas av flickornas föräldrar. Förmedlaren måste också övertyga föräldrarna om den tilltänkte mannens goda kvalifikationer. Mina nya svärfäder skulle, i egenskap av hövdingar för sina familjer, inbegripa svärsonen som underdånig under dem. Förutom att brudgummen tar emot hemgift från dem, kan han åläggas att arbeta för dem och senare även underhålla dem, om de begär detta.

När alla förberedelserna är klara, fastställs en dag för den slutliga ceremonin, och först därefter talar föräldrarna om alltsammans för sina döttrar. Döttrarna kan därför vara okunniga om saken ända till bara några dagar före bröllopet. De opponerar sig emellertid inte. De önskar få en make och familj och är därför nöjda med att deras föräldrar ordnar allt för dem. I de större städerna börjar sederna förändras, men i byarna är de alltjämt förhärskande. Frieri och förlovning ingår inte i dessa seder.

Snart började min boplats och mitt hem att i mycket likna min fars. När jag nu fick ökat inflytande och större respekt i samhället som jag tillhörde, var jag inte längre nöjd med tre hustrur. Jag skaffade mig två till. Nu började jag få erfara en upprepning av förhållandena från förr. Nu kunde jag själv se hur svårt det är att behandla alla hustrurna opartiskt. Det uppstod svartsjuka, och det blev många stridigheter om småsaker inom min boplats.

För att ta ett exempel: När en släkting till en av mina hustrur dog, måste jag skaffa en get att offra enligt de rådande sederna. Men det fick inte vara en bättre get än någon som jag tidigare skaffat när det gällt en släkting till någon av mina andra hustrur. Om jag visade någon av mina hustrur en aldrig så liten ynnest, så skulle de andra göra livet outhärdligt för henne. Gnabbet och grälet gjorde att jag ofta blev utom mig av vrede. Därför att jag inte hade någon frid hemma, började jag söka förbindelse med andra kvinnor som jag inte gifte mig med. Detta handlingssätt kom sedan att bli ett verkligt problem för mig.

Ingen enda i vår by hade så mycket som en tanke på att månggifte var omoraliskt. Inte ens att ha förbindelse med andra, ogifta kvinnor ansågs vara något dåligt. Många flickor hade både ett och två barn före giftermålet. I stället för att vara ett hinder för dem att få en make var det ofta en hjälp, eftersom männen kunde se att de var i stånd till att föda barn.

Undrar ni över vad det blir av alla dessa utomäktenskapliga barn? När vi förstår att en stor familj är någonting önskvärt, är det lätt att inse varför en ogift flickas föräldrar välkomnar en sådan ökning i sin egen familj. Men efter det att en flicka blivit gift, blir situationen en annan. Mannen kommer inte att tolerera att hans hustrur sällskapar med andra män.

Religion och månggifte

Det förekom en mängd olika religioner inom vårt samhälle. Förutom vår gamla fetischreligion hade vi en stor katolsk kyrka och ett antal protestantiska sekter, fast dessa senare var mycket små. Dessa församlingar sade aldrig något om månggifte. De flesta församlingsmedlemmarna fortsatte att utöva fetischdyrkan och leva i månggifte men hade ändå en god ställning i sin församling.

Till en början gick jag aldrig på några religiösa möten, fast jag hade hela tiden respekt för bibeln. Men så en dag sade den katolske prästen till mig att jag aldrig skulle komma till himmelen, eftersom jag inte var döpt. Detta bekymrade mig, så jag lät döpa mig som katolik. Under många år fortsatte jag så att betraktas som en god medlem av den kyrkan, fast jag alltjämt levde i månggifte och utövade fetischdyrkan.

År 1947 såg jag för första gången en av Sällskapet Vakttornets publikationer. En av mina vänner hade skaffat sig boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Eftersom han inte brydde sig om den mera, så köpte jag den av honom, för jag hade länge önskat att få lära mig mer om bibeln. Sedan jag hade läst den boken, ja, då var jag övertygad om att den var i harmoni med bibelns läror. Jag förstod nu att de andra församlingarna i vårt samhälle inte var bättre än fetischreligionen när det gällde att göra det som bibeln lärde.

Jag slutade gå i kyrkan och drog mig mer och mer undan från fetischdyrkan. Men längre gick jag inte, för jag insåg att det som jag lärde av bibeln innebar att jag måste företa en del stora förändringar i mitt liv. Jag ville inte bryta förbindelserna med alla flickvänner jag hade. Så gick ett antal år.

Uppnår sann frihet

Så hände det en dag att några kristna vittnen för Jehova arbetade från hus till hus i vår by och blev arresterade och satta i häkte. Detta gjorde ett verkligt intryck på mig. Dessa människor var verkligen sanna kristna, villiga att uthärda förföljelse för att kunna predika bibelns budskap! Jag kom till klarhet om att det var dags för mig att göra någonting, till och med om det innebar stora förändringar i mitt liv.

Ett bibelstudium sattes i gång med hela min familj, och strax därefter, år 1960, sände jag i väg alla mina hustrur utom en och beslöt att överlämna mitt liv åt Jehova. När jag tidigare anslöt mig till den katolska kyrkan, var det ingen som frågade mig om den gamla fetischdyrkan. Men jag fann snart att det var en helt annan sak att bli ett Jehovas vittne. Jag måste nu inrikta mitt liv efter bibelns fordringar. Men glädjen i att veta att jag nu verkligen tjänade den sanne Guden styrkte mig.

Vad det blev av mina fyra andra fruar? Och hur det gick med alla mina barn? Jag är glad att kunna säga att två av mina före detta hustrur också blev Jehovas vittnen och överlämnade sina liv åt Jehova Gud. Alla barnen stannade hos mig, och nu är två av dem heltidsförkunnare, medan sex andra också är överlämnade och tjänar Guds rikes intressen i den lokala församlingen av Jehovas vittnen. Det gjorde mig också mycket lycklig att få ordna med att den yngsta av mina före detta hustrur blev gift med en heltidsförkunnare. Nu tjänar de som resande representanter för Sällskapet Vakttornet.

Ja, jag har sannerligen blivit fri. Jag är inte längre underkastad religiösa vidskepelser eller läror som gör bibelns krav om intet. Mitt samvete är rent, eftersom jag nu följer Jesu bud att ha endast en hustru. (Mark. 10:6—9) Jag vet att jag rättar mig efter Herrens krav på ansvarskännande kristna. — 1 Tim. 3:2.

Och vad mera är, jag finner i mitt fall att Herren Jesu löfte i Markus 10:29, 30 verkligen blivit uppfyllt. Min familj är mycket större än jag någonsin kunnat hoppas på. Överallt har jag bröder och systrar, fäder och mödrar, och också många barn. Hur då? Genom att Jehova har varit nådig mot mig och låtit mig få bli medlem i hans stora jordiska familj, som lever tillsammans i sann frid.

I dag bor jag i mitt hem tillsammans med en enda hustru. Nu är det en verklig glädje att komma hem där det råder frid — frid som kommer av att man lever efter Guds ord. Det är sant att jag inte längre är någon ”stor” man med stort inflytande i samhället. Men det inflytande jag ändå har är jag glad att kunna använda till att hjälpa andra att komma till kunskap om den sanne Guden, tjäna honom och vinna andlig frihet.

Jag finner stor glädje och frid i sinnet genom att dela min lycka med andra i samhället. Några har redan börjat ta del av den lycka som ligger i att vara en medlem av Jehovas stora familj, där det inte råder någon svartsjuka eller någon omoraliskhet eller lösaktighet. Det är min innerliga önskan att få hjälpa ännu fler till verklig frihet i Guds församling, innan Jehova gör ände på alla sådana som håller fast vid seder och bruk som inte är i överensstämmelse med hans fullkomliga vilja.

[Bild på sidan 17]

Den som lever i månggifte inser snart hur svårt det är att behandla alla hustrurna opartiskt; svartsjuka uppstår