Tre slavar under vidskepelse finner frihet
DE KALLADE honom M. Tout-Blanc, som betyder ”herr Helvit”. Edmond, en invånare i staden Dimbokro på Elfenbenskusten, hade under de 16 senaste åren bara burit vita kläder! Om man frågade Edmond varför han uteslutande bar vita kläder, sade han bara att det var därför att han var lydig. Men mot vem — eller mot vad — sade han inte.
Adamas käraste ägodel var hans vävda ”pärlhönsskjorta”. Den kallades så därför att dess svarta och vita färger påminde om en pärlhöna. Mönstret var typiskt för tagbanastammen i de norra delarna av centrala Elfenbenskusten. Adama hade fått denna skjorta som barn, men även som vuxen hade han den i säkert förvar på en skyddad plats. Han kände på något sätt att han måste det.
Athanase hade också någonting som han värderade högt — en parfymflaska fylld med något så egendomligt som en blandning av kaolinpulver, sand och vatten. Ändå var han faktiskt rädd för att kasta bort den!
Alla dessa tre män var slavar under vidskepelse, religiös fruktan — en fruktan som faktiskt behärskade deras liv! Milliontals andra är offer för ett liknande slaveri. Många människor i Afrika tror att sådana föremål som amuletter, ringar, statyetter och halsband besitter en övernaturlig kraft som skyddar mot onda andar. De som främjar vidskepelse, till exempel fetischpräster, skaffar sig sin försörjning på denna fruktan. Men Afrika är inte unikt i detta avseende. Många som tillhör den västerländska kulturen har liknande uppfattningar när det gäller ”lyckobringande” föremål, till exempel hartassar och hästskor. Men som Edmond, Adama och Athanase fick erfara finns det en väg ut ur detta slaveri.
Edmond och ”flodens ande”
Några av Edmonds tidigaste minnen är de gånger då han fick följa med sina föräldrar till ett ”heligt” berg utanför deras by. I närheten låg en liten flod, där man frambar nötkreatur och får som offer för att blidka flodens ande. Människor brukade komma och rådfråga denna ande när de hade problem. Alla hade hört hur det kom en röst från floden som ofta gav dem råd.
Vissa barn i varje familj sades stå i ett speciellt förhållande till denna ande. Enligt fetischprästen hörde Edmond till dessa. Han kunde därför lita på att anden skulle ge honom vägledning. När Edmond blev så gammal att han hade ett förvärvsarbete, brukade han rådfråga anden om det verkade som om andra arbetare stod i tur att få en befordran som han ville ha. Anden sade då till honom att frambära en höna eller ett får som offer. Genom att han på detta sätt blidkade anden var han säker på att hans kolleger skulle drabbas av ”otur”. Edmond gjorde snabba framsteg och kom att få en ansvarsfull ställning på sitt arbete. Till och med hans föräldrar insåg att han hade ett ”speciellt förhållande” och brukade därför komma till Edmond om de behövde kontakta anden.
Egendomligt nog såg Edmond ingenting motstridande i att utöva spiritism och samtidigt vara katolik. I den katolska kyrka som han regelbundet besökte försiggick hedniska riter, till exempel trummande på de heliga tam-tamtrummorna, sida vid sida med ”kristna” ritualer.
Edmonds arbete förde honom så småningom till huvudstaden, Abidjan. Där blev han intresserad av en annan ande — en som hans svåger regelbundet rådfrågade. Denna ande var emellertid förbunden med havet och lagunerna. De kallade den Mami-Wata. Nära en av lagunerna fanns en avskild plats dit Edmond ofta gick för att rådfråga denna ande.
En dag verkade det emellertid som om anden var oroad. ”Vad är det som är på tok?” frågade Edmond. Anden klagade över att Edmonds svåger inte längre kom för att rådfråga honom. ”Varför?” frågade Edmond. Han fick veta att det var på grund av svågerns nya religion. Edmond blev nyfiken, för han var ju katolik och anden hade aldrig klagat över det. Det måste vara något särskilt med denna nya religion. Snart skulle Edmond få besök av en medlem av denna religion, och den dag skulle komma då han också slutade upp att rådfråga Mami-Wata.
Adamas strävan efter framgång
Adamas strävan var att få framgång i livet. Hans föräldrar hade den animistiska tron att alla materiella föremål har en själ. De gav honom därför en fetisch — ”pärlhönsskjortan” — som skulle bringa honom tur så att han klarade sig bra i skolan. När han misslyckades med sina examensprov, drog han emellertid slutsatsen att de andra eleverna måste ha haft fetischer som var mer effektiva än hans.
Han talade med sina föräldrar om detta, och de gav honom då ett gethorn. Detta skulle han med hjälp av en mycket tunn tråd fästa vid en spik i taket i sitt rum. På morgonen kunde han rådfråga denna fetisch och tala om för den allt han önskade. Den tunna tråden skulle då gå av! Beroende på hur gethornet föll kunde han nu besluta sig för om han skulle genomföra sina planer för dagen eller inte. Denna nya fetisch visade sig också vara verkningslös.
När Adama hade slutat skolan, begav han sig till staden Agboville. Där var det en av hans vänner som ledsagade honom till en fetischpräst, som sade att han kunde garantera att Adama skulle lyckas få tag i ett arbete. Adama lydde prästens instruktioner och köpte ett litet hänglås. Han skulle tala in i öppningen på hänglåset och nämna alla de ting han önskade i livet. ”Jag vill få ett arbete”, sade han in i hänglåset, låste det och väntade på framgång. Men den uteblev.
Men Adama gav inte upp. Han var säker på att den magiska kraften i hans kära ”pärlhönsskjorta” fortfarande skyddade honom.
Adama fick så småningom ett arbete i staden San Pedro. Det var inte det slags arbete han önskade, men det var ändå ett arbete. På kvällarna brukade Adama besöka en väns hem. En kväll fann han att hans vän hade en besökare — en som undervisade honom i bibeln. Som en varmt troende katolik ifrågasatte Adama vad besökaren hade att säga. Men han fängslades av tanken på att studera bibeln för att lära känna Skaparen. En kväll, när det ämne som dryftades var ”Finns det onda andevarelser?”, kunde Adama inte låta bli att helt och fullt ta del i diskussionen. Hans dagar som fetischdyrkare började också lida mot sitt slut.
Athanase och hans talisman
När Athanase växte upp tillhörde hans föräldrar ”harristerna” — en till namnet kristen sekt som grundats av William Wade Harris. Denne var en liberian som påstod sig ha blivit utnämnd till profet av ängeln Gabriel. Omkring år 1913 lämnade Harris Liberia och begav sig till Elfenbenskusten, där han började predika. En bok skriver om honom: ”För hans röst föll fetischerna sönder, de som dyrkade beläten övergav sina falska gudar, hela byar tog emot hans religion. ... Han gick stödd på en käpp, krönt med ett kors av trä, och åtföljdes av sex kvinnor som var helt vitklädda liksom han och som han kallade sina ’lärjungar’.”
Athanases far sade att Athanase skulle bli harrispräst när han växte upp. Harristerna påstod sig fördöma fetischer, men de hävdade att bibeln var i besittning av övernaturliga krafter! I likhet med sektens grundare brukade harrisprästerna använda bibeln för att välsigna och bota människor. Athanase lade emellertid märke till att det var mycket få som verkligen läste bibeln, och ännu färre som följde den.
När han slutat skolan beslöt han sig för att tillbringa två veckor tillsammans med en hög befattningshavare inom harristernas religion, i hopp om att detta skulle göra att han lyckades skaffa sig ett arbete. Till hans stora förvåning gav denne religiöse ledare honom en talisman — en parfymflaska fylld med kaolinpulver, sand och vatten — och sade honom att detta skulle garantera att han skulle lyckas få tag i ett arbete. ”Men”, sade mannen, ”om du kastar bort den, kommer du att bli vansinnig och så småningom dö!”
Athanase var förvirrad. Han kunde inte se någon skillnad mellan denna parfymflaska och de fetischer som användes av medlemmar av andra trosuppfattningar. Av fruktan för sina föräldrar och den religiöse ledaren behöll han emellertid talismanen. Den gav honom emellertid inte den framgång han hade blivit lovad. Han ägnade ett helt år åt att söka arbete utan att lyckas. Men också Athanase kom i kontakt med någon som befriade honom från hans fruktan för talismanen.
Sanningen om fetischer
Alla tre männen hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen. Genom att studera bibeln tillsammans med vittnena lärde de känna dessa andars ursprung. Bibeln visar att änglar gjorde uppror mot Gud före floden på Noas tid och tog sig mänskliga kroppar för att ha sexuellt umgänge med kvinnor. Vid floden på Noas tid tvingades dessa andevarelser att dematerialisera sig, och deras verksamhet har varit begränsad till andevärlden ända sedan dess. Det är inte så underligt att dessa demoner lägger så stor vikt vid sådana materiella föremål som fetischer! — 1 Moseboken 6:1—5; 2 Petrus 2:4.
Med tiden kom alla dessa tre män att bygga upp kärlek till Jehova Gud och hat till spiritistiska sedvänjor. Bibeln fördömer mycket uttryckligt all kontakt med onda andar, vilket framgår av 5 Moseboken 18:10—12: ”Hos dig må inte finnas någon som låter sin son eller dotter gå genom eld eller som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri, ingen som sysslar med besvärjelsekonster, ingen som frågar andar eller som är en spåman eller som söker råd hos de döda. Ty en styggelse för Herren [Jehova] är var och en som gör sådant, och för sådana styggelsers skull fördriver Herren [Jehova], din Gud, dem för dig.” Eftersom dessa tre inte ville ådra sig Jehovas misshag, började de nu följa den kristne lärjungen Jakobs råd: ”Underordna er därför Gud; men stå emot djävulen, så skall han fly från er.” — Jakob 4:7.
Det var emellertid inte lätt att bryta sig loss från detta religiösa slaveri. Edmond blev till exempel tvungen att bränna upp de amuletter som tydligtvis länkade honom samman med Mami-Wata. Men därefter gjorde han fina framsteg, överlämnade sitt liv åt Gud och blev döpt som symbol av detta. Men bara en vecka efter hans dop började andarna besvära honom igen. Han hörde röster som uppmanade honom att överge sin nyfunna tro. Men Edmond bad och anropade Jehovas namn. Så småningom upphörde de onda andarna att hemsöka honom. — Ordspråksboken 18:10.
Adama hade också sina problem. På grund av sin önskan att hjälpa andra att bryta sig loss från Satans inflytande blev han heltidsförkunnare. Under någon tid plågades han emellertid av känslor av modfälldhet. Han tyckte att han inte gjorde några framsteg och att han trots nitisk kristen verksamhet var andligen svag. Vad kunde orsaken vara till sådana negativa tankar? Plötsligt erinrade sig Adama att han fortfarande hade kvar den där ”pärlhönsskjortan” som hans föräldrar hade gett honom. Han letade igenom sitt hem, hittade skjortan och förstörde denna sista länk med andevärlden. ”Jag kände en oerhörd lättnad i mitt sinne”, sade han.
Athanase var också tvungen att göra sig av med någonting — den där talismanen som han hade fått. När han hade gjort detta, blev han mycket sjuk. ”Kunde det bero på att han trotsat befallningen att inte kasta bort den?” undrade han. Men också han vände sig till Jehova i bön. I stället för att ge efter för trycket från sina släktingar att ännu en gång anlita spiritism sökte han medicinsk hjälp. Med tiden förbättrades både hans fysiska och hans andliga hälsa. Athanase ägnar nu veckosluten åt att hjälpa sina medmänniskor att lära känna bibelns sanningar. — Johannes 8:44.
Dessa tre erfarenheter om befrielse från slaveri under vidskepelse bekräftar att Guds ord kan utöva stor kraft i de människors liv som kommer till tro. (1 Tessalonikerna 2:13; Apostlagärningarna 19:18—20) Mer än 2.000 andra på Elfenbenskusten tar del med dessa unga män i att hjälpa människor att vinna frihet från religiöst slaveri. Jehovas vittnen i din hemtrakt kommer också med glädje att hjälpa dig att finna sådan frihet.
[Bilder på sidan 7]
Edmond Kouadio
Adama Traore
Athanase Kouassi