Försäljare på hjul

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

HANS gång är lite sned, och detta gör honom benägen att luta något åt vänster, men benen som bär honom är starka. Hans leende smittar av sig, och han har ett vänligt sätt. Hans rop ”Yakiimo!” känner alla till. Han har lämnat gården på landet och sällat sig till skarorna av försäljare på hjul i en stor stad drygt trettio mil hemifrån.

Yakiimo är varm sötpotatis. Det finns gott om sötpotatis under vintermånaderna; därför arbetar försäljaren i staden för sitt uppehälle fram till våren, då han återvänder till risfarmen. Hans rörliga butik liknar en väldig låda som är gjord av metall och trä. En vedbrasa i dess inre upphettar små glatta stenar som ligger i en metallbehållare. Det är på dessa stenar som potatisen tillreds. Doften av trä från fordonets skorsten och potatisens arom, när han då och då lyfter på locket för att se hur det går med tillagningen, får det att vattnas i munnen. I ur och skur kan du vara säker på att höra högtalaren eller det i förväg inspelade bandet uppmana dig att köpa ”Yakiimo!”

Det finns andra försäljare som säljer frukt, fiskrätter, japansk hotchpotch och en mängd andra ting. Och sedan har vi springpojken som kommer cyklande eller som kanske håller på att rusa motorn på en motorcykel. Man kan se honom i alla städer och byar, där han tar sig fram även genom den värsta rusningstrafik med ett berg av läckerheter i bunkar och lådor, som han skickligt balanserar på ena axeln. Hur bär han sig åt? Ja, ibland går det inte alls, vilket man kan utläsa från ett bedrövat ansikte som kikar fram ur en hög av nudlar och sönderslagna bunkar.

En försäljare med ”reklam”

En som lockar till sig både barn och vuxna med sin trevliga underhållning är majsförsäljaren. Hans levande reklam är lönande. Han anländer i en pytteliten lastbil. Han håller på att rosta sin majs så att den blir färdig till försäljning. Denne specielle man bär färggranna shorts, sockor som kallas tabia och halmsandaler, en rock som kallas happi och ett hårband för att hålla pannan fri från svett. Hans gemytliga utseende och sätt får dig att le, innan han börjar sin föreställning. Sedan han en sista gång kontrollerat att majsen är färdigrostad, hoppar han ner från lastbilsflaket och börjar sjunga och dansa på gatan. Han sjunger att hans majs kommer från Hokkaido i norra Japan. Han sjunger om hur läcker och söt den är, och därefter tycks han hitta på orden till sin sång, som han anpassar efter sina åhörare. För att smickra husmödrarna, som har lagt undan sitt arbete för att titta på honom, sjunger och trallar han på artig japanska att de är söta som hans majs. Hans krumsprång, då han dansar, rycker med sig barnen, och några av dem börjar dansa med honom. Det är väl onödigt att tillägga att han snart säljer allt som han rostat och förbereder sig för att köra vidare med sina åskådare lyckligt mumsande bakom sig.

Vackert och praktiskt

Som en kontrast står blomsterförsäljaren, som inte behöver göra någonting för att dra till sig en mängd kunder. Varför behövs inga konster i hans fall? I Japan tycker både män och kvinnor mycket om blommor, och där det är möjligt vill de ha dem i sina hem och då i synnerhet vid ingången. Befolkningen tycker om blomsterförsäljaren på gatan, eftersom han säljer sina blommor billigare än de som har vanliga blomsterbutiker. Han brukar anlända i en motordriven trehjuling, som drar en kärra. Krukväxterna arrangerar han på trähyllor, utformade som trappsteg. Alltihop täcker han med tjock genomskinlig vinylplast, som han tar bort när han börjar sin försäljning till den församlade skaran. Någon brukar lägga märke till hans ankomst och sprida detta till andra. Snart kan man (beroende på säsong) beundra och köpa cyklamen, krysantemum, nejlikor, blommande kaktusar och en mängd andra växter.

Vad har då den här köpmannen på cykeln att erbjuda? Bambukäppar! Vad kan man göra med dem? Här är det brukligt att man hänger tvätt på dem. Skjortor, blusar och yukata (bomullskimonor) ser ut som om de står med armarna utsträckta, då den dagliga tvätten har trätts på käpparna. Bambukäpparna används också till att hänga futon (madrasser) på för att vädras. Denne cyklande köpman gör vanligtvis sina turer under veckosluten, när det är tystare, och på så sätt lyckas han med sina naturliga röstresurser få grannskapet att höra hans rop om ”bambukäppar!”

Husdjur för barnen

När barnen har slutat skolan för dagen, är det vanligt att deras favoritförsäljare visar sig. Vad är det då, som dessa små är så förtjusta i? Han säljer guldfiskar. Det är förbluffande att han orkar cykla med tanke på allt det vatten som han har med sig. Han är mycket försiktig, och det är nödvändigt. Tänk på vad som skulle hända om han skulle cykla omkull! Så fort som han sjunger ordet ”guldfisk” börjar både barn och vuxna samlas. De kringstående förses med små flata nät med ett handtag, och snart hörs skrattsalvor när det roliga börjar, då man försöker fånga en spigg eller två. Just när du tror att du har fångat fisken, gör den ett språng och pilar i väg till behållarens andra sida.

Japanska hem har i allmänhet inte så gott om plats för husdjur, och därför är det sällsynt att man förvägrar ett barn att ha åtminstone ett litet guldfiskakvarium. Denna marknad är lönsam året om, eftersom det japanska folket tilltalas av den lugnande inverkan det har att titta på fiskar.

Resande sopp- och brödbutiker

Ännu en man pinglar med en klocka, och de som älskar genmai pan känner till detta ljud. ”Det beror inte på klockan, utan på hans sätt att ringa med den!” menar många. Genmai betyder ”råris”, och det japanska ordet pan, som egentligen kommer från portugisiskan, betyder ”bröd”. Genmai pan bakas inte på samma sätt som vanligt bröd. Denna jästa deg formas till portioner av olika storlek och ångbakas. Ibland läggs sötbönspasta mitt i degen. Man tillsätter också emellanåt svart socker. Emellertid verkar vanlig genmai pan vara det som är mest populärt. Brödet tycks vara något tungt, men den milda smaken gör det lätt att äta.

Den gamle mannen som säljer genmai pan bär en hög, oklanderligt vit bagarmössa, och hans vita rock är också ett tecken på renlighet. Den här mannens uppfordrande ringklocka, strålande leende och propra utseende bidrar till att några väljer att äta hans bröd vid tolvtiden på dagen.

Sent på kvällen, när de flesta har gått till sängs, låter dig några långa, låga läten från ett horn av bambu eller mässing veta vem som har anlänt, utan att du har stigit upp för att se efter. Han försöker att vara så tyst som möjligt för att inte störa någon i onödan. Eftersom hans lilla lastbil rör sig med en snigels hastighet, kan man från långt håll se hans röda lykta och reklamflaggan fladdra baktill på hans bil. Denna rörliga nudelbutik drar fram genom gatorna. Vi kallar hans nudlar ”ramen”. ”Ramen” är tunna nudlar, och de serveras i ångande het soppa, som innehåller långa, gröna, tunt skurna lökar. Studenter studerar ofta till långt in på sena kvällen, och varma nudlar, som serveras i en skål, är då tillräckligt för dem, innan de går och lägger sig. Dessa nudlar sägs också kunna få ordning på magen efter en kvälls festande.

Det finns också försäljare på hjul som tillreder tofu. Tofu är en massa gjord på sojabönor, som sägs först ha tillverkats i Kina. Tillagningen av dessa bönkakor börjar medan alla andra fortfarande sover. Resultatet av denne hantverkares hårda arbete är en fyrkantig kaka av vit tofu, som väger drygt 300 gram.

Denne köpman gör nu i ordning en stor trälåda med dubbla hyllor, som han binder fast vid pakethållaren på sin cykel. Eftersom den nedre delen av trälådan delvis är fylld med vatten, är den överdragen med rostfri metall. Den vanliga och rostade tofun sätts ned i vattnet. Lådans övre hylla innehåller tunna skivor av djupfryst tofu. Med ett litet signalhorn bundet runt halsen sätter sig tofuförsäljaren på cykeln och börjar cykla genom det bostadsområde som han valt ut. Han ger sin ankomst till känna genom att signalera med hornet, och snart är han fullt sysselsatt med att servera sina morgontidiga kunder. För många är tofu en viktig ingrediens i miso shiru, den soppa som serveras till frukost varje morgon.

På det hela taget har alla dessa försäljare någonting som är typiskt för dem och som passar in på deras karaktärsdrag. Det som de har gemensamt är att de är trevliga människor som bidrar till det japanska gatulivet med färg, välluktande dofter och märkliga ljud.

[Fotnoter]