Alla vill ha fred — men kommer nationerna att nedrusta?

INGENTING kan i högre grad väcka längtan efter fred än att man begrundar krigets fasor. Millioner människor blev dödade och ohyggligt lemlästade i Vietnamkriget, men det är bara en del av bilden. Sex månader efter återkomsten till Förenta staterna hade 38 procent av de gifta veteranerna antingen separerat eller tagit ut skilsmässa. Ungefär 175.000 använde heroin. Det rapporteras också att omkring en halv million har försökt begå självmord, sedan de fått avsked från armén! — New York Times, 27 maj 1975.

Fallet med Claude Eatherly, en pilot som deltog i fällandet av atombomben över Hiroshima i Japan, är en tydlig illustration av krigets fruktansvärda efterverkningar. Claude avskedades från det militära år 1947, sedan han genomgått psykiatriska undersökningar som visade att han led av ”allvarlig neuros och starka skuldkänslor”. Han åkte senare ut och in på olika mentalsjukhus. ”Jag kommer ihåg hur han vaknade natt efter natt”, yttrade Claudes bror efter hans begravning förra sommaren. ”Han sade att hans hjärna brann. Han sade att han kunde känna hur de där människorna brann.”

För att mera helt och fullt förstå krigets fasor kan vi tänka tillbaka på den händelsen för 34 år sedan. Det var på morgonen den 6 augusti 1945. Högt där uppe flög bombplanet Enola Gay av typ B-29; där nere låg den livliga japanska industristaden med ungefär 400.000 invånare. Klockan 8.15 fälldes atombomben på 13 kiloton, dämpad i fallet av tre fallskärmar, och exploderade på 580 meters höjd över Hiroshimas centrum. Ungefär 140.000 människor sprängdes till döds; många av dem brändes levande av hettan och strålningen. Ännu i dag finns det människor som långsamt dör på grund av strålningens verkningar.

De fasor som åtföljde denna atomexplosion, och den som drabbade Nagasaki tre dagar senare, övergår mänsklig fattningsförmåga.

Behovet av fred

Mindre än en månad senare, den 2 september 1945, kapitulerade Japan formellt. ”En ny era står för dörren”, anmärkte general Douglas MacArthur vid detta minnesvärda tillfälle. Han fortsatte: ”Också själva segern ger oss en läxa, som gör oss allvarligt oroade, både för vår framtida säkerhet och för civilisationens fortbestånd. ... Krigets ytterliga förstörelseverkan utplånar nu detta alternativ. Vi har fått vår sista chans. Om vi inte kommer på någon bättre och rättvisare metod, står Harmageddon för dörren.”

Liknande tankar har ofta upprepats av världens ledande män. Hösten 1961 föreslog Förenta staternas president, John F. Kennedy, ett ”program för allmän och fullständig nedrustning”. Han förklarade att ”mänskligheten måste göra slut på kriget — annars kommer kriget att göra slut på mänskligheten. ... De risker som är förbundna med en nedrustning förbleknar vid jämförelse med de risker som en obegränsad kapprustning innebär.”

Har nationerna sedan dess vidtagit positiva åtgärder hänemot en nedrustning?

Framsteg mot fred?

Kort efter det att president Kennedy betonat behovet av nedrustning begärde han att den amerikanska kongressen skulle bevilja ytterligare sex milliarder dollar för militära ändamål. Detta är ett typiskt fall. Ena stunden talar man om fred och lovordar nedrustning, men nästa ögonblick ger man order om att tillverka starkare och mer dödsbringande vapen. Så trots de många vältaliga motionerna — det finns mer än 9.000 exempel på sådana i en aktuell bibliografi över rustningskontroll och nedrustning — har inga framsteg gjorts. Tidskriften The Nation för 27 maj 1978 anmärker:

”Sedan 1945 har amerikanska, sovjetiska och andra diplomater sammanträffat minst 6.000 gånger för att diskutera ’nedrustning’ och dess oäkta avkomma, ’rustningskontroll’, men på trettiotvå år har inte ett enda vapen undanskaffats genom ömsesidig överenskommelse. Tvärtom har kapprustningen — både när det gäller konventionella vapen och kärnvapen, men speciellt när det gäller kärnvapen — obevekligen trappats upp.”

Något som illustrerar misslyckandet är att ”nedrustning” i allmänhet inte ens diskuteras längre; nu talas det om ”rustningskontroll”. Men en sådan kontroll är omöjlig. Människor i allmänhet har förlorat all tro på att någonting betydelsefullt någonsin kommer att uträttas för att förbättra situationen.

Detta visades i början av förra året, då Förenta nationerna höll en speciell session rörande nedrustning. En rubrik i Buffalo News, som tillkännagav en kommande session, löd: ”FN MANÖVRERAR FÖR ATT FÖRHINDRA HARMAGEDDON”. Den fem veckor långa sessionen var historisk så till vida att den var det första globala nedrustningsmötet sedan Nationernas förbunds nedrustningskonferens åren 1932—1934, ungefär 45 år tidigare. Ändå rönte mötena föga uppmärksamhet i pressen och övriga nyhetsmedia.

När man hunnit ungefär halvvägs i sessionerna, beklagade dr Frank Barnaby, chef för Internationella fredsforskningsinstitutet i Stockholm, att man åstadkommit ännu mindre än han hade hoppats. ”Det råder en anda av pessimism; den allmänna atmosfären är ganska dålig”, sade han.

Men som välunderrättade personer inser råder det ändå ett skriande behov av lättnad ur denna kritiska situation. Risken för ett kärnvapenkrig är mycket påtaglig, och den ökar, framhöll dr Barnaby. Och den till åren komne brittiske delegaten Lord Noel-Baker, som också var delegat vid Nationernas förbunds nedrustningskonferens, yttrade: ”Den stora faran ligger i att fakta angående kärnvapenkrigföring helt enkelt inte trängt igenom.”

Vilka är dessa fakta?

Förstörelseverkan

I synnerhet har de att göra med kärnvapnens ofantliga kraft, det oerhört stora antal kärnvapen som nu finns och de raffinerade metoder nationerna utvecklat för att avfyra dem mot vilket mål som helst på jorden. Begrunda följande fakta:

Orden kiloton (1.000 ton) och megaton (1.000.000 ton) har avseende på kärnvapnens sprängkraft, uttryckt i motsvarande mängd trotyl. Hiroshimabomben på 13 kiloton var således bara en liten ”smällare” i jämförelse med moderna multimegatonvapen. Man har till exempel testat bomber på upp till 60 megaton, alltså mer än 4.600 gånger kraftigare än den som fälldes över Hiroshima. Ändå behövdes det år 1945 bara denna jämförelsevis lilla bomb för att bränna ihjäl 140.000 människor, varav tusentals på ett fruktansvärt sätt, och ödelägga Hiroshima.

Ett modernt kärnvapen är vanligen på omkring ett megaton — ungefär 75 gånger kraftigare än bomben över Hiroshima. Eftersom varje sådan bomb kan utplåna en stor stad, kan man föreställa sig vad som skulle hända om en multimegatonbomb skulle träffa ett tättbefolkat område, till exempel New York, London eller Tokyo. Nationerna har tiotusentals kraftiga kärnvapen, varav de allra flesta är i Sovjetunionens och Förenta staternas ägo. Dessa vapen har förmåga att döda varje mänsklig varelse på jorden så många gånger om att siffrorna blir meningslösa.

Det skrämmande är att denna förstörelsebringande kraft kan användas till att ödelägga praktiskt taget vilket mål som helst på jorden inom ett par minuter efter avfyrandet. En amerikansk president skämtade inte, då han sade: ”Jag skulle kunna trycka på den här knappen nu, och om tjugo minuter skulle 70 millioner ryssar vara döda.”

Med dagens robotar kan stridsspetsar sändas med en precision på några meter när mot ett mål som ligger på tusentals kilometers avstånd. Dessutom har moderna robotar flera stridsspetsar, vilka var och en kan riktas in på olika mål, så snart roboten närmar sig det område som skall förstöras. Robotarna är inte heller bundna till fasta landpositioner; projektiler kan skickas i väg från flygplan i luften eller från fartyg till havs.

En enda robotbestyckad ubåt har kapacitet att förgöra 224 olika mål, vart och ett lika stort som en större stad! Både Sovjetunionen och Förenta staterna har dussintals ubåtar som kan åstadkomma sådan förödelse, och de bygger nu större och effektivare båtar. Inom kort kommer den nya amerikanska ubåten Trident att tas i bruk. Tidskriften Saturday Review förklarar:

”En Trident har en inbyggd undervattensramp för avskjutning av termonukleära raketer, av vilka somliga har större sprängkraft än tusen atombomber av det slag som ödelade Hiroshima år 1945. ... Befälet på Trident har i sina händer större kraft än mänskligheten sammanlagt haft till sitt förfogande under historiens lopp fram till år 1945.”

Vad kostar allt detta?

All denna militära beredskap kostar pengar, mycket pengar. Sedan 1945 har nationerna gett ut gott och väl 25.000.000.000.000 (25 billioner) kronor på militära rustningar! Tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists för maj månad 1978 framhöll: ”Globalt sett belöper sig militärutgifterna för närvarande till omkring 400 milliarder dollar om året.” Och de ökar snabbt och börjar närma sig fyra millioner kronor i minuten!

Den samlade militära beredskapen är förbluffande stor. År 1977 skrev James Reston i New York Times: ”Förra året använde världens nationer 60 gånger så mycket till att utrusta varje soldat som vi använde till att utbilda varje barn.” Över hela världen arbetar omkring 60 millioner människor inom de väpnade styrkorna eller är verksamma inom yrken med militär anknytning. Ungefär hälften av alla vetenskapsmän i världen är sysselsatta inom vapenindustrin.

Tänk vad som skulle kunna uträttas om alla dessa pengar och ansträngningar kunde användas till konstruktiva ändamål i stället för till att bygga upp vapenarsenaler. Då skulle alla kunna få bra bostäder, bättre hälsovård och utbildning och många andra nyttiga ting. Som det nu är bidrar de militära programmen till att ruinera nationerna, både fysiskt och moraliskt.

Somliga hävdar emellertid att den militära beredskapen förhindrar krig. Men har den gjort det? Tvärtom. Sedan år 1945 har mer än 25 millioner människor dödats i de ungefär 150 krig som utkämpats runt om på jorden. Vilken given dag som helst har det pågått i genomsnitt tolv krig runt om i världen. Det är visserligen sant att kärnvapen inte har använts i dessa krig sedan 1945 — men gör det förhållandet att länderna bygger upp enorma förråd av sådana vapen och utvecklar raffinerade metoder att avfyra dem det mindre sannolikt att de kommer till användning?

Många anser inte det. Som en före detta amerikansk kongressman från Oregon uttryckte det: ”Korten är nu blandade för oerhörd förödelse och död. ... Fakta kan uttryckas i några få ord. För det första finns det i dag tusentals kärnvapen, många med ofantlig slagkraft. För det andra är så gott som samtliga klara för ögonblicklig detonation. För det tredje är innehavarna mänskliga varelser.”

Ja, människor är ofullkomliga; de är behäftade med fel och brister och benägna för själviskhet och girighet, och detta bäddar för krig. Bibeln visar vad själviska begär kan leda till: ”Varifrån kommer alla stridigheter och tvister ibland er? Kommer de inte från de begär som för krig i er kropp? Ni får inte det som ni gärna vill ha; ni hyser dödligt hat och behärskas av avund men kan inte uppnå vad ni vill; och så tvistar och strider ni.” — Jak. 4:1, 2, Hedegård.

Nationerna kommer att strida med de vapen de har. Internationella fredsforskningsinstitutet i Stockholm säger att år 1985 kommer 35 nationer att ha skaffat sig kärnvapen. Med vilket resultat? ”Kärnvapenbalansen kommer då inte längre att kunna fungera som ett avskräckande medel”, varnar institutet, ”och krig blir oundvikligt.”

Finns det något hopp om fred?

Mänsklighetens längtan efter fred är stark. Vid Förenta nationernas speciella session rörande nedrustning, som hölls nyligen, överlämnade 500 japanska observatörer till FN:s tjänstemän 20 millioner namnunderskrifter på en petition om omedelbar global nedrustning. Dessa fyllde 450 kartonger och vägde mer än tolv ton!

Kommer nedrustning och fred någonsin att förverkligas? Om vi skall döma efter hur världens ledande män handlar, är svaret definitivt nej. De gör praktiskt taget ingenting för att hindra kapprustningen. Detta illustrerades åter av deras inställning till det fördrag om yttre rymden som slöts år 1967, vilket man hoppades skulle göra den yttre rymden till en fredszon. Tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists framhåller: ”Fördraget har betytt mycket litet när de gällt att kontrollera antalet militära satelliter. Omkring 75 procent av alla satelliter som skickats ut i rymden har militära ändamål. Under 1977 skickade man upp 133 satelliter, och av dessa var 95 militära satelliter.”

Ändå finns det skäl att tro att nedrustning och fred kommer att bli en verklighet. Bibelns löfte, som står inristat på en stenmur alldeles bredvid Förenta nationernas huvudbyggnad, lyder: ”De [skola] smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.” — Jes. 2:4.

Men hur kommer detta löfte att infrias? Förenta nationerna har uppenbarligen inte kunnat infria det. Vilken grund finns det då att tro att världen kommer att få uppleva verklig fred? Är religionen en lösning?

[Infälld text på sidan 5]

”Sedan 1945 har amerikanska, sovjetiska och andra diplomater sammanträffat minst 6.000 gånger för att diskutera ’nedrustning’ och dess oäkta avkomma, ’rustningskontroll’, men på trettiotvå år har inte ett enda vapen undanskaffats genom ömsesidig överenskommelse.” — The Nation, 27 maj 1978.

[Infälld text på sidan 6]

”En Trident har en inbyggd undervattensramp för avskjutning av termonukleära raketer, av vilka somliga har större sprängkraft än tusen atombomber av det slag som ödelade Hiroshima år 1945. ...” — Saturday Review, 17 april 1978.

[Infälld text på sidan 7]

”Under de senaste trettiotre åren har det pågått ständiga stridigheter runt om på jordklotet — eller, som en ungersk professor uttryckte det, ’det har inte funnits mer än tjugosex dagar ... då det inte pågått krig någonstans i världen’. Samme professor beräknade att under de senaste tre decennierna har ungefär tjugofem millioner dött i strid, en siffra som innebär fler militära dödsfall än det sammanlagda antalet i båda världskrigen.” — Esquire, 1 mars 1978.

[Infälld text på sidan 8]

”Omkring 75 procent av alla satelliter som skickats ut i rymden har militära ändamål. Under 1977 skickade man upp 133 satelliter, och av dessa var 95 militära satelliter.” — Bulletin of the Atomic Scientists, maj 1978.

[Bild på sidan 8]

THEY SHALL BEAT THEIR SWORDS INTO PLOWSHARES AND THEIR SPEARS INTO PRUNING HOOKS NATION SHALL NOT LIFT UP SWORD AGAINST NATION NEITHER SHALL THEY LEARN WAR ANY MORE

ISAIAH