Fred – genom nedrustning?
”DET är ett stort misstag att förväxla nedrustning med fred”, sade Winston Churchill fem år innan världens nationer störtades in i andra världskriget. ”När man har fred vill man nedrusta”, tillade han.
Vilken paradox! Vem vill ta risken att nedrusta innan freden är tryggad? Men hur kan det någonsin bli fred, om man hela tiden rustar sig för krig? Det är en situation som politikerna aldrig har hittat någon lösning på.
Winston Churchill gjorde detta uttalande år 1934, bara två år efter det att Nationernas förbunds nedrustningskonferens hade avslutats. Syftet med denna konferens, som det hade tagit tolv år att förbereda, var att förhindra en upprustning i Europa. Människor världen utöver hade fortfarande det ohyggliga slaktandet under första världskriget i färskt minne, då cirka tio miljoner soldater dödades, miljontals fler sårades och ett stort antal civila förolyckades. Men planerna på en nedrustning förverkligades aldrig. Varför inte det?
Nedrustningssträvanden
Nedrustningsprogram kan presenteras, men de kan sällan genomdrivas på ett effektivt sätt. Enligt Versaillesfördraget av år 1919 skulle till exempel Tyskland nedrusta med ”givande och tagande av tillräckliga garantier för att nationella rustningar inskränkas till den lägsta punkt, som är förenlig med inre säkerhet”, enligt den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons förslag, som senare kom att införlivas med artikel 8 i NF:s förbundsakt. Men när Hitler kom till makten, ignorerade han snart detta handlingsprogram.
Hade Förenta nationerna större framgång när det gällde att lägga en god grundval för nedrustning efter andra världskriget? Nej, men dess misslyckande berodde inte på bristande ansträngning. Men med tanke på de nukleära massförintelsevapen som nu fanns att tillgå var nedrustning en fråga av överhängande betydelse. Som The New Encyclopædia Britannica uttrycker det: ”Den tidigare ståndpunkten att kapprustningar är olämpliga ur ekonomisk synpunkt och oundvikligen leder till krig ersattes av argumentet att ett framtida, mer omfattande, bruk av kärnvapen hotar själva vår civilisation.”
En nedrustningskommission bestående av 12 medlemsnationer tillsattes år 1952 för att försöka hindra den accelererande kapprustningen mellan Öst och Väst. Den hade emellertid ingen större framgång, och de två stormakternas ställningar polariserades i stället alltmer. Många andra överenskommelser och fördrag har slutits under årens lopp. Det rådande klimatet av ömsesidigt misstroende har emellertid omöjliggjort ett fullständigt avskaffande av alla krigsvapen. Enligt The New Encyclopædia Britannica är en sådan avrustning något som endast ”förespråkas av utopiska tänkare”.
Att beräkna kostnaderna
Att nedrusta eller inte nedrusta — vilka kostnader är egentligen inbegripna? Kostnaderna kan inte alltid räknas i reda pengar. De arbetstillfällen som vapenindustrin skapar är också en viktig faktor. I många länder används mycket av skattepengarna till att köpa vapen, och framställningen av dessa vapen stimulerar sysselsättningen. En nedrustning kan därför leda till arbetslöshet. Det är därför länder med ansenlig försvarsbudget ryser vid tanken på total nedrustning. För dem är en sådan tanke snarare en mardröm än en utopi.
Man kan emellertid inte heller ignorera de ofantliga penningsummor som går åt för att hålla krigsmaskinen rullande. Man beräknar att dessa utgifter motsvarar 10 procent av världens sammanlagda produktion. Hur mycket är det? De faktiska siffrorna varierar med inflationen, men för att få en uppfattning om storleksordningen kan du tänka dig att på detta sätt förbruka 10 miljoner kronor varje minut dygnet runt! Vad skulle du prioritera om du hade denna summa till ditt förfogande? Bistånd till svältdrabbade? Hälsovård? Barnomsorg? Miljövårdande åtgärder? Det är så mycket som skulle kunna göras!
Tänk till exempel på projektet ”Från stridsvagnar till traktorer” som nyligen lanserades i Sovjetunionen, där vissa vapenfabriker nu håller på att byggas om för att kunna producera 200 typer av ”avancerad utrustning för den agro-industriella sektorn”. Varför råder det så stort behov av utrustning för jordbruket? Orsaken står att läsa i den brittiska tidningen Farming News: ”Endast en tredjedel av den frukt och de grönsaker som odlas vid de statliga jordbruken når konsumenten: Resten lämnas kvar på fälten och ruttnar eller förstörs i transportterminaler och lagerutrymmen.”
Hur berömvärd en sådan åtgärd som att tillverka traktorer i stället för stridsvagnar än kan vara, skapar den rubriker därför att den är så ovanlig. Dess verkan på den totala vapenproduktionen är också minimal. Oräkneliga hundratals miljoner pund, rubel och dollar läggs fortfarande ner på vapen i en värld där ”människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”, precis som Jesus Kristus förutsade. Hur skall denna fruktan kunna förjagas? Är hoppet om fullständig nedrustning bara en dröm? Om inte, vad är det då som krävs för att förverkliga det? — Lukas 21:26.