Mitt största privilegium i att ge

Berättat av Vicki Johnson för en av ”Vakna!”:s medarbetare

Det är ofta svårt att få människor med friska öron och ögon att lyssna på och förstå sanningen om Guds rike. Nu ställdes jag inför uppfordran att undervisa en ung kvinna, som var döv och blind från födelsen, om detta!

MIN man och jag bor alldeles intill Helen Keller National Center för dövblinda, som ligger i Sands Point på Long Island i New York. Allteftersom vi såg hur byggnaden började bli färdig, undrade vi hur det är för människor, som är blinda och döva — en del är till och med födda så. Att aldrig ha sett något av allt det vackra som finns på jorden, eller att aldrig ha hört några av dess glada ljud! Blotta tanken var överväldigande för oss; vi kunde inte föreställa oss ett liv där allt var fullständigt mörkt och tyst! Vi vet att Jehova har lovat att den paradisiska jorden under Rikets styre kommer att ge de blinda deras syn och de döva deras hörsel, men hur skulle vi kunna förmedla detta hopp till dem som snart skulle bli våra grannar? Vi bad att det skulle öppna sig någon möjlighet för oss att göra det.

Den möjligheten kom i september 1977. Vår församling av Jehovas vittnen fick ett brev från Georgine Dilts i Seattle i Washington. Med hjälp av blindskrift hade hon lett ett bibelstudium med 25-åriga Debbie Curry, en ung kvinna som var blind och döv från födelsen. Den förste som kontaktade Debbie var Dallas Talley, ett blint vittne. Han studerade med henne och tog henne med på mötena, men så småningom överlämnade han henne till Georgine Dilts, som kunde teckenspråket för de döva. Och nu meddelade Georgine oss att Debbie skulle komma till Helen Keller Center, som låg intill vårt hus. Georgine bad att någon i vår församling skulle fortsätta att studera bibeln med Debbie. Man frågade mig om jag ville göra detta! Hur skulle jag klara det? Min värld var fylld av synintryck och ljud. Det var självklart för mig att kunna se och höra. Hur skulle jag kunna beskriva saker och ting för Debbie i hennes mörka och tysta värld? Hur skulle jag kunna meddela mig med henne? Jag kunde inte teckenspråk — och även om jag hade gjort det, så kunde hon ju inte se det!

Mina farhågor minskade betydligt, när jag träffade Debbie på institutet. Jag behövde inte kunna teckenspråk för att tala med henne. Jag talade normalt, och hon använde sina händer som öron. När jag talade, höll hon sin tumme på mina läppar och fingrarna på min käke och strupe. Genom att känna hur mina läppar och min käke rörde sig och genom att känna hur min strupe vibrerade, så visste hon vad jag sade! Detta kallas för Tadomametoden. Ordet finns ännu inte i något lexikon. Det utgör en sammansättning av förnamnen på en bror och en syster, båda döv-blinda, som var de första att lära sig detta — Tad och Oma. Debbie talade till mig med sin röst, även om jag i början hade svårt att förstå allt hon sade. Det är häpnadsväckande hur hon kan tala med ord, eftersom hon aldrig har hört några ord uttalas!

Det första hon frågade var: ”När kan jag komma till Rikets sal?” Samma vecka följde hon med mig till ett av församlingens bokstudier, och jag gjorde upp om att leda ett hembibelstudium med henne. Hon började också vara med på vissa veckomöten på Rikets sal. Det första är en skola som övar oss i att predika, och det andra hjälper oss att organisera predikoarbetet.

Debbie får hjälp på olika sätt

Till en början tog jag med några böcker i blindskrift, som hon kunde läsa under mötena, men detta var bara en tillfällig anordning. Jag och en annan kvinna i församlingen gick kurser både i teckenspråk och i att skriva ord i handen, och inom några veckor turades vi om med att tolka mötena för Debbie. Hon höll vår hand lätt i sin, när vi tecknade det som sades eller skrev det i handen. Hon var lycklig över att känna att hon hade del i det som hände. Senare hade jag ett övningstal i skolan. Debbie ville gärna medverka i det. Jag lade upp mitt framförande på ett sådant sätt att hon kunde säga några ord i det, och hennes förtjusning över detta kände inga gränser. Hon svarar också vid församlingens bokstudium.

Sällskapet Vakttornet är införstått med de handikappades behov. Det har böcker om bibeln i blindskrift, och många av dessa har lånats ut till Debbie. På sin blindskriftsavdelning framställer Sällskapet många av sina publikationer för blinda läsare. Vid Debbies personliga bibelstudium använder vi boken Sanningen som leder till evigt liv. Hon har boken i blindskrift och läser högt varje paragraf och frågan till den, och sedan svarar hon. Studieartiklarna i tidskriften Vakttornet ges ut i engelsk blindskrift. Detta gjorde att Debbie gärna ville vara med på söndagsmötet i Rikets sal, när den här tidskriften studerades.

Helen Keller Center, där Debbie bor, måste ge tillstånd till detta. Institutet är inte motståndare till Jehovas vittnen, men man intar en mycket beskyddande hållning gentemot sina skyddslingar. Jack, en av de frivilliga arbetarna, har tagit med sig Debbie till katolska kyrkan på söndagsförmiddagarna. Han var mycket snäll mot henne, han tog med henne ut för att bada, tog med henne på restauranger och på andra ställen. På institutet menade man att detta var en bra anordning, som man inte gärna ville ändra på. Man tyckte att det var bra att Debbies tid delades upp mellan oss — att hon följde med mig till Rikets sal under veckan och följde med Jack till katolska kyrkan på söndagarna.

Men Debbie fortsatte att be om att få gå till Rikets sal på söndagarna. Till slut gick hennes socialassistent med på att hon kunde göra den här förändringen, om hon bara talade om för Jack att hon ville ha det så. Detta var svårt för henne. Hon tyckte om honom. Han hade varit så snäll mot henne. Hon ville att han också skulle få lära sig om livet i Jehovas jordiska paradis.

Hon inbjöd Jack att vara med på hennes personliga bibelstudium. Han är en orubblig katolik, men han kunde inte säga nej till Debbie. Så han kom att vara med på något som han trodde skulle bli som ett Ku Klux Klan-möte. Jack berättade för oss att man på institutet hade talat om ”de här människorna som drar i väg med Debbie till flera religiösa möten i veckan”. Man hade sagt att den som gick på ett religiöst möte i veckan var fantastiskt religiös, så de här människorna måste ju vara väldigt konstiga. Men Jack tillade: ”Ni är ju högst normala, gästfria människor, och ni bryr er verkligen om Debbie.” När han kom tillbaka till institutet föreslog han att Debbie skulle få lov att vara tillsammans med oss varje gång vi ville detta. Hon började omedelbart att vara med på Vakttornsstudiet på söndagarna.

”Jag har inga problem”

Ett av avsnitten i Vakttornet handlade om att kasta sin börda på Jehova. Efteråt repeterade jag några av synpunkterna med Debbie.

Jag sade: ”När vi har problem, kan vi alltid gå till Jehova Gud i bön och tala med honom om dem. Vi bör aldrig tveka att gå till honom med vilka som helst problem som kan uppstå i vårt liv.”

Den här unga kvinnan, som har levat hela sitt 26-åriga liv i fullständigt mörker och i fullständig tystnad, svarade: ”Jag har inga problem.” I jämförelse med henne är det jag som inte har några problem!

Vid ett tillfälle uppstod faktiskt ett mindre problem. Jag leder ett bibelstudium med Denise, en flicka i tonåren som också kommer på mötena i Rikets sal. Hon hade fått i uppgift att hålla ett övningstal, och jag gick igenom hennes anteckningar tillsammans med henne. Debbie lade handen över anteckningarna. Jag tog bort den, men hon lade dit den igen. När det hände för tredje gången, tog jag bort hennes hand och höll den ett slag. Debbie vände ryggen åt mig. När jag var klar med Denise vände jag mig till Debbie. Hon drog upp ett gammalt brev från sin mormor ur sin handväska och räckte det till mig för att jag skulle läsa det — jag hade redan läst det många gånger för henne. När jag kom till det avsnittet, där mormodern sade till henne att hon inte behövde döpas igen därför att hon som liten flicka hade blivit döpt i pingstvännernas Betaniakyrka, tog hon ifrån mig brevet. Det var någonting hon ville ha sagt.

Jag frågade: ”Så du vill inte bli döpt som ett Jehovas vittne?”

”Nej.”

”Du sade förut att du ville. Och nu vill du inte?”

”Nej.”

”När ändrade du dig?” Hon svarade inte.

”Vill du bli pingstvän eller Jehovas vittne?”

”Pingstvän.”

”Vill du fortfarande studera bibeln med mig?”

”Nej.”

”Vill du att jag skall hämta dig på torsdag för att komma till Rikets sal?”

Hon tvekade, men till slut sade hon: ”Ja.”

Jag förstod vad det var fråga om. Hon var svartsjuk därför att jag hade tagit mig tid med Denise. Hon ville såra mig genom att förkasta vittnena. Jag lät saken falla, men tog upp den vid vårt nästa möte. Hon ville inte tala om det.

Jag sade: ”Sist vi talades vid ville du inte bli ett Jehovas vittne. Menade du det?”

”Nej.”

”Du var arg.”

”Nej!” Hon var orubblig. Hon ville inte att jag skulle tro att hon var arg.

”Jo”, sade jag, ”du var arg. Det är förståeligt. Du ville ha min uppmärksamhet. Men det var Denises tur. Att jag ägnar uppmärksamhet åt Denise betyder inte att jag inte älskar dig. Förstår du det?”

Hon svarade inte, och jag fortsatte:

”Det är precis som en mor som har mer än ett barn. Hon älskar alla sina barn, men hon ägnar sig åt olika barn vid olika tillfällen. Häromdagen var det Denises tur. Nu är det din tur. Om du skall bli arg, så bli arg på mig, men bli aldrig arg på Jehova eller hans sanning. Jag blir arg ibland. Det är en mänsklig svaghet, och vi försöker övervinna den.”

Debbie förstod vad jag menade. Sedan dess har hon aldrig visat sig avundsjuk. Genom personlig erfarenhet har jag kommit underfund med det som hennes mormor i staten Washington talade om för mig i ett brev: ”Jag är säker på att du har upptäckt att hon är en mycket lycklig ung dam, och det är mycket sällan hon är på dåligt humör.” Debbies mormor kom också med några intressanta upplysningar, som följer:

”Filmen ’En dag med Debbie’ finns på kongressbiblioteket. Den gjordes som en undervisningsfilm för att hjälpa andra som var handikappade. Hon var mellan 8 och 9 år när den togs. Hon har varit med i TV-program, i klasser i college och i många andra grupprogram. Syftet har varit att göra föräldrar medvetna om att ett handikappat barn kan och bör få möjlighet till utbildning, och att det också kan ta del i gruppverksamhet.”

Mormodern avslutar sitt brev till mig mycket älskvärt: ”Jag vill återigen tacka dig, din man och dina vänner, som har varit så snälla och kärleksfulla mot vår Debbie.” Jag uppskattade hennes brev mycket. Hon är verkligt intresserad av att det skall gå bra för Debbie. När jag började studera med Debbie, förhörde sig mormodern om detta på institutet. Socialassistenten försäkrade henne om att detta var bra för Debbie och att Jehovas vittnen är en ”mycket sammansvetsad grupp, som verkligen bryr sig om dem de studerar med”.

Glädjeämnen tillsammans med Debbie

På ett tidigt stadium av min bekantskap med Debbie ville jag få henne att känna sig obesvärad tillsammans med mig. Jag sade till henne: ”Jag vill att du skall känna dig fri tillsammans med mig. Var inte rädd för att fråga om någonting, som du undrar över.” Till min förtjusning var hennes omedelbara reaktion: ”Kan vi gå ut och äta pizza tillsammans?” Hon tycker om att äta på restauranger, och är det inte pizza, så är det hamburgare och pommes frites. Hon har bett mig att vi skall gå och bada tillsammans. Hennes sätt att fråga är så gulligt. I stället för att fråga rakt på sak säger hon vanligen: ”Vad gör du på lördag förmiddag? På eftermiddagen? Lördag kväll? Söndag eftermiddag?” Hon går också på några danser — då har hon en vibrator på armen som tar upp vibrationerna, och på det sättet kan hon njuta av musiken.

Ett annat glädjeämne vi har tillsammans är att tala med andra om Jehovas rike. Sedan hon studerat bibeln några månader, ville hon följa med mig i arbetet att vittna från dörr till dörr. Jag gjorde i ordning ett kort skrivet budskap, som hon kunde ge åt den besökte. Det talar om för dem att hon varken ser eller hör, men att hon skulle önska att de begrundade det här skriftstället — jag läser sedan bibelstället, och ett samtal följer. Debbie vet hur viktigt det är att dela med sig av den här kunskapen till andra, och hon önskar göra sin del. När hon första gången hade följt med mig från dörr till dörr, sade hon: ”När kan jag studera bibeln med någon? Jag vill undervisa människor om bibeln.” Genom Debbie och hennes socialassistent känner alla vid Helen Keller National Center till Jehovas vittnens arbete.

När min man och jag tog henne med till Sällskapet Vakttornets världshögkvarter i Brooklyn, ville hon gärna känna på saker och ting. Vi har ofta försökt att få henne att känna på olika saker, därför att vi har trott att det skulle lära henne en del om dem. Men konstigt nog vill hon inte gärna göra det. Men när vi gick igenom tryckeriet, ville hon känna på allting — papper, tyg, klister och maskiner. Under noggrann uppsikt kände hon till och med vibrationerna från de stora rotationspressarna, när de spottade fram tusentals böcker eller tidskrifter.

Vår största glädje tillsammans med Debbie kom vid det internationella konventet ”Segerrik tro”, som hölls på Shea Stadium i New York i juli 1978. Där, inför 55.000 konventdeltagare, symboliserade Debbie tillsammans med 486 andra sitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop! Detta visades på TV vid kvällens nyhetsprogram.

Den enastående glädje som ligger framför oss

Debbie ser med iver fram emot den tid på Jehovas paradisiska jord, när hon kommer att kunna se och höra precis som andra människor. Tänk bara hur fantastiskt hon kommer att känna det, när hon för första gången slår upp sina ögon och ser berg, skogar, forsande floder och oceanernas vågsvall, blommor och fåglar och graciösa djur, män och kvinnor — och sig själv! Jag hoppas att jag får privilegiet att vara där och se detta, och se hennes förundran och förvåning när hon hör taltrastens sång, vindens sus, insekternas surr, dånet av ett vattenfall och människors röster — också sin egen! Vi tar gärna allt detta för givet. Det kommer inte Debbie Curry att göra. Uppskattar vi till fullo våra ögon och öron? Det kommer Debbie Curry att göra.

Ibland är det jobbigt att arbeta i timmar med Debbie, men det är värt all möda, när hon säger: ”Jag bad Jehova om styrka i går kväll”, eller när hon ler och bokstavligen skälver av lycka över någon liten sak, eller när hon stannar upp mitt i sitt bibelstudium för att krama mig och säga: ”Jag älskar mitt bibelstudium.” Ja, under mina 40 år som ett vittne, så har detta verkligen varit mitt största privilegium i att ge!