Sanningen har gjort mig fri
MIN far dog när jag var sju år, och min stackars mor fick ensam ta hand om sex barn. Vi växte upp i Johannesburg i Sydafrika. Som ung tyckte jag inte om att vara tillsammans med andra. Jag skämdes för att tala, förstår du, för jag stammade så hemskt.
Men mitt handikapp hjälpte mig att utveckla andra förmågor. I skolan var jag ofta bäst i klassen, när vi skrev uppsats. Ibland läste mina lärare till och med upp mina uppsatser för andra klasser. Stammandet inverkade inte heller på min förmåga att sjunga. Hemma tillbringade jag det mesta av min fritid i sovrummet med att spela gitarr och sjunga.
Med tiden blev musik mitt enda verkliga intresse. Jag längtade efter att få spela i ett rockband, och det påverkade mitt skolarbete. Så jag slutade skolan utan att ha fullbordat min grundutbildning. Jag bildade ett band, och vi ägnade nästan varje veckoslut åt att spela på olika ställen i och omkring Johannesburg. Snart hade mitt hår växt sig långt, och jag började dricka alltför mycket alkohol.
Jag minns då vi spelade på en nattklubb i Johannesburg i flera veckor. En av de anställda, som tycktes vara en vacker kvinna, fattade tycke för mig och började bjuda mig på drinkar. Men så äcklad jag kände mig, när det gick upp för mig att den här personen var en man som hade klätt ut sig till kvinna! Ja, nattklubben var en nöjeslokal för homosexuella. För att kunna orka med schemat på den här nattklubben, från klockan 21.00 till 05.00 sex nätter i veckan, blev vi beroende av droger som ger hallucinationer.
Efter fem års spelande i ett band hände något som gjorde att jag började tänka allvarligt på religion. En katolsk präst inbjöd vårt band att spela för en ungdomsorganisation i samlingssalen till sin kyrka. Över 500 tonåringar var närvarande, och den katolske prästen var kassör. Vi spelade ganska vild musik, och många av ungdomarna var alkoholpåverkade. Men det var en annan grupp ungdomar som fångade min uppmärksamhet. De satt i ringar på dansgolvet och skickade runt droger till varandra. Jag började fråga mig om Gud verkligen fanns.
Finns det en Gud?
I mitt sökande gick jag till sjundedagsadventisterna, metodisterna, katolikerna och till andra kyrkor. Men jag kände att de inte hade något att erbjuda, och snart slutade jag gå dit. Min känsla av desillusionering bestyrktes av det som hände en söndagskväll på ett diskotek. Ljuset var dämpat och musiken högljudd, när jag fick syn på bartendern, som var den katolske prästen. Han hade ett par jeans på sig och en väst utan skjorta och ett stort krucifix runt halsen. Vi tyckte inte att han var på något vis bättre än vi, och vi kallade honom hippieprästen.
Jag blev intresserad av buddism och köpte en liten staty av Buddha, som jag ställde i mitt rum bredvid sängen. Varje dag knäböjde jag framför den och sade: ”O Buddha, hjälp mig.” Jag trodde också att människor har en astralkropp som sitter fast på kroppen med ett silversnöre och att man med hjälp av den skulle kunna färdas genom rymden närhelst man ville.
Den här falska tron på en odödlig själ påverkade vår musik. (Jämför Predikaren 9:5, 10 och Hesekiel 18:4.) Jag började skriva sånger under påverkan av narkotika. Bandet lärde sig spela min musik, och vi lät göra en professionell inspelning av den. Inspelningen varade i två timmar, och sångerna var en berättelse som handlade om en astralresenärs liv. En av sångerna handlade om Satan. Den framhöll den hädiska tanken att djävulen är starkare än Gud.
Mitt överdrivna intresse för det ockulta och för hallucinationsframkallande droger skadade mig verkligen. Det hände att jag vaknade på nätterna och såg mörka skepnader röra sig runt i mitt rum. En natt blev jag så rädd att armarna blev helt slaka, och jag kunde nästan inte röra mig när en skrämmande gestalt kom emot mig. Vid ett annat tillfälle låg jag på sängen, när konstiga gestalter plötsligt framträdde i rummet. Jag började önska att jag kunde bryta mig loss från denna förslavning.
En dag som förändrade mitt liv
Vid det här laget hade min bror Charles och hans hustru, Lorraine, blivit Jehovas vittnen. På lördagsmorgnarna vaknade jag ofta med baksmälla och hittade en liten papperslapp bredvid sängen. På den hade Charles skrivit några bibeltexter som hade med min tygellösa livsstil att göra.
En söndag inbjöd Charles och Lorraine mig att följa med dem för att se ett bibliskt drama som framfördes av Jehovas vittnen vid deras årliga områdessammankomst i Pretoria. Eftersom jag var nyfiken på dramat, bestämde jag mig för att gå. Det var en angenäm överraskning att få se en så stor skara rena människor. Jag njöt av dagen, trots att jag inte förstod 90 procent av det jag hörde. När Charles presenterade mig för sina vänner, blev jag imponerad av deras varma sätt att välkomna mig, fastän jag hade långt hår och inte var lämpligt klädd med tanke på tillfället. Man ordnade med att ett vittne skulle studera Bibeln med mig.
Följande vecka gick jag till Jehovas vittnens möten i deras Rikets sal i stället för att öva spelning med bandet. Vid slutet av veckan hade jag bestämt mig för att lämna bandet och sälja min musikutrustning. Efter upplösningen av bandet kom vi överens om att jag skulle behålla masterbandet med våra inspelningar, eftersom jag hade skrivit alla sångerna och även komponerat musiken. Jag kunde inte motstå frestelsen att behålla det. Jag behöll också min akustiska gitarr och fortsatte att spela den ockulta musik som jag hade komponerat under påverkan av narkotika.
Allteftersom jag fortsatte studera Bibeln och vara med vid kristna möten ökade min insikt om Guds krav mer och mer. Jag förstod snart att jag för att kunna behaga Gud skulle bli tvungen att medverka aktivt vid de kristna mötena och delta i att sprida de goda nyheterna från hus till hus som ett Jehovas vittne. (Apostlagärningarna 5:42; Romarna 10:10) Tanken på att göra detta fick mig att rysa. Jag stammade så hemskt att jag hade blivit helt inåtvänd, och jag lät i allmänhet andra tala för mig.
Stammandet stoppade mig inte
När jag var på mötena, tänkte jag i mitt stilla sinne: ”Om jag bara kunde ge en kommentar som de andra.” Så småningom gjorde jag det, men vilken kamp det var att få fram det lilla jag skulle säga! Efter mötets slut kom många fram till mig och berömde mig. De fick mig att känna mig som en fotbollsspelare som just har gjort mål. Jag började känna den äkta kärlek som är kännetecknet på sann kristendom. — Johannes 13:35.
Mitt nästa hinder kom när jag skrev in mig i skolan i teokratisk tjänst och skulle ha en bibelläsning inför en liten åhörarskara. Jag stammade så hemskt att jag inte kunde genomföra uppgiften inom den tilldelade tiden. Efter mötet gav skoltillsyningsmannen mig i all vänlighet praktiska råd. Han föreslog att jag skulle öva högläsning i enrum. Det gjorde jag, och dag efter dag ägnade jag tid åt att läsa högt ur min bibel och tidskriften Vakttornet. Den tillförsikt skolan i teokratisk tjänst gav mig hjälpte mig att möta utmaningen att besöka främmande människor i tjänsten från dörr till dörr. I oktober 1973 blev jag döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.
Jag frigör mig slutgiltigt
Jag var emellertid fortfarande ny och omogen som kristen. Efter att ha tagit del i förkunnandet från hus till hus en kylig söndag kunde jag sätta mig i min bil och stänga rutorna. Medan jag njöt av solvärmen lyssnade jag på en kassettinspelning från masterbandet med min musik. Samtidigt hade jag börjat uppvakta en fin ung kvinna, Debbie, som tog del i vittnandet på heltid. En gång när jag lyssnade på min kassett kom Debbie fram till bilen, och jag stoppade snabbt undan kassetten. Innerst inne insåg jag att det inte var passande musik för en kristen.
Kort tid efter det att Debbie och jag hade gift oss började vi få problem. Jag vaknade ofta mitt i natten genomsvettig och skakande. Jag hade hemska mardrömmar där jag vadade genom floder av blod medan jag blev jagad av demoner. Min stackars hustru fick gå igenom en svår period på många månader på grund av dessa demonangrepp. Även om Debbie inte var fullt medveten om vad min musik innehöll, misstänkte hon att den utövade ett dåligt inflytande på mig, och hon gav uttryck åt sin åsikt. Men jag vidhöll envist: ”Jag tänker spara det här bandet för alltid som minne.”
Vi grälade också om många andra saker, och det hände ofta att jag till slut skrek åt henne. Eftersom vi bråkade så ofta, gick Debbie förståndigt nog till de äldste i församlingen och bad om hjälp. Ibland kom en äldste på besök och försökte hjälpa oss, men sedan äldstebrodern hade gått blev jag arg på Debbie igen. Jag var för stolt för att erkänna att vi behövde hjälp och brukade säga: ”Vad hade du för rätt att gå till de äldste och tala med dem? Det är mitt ansvar. Det är jag som är familjens överhuvud.” Ja, jag hade en obalanserad syn på ledarskap. Sedan surade jag och talade inte med henne på flera dagar. Nu inser jag att det enda hon försökte göra var att rädda sin man och sitt äktenskap.
Så en kväll talade Debbie med en av de äldste om mitt gitarrspelande och det slags musik jag lyssnade på. En äldste kom därför hem till oss och hade ett långt samtal med mig. Jag minns att han frågade mig: ”Har du något i ditt hem som eventuellt skulle kunna vara orsak till dina problem?” Till slut klämde jag fram det och berättade om bandet, samtidigt som jag erkände att det oroade mitt samvete. — 1 Timoteus 1:5, 19.
Samma kväll, sedan äldstebrodern hade gått, bestämde jag mig för att göra mig av med bandet. Debbie och jag tog med det ut på bakgården och försökte elda upp det, men det ville inte brinna. Så vi gjorde ett hål och grävde ner det. Jag sålde också min gitarr. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Om jag skall kunna bryta mig loss från nedbrytande musik, då måste jag göra det fullständigt.” Och förvånansvärt nog upphörde mina mardrömmar. Från och med då förbättrades också vårt äktenskap gradvis.
Utmaningen att tala offentligt
Trots att skolan i teokratisk tjänst hade gett mig mer tillförsikt, stammade jag fortfarande kraftigt. Jag längtade efter att kunna hålla ett tal i församlingen utan att stamma. Debbie föreslog i all vänlighet att jag skulle gå till en talpedagog. Jag gick med på det, och i omkring fyra månader fick jag sakkunnig hjälp en gång i veckan. Genom att tillämpa det jag lärde mig tillsammans med de goda råden från Jehovas organisation har jag kunnat gå framåt som offentlig talare.
År 1976 fick jag privilegiet att bli förordnad som äldste i vår församling. Två månader senare höll jag mitt första offentliga föredrag på 45 minuter. Några år senare fick jag privilegiet att hålla mitt första tal vid en kretssammankomst. Med tiden blev jag förordnad att hålla tal vid nästan varje kretssammankomst. Så i december 1990 nådde jag höjdpunkten på min erfarenhet som offentlig talare. Jag fick privilegiet att hålla ett 20-minuterstal om kristet familjeliv inför en åhörarskara på mer än 4.000 på den engelska sektionen vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Ett rent språk” i Johannesburg.
Jag måste hela tiden arbeta på mitt stamningsproblem. Om jag inte gör det kan det dyka upp igen, och när ett stamningsanfall väl har börjat är det svårt för mig att komma ur det. Då och då har jag fortfarande lite problem, men att förtrösta på Jehova hjälper verkligen. Varje gång jag går upp på podiet för att hålla ett tal ber jag Jehova att han måtte hjälpa mig, så att jag kan vara lugn och framföra upplysningarna väl. Men jag måste få säga att jag aldrig har glömt att ödmjukt tacka Jehova efter varje tal, eftersom det är med hans hjälp som det har varit möjligt för mig att göra det.
Debbie och jag har också blivit välsignade med två fina barn, Pendray, som är 15 år, och Kyle, som är 11. Som familj finner vi stor glädje i att gå ut i tjänsten från hus till hus. Den entusiasm Pendray och Kyle visar för det här arbetet är en verklig uppmuntran för Debbie och mig.
När jag ser tillbaka på mitt liv, känner jag både glädje och ledsnad. Ledsnad över det dåliga inflytande min musik haft på andra men glädje över att jag har funnit sanningen, slutat spela nedbrytande musik och lyckats övervinna mitt stamningsproblem. Jag tänker ofta på Jesu ord till sina lärjungar: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Genom Jehovas oförtjänta omtanke har detta också blivit min lyckliga erfarenhet. — Berättat av William Jordaan.
[Bilder på sidan 26]
Debbie och William Jordaan i dag
Jag måste hela tiden arbeta hårt på mitt stamningsproblem