Kvicksilver — Spaniens rika skatt av ”flytande silver”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien
HAR du avläst temperaturen någon gång på sista tiden? Om du gjort det, tittade du med största sannolikhet på en kvicksilvertermometer. Du kanske undrade varifrån kvicksilvret kommit. Det kan mycket väl ha varit från Almadéngruvan i Spanien, där världens rikaste kvicksilverfyndigheter finns. Mer än en fjärdedel av världens kvicksilverproduktion kommer från denna malmåder.
Quicksilver på engelska, Quecksilber på tyska, vif argent på franska, azogue på spanska och hydrargyros på grekiska — alla dessa ord är namn på kvicksilver, denna undanglidande, hala, silverfärgade, ”levande” eller ”skälvande” flytande metall. I det moderna samhället har kvicksilver mer än 3.000 användningsområden. Hur utvinner man denna metall?
Geologer säger att åtta grundämnen utgör drygt 98,5 procent av jordskorpan och att de övriga 95 grundämnena eller fler, däribland kvicksilver, tillsammans har en andel av bara 1,5 procent. Därför är det inte lätt att hitta kvicksilver.
Kvicksilver i sitt naturliga tillstånd
När jordklotet bildades, var kvicksilver en av de varma vätskor som pressades upp och fyllde sprickor och rämnor i vissa delar av jordskorpan. I somliga fall stannade flytande kvicksilver kvar i fickor, men i de flesta fall förenade det sig med svavel och bildade kvicksilversulfid eller cinnober. Den bergart som innehåller detta mineral har en rödaktig ton. Vid närmare granskning ser man att den har ett fläckigt utseende. Dessa fläckiga partier innehåller det dyrbara kvicksilvret. Detta avskiljer man från malmen genom en tidskrävande procedur, som består i att man bryter bergarten, krossar den, rostar den och destillerar och kondenserar den erhållna ångan och sedan, genom filtrering eller skakning, från kondensatet avskiljer kvicksilvret (hydrargyrum — ett grekiskt ord som betyder ”flytande silver” och som gett upphov till den kemiska beteckningen Hg). I vissa kvicksilverföreningar använder man i dag benämningen ”merkuri-” eller ”merkuro-”, en benämning som användes av alkemisterna under 1500-talet och som till exempel förekommer i föreningarna merkurijodid och merkuroklorid.
När upptäckte människan kvicksilver? En källa uppger att kvicksilver påträffats i egyptiska gravar, som daterar sig så långt tillbaka som omkring år 1500 f.v.t. Vi kan finna tydliga hänvisningar till metallen i Theofrastos’ skrifter (en lärjunge till Aristoteles). Omkring år 300 f.v.t. beskrev denne hur man framställde ”flytande silver” genom en enkel procedur, som bestod i att cinnobersten pulvriserades tillsammans med ättika i ett kopparkärl. Vid pulvriseringen avskildes i själva verket små mängder fritt kvicksilver, men det kvicksilver som var kemiskt bundet frigjordes inte.
Plinius den äldre uppger, omkring år 50 v.t., att ungefär 5.000 kilo cinnober varje år hämtades från Sisapo i Spanien (antagligen det område som i dag är känt som Almadén) och fraktades till Rom, där cinnober begagnades som färgämne i högröd färg. Man använde kvicksilver för att utvinna den ”ädla” metallen guld, och man använde det dessutom tillsammans med guld vid förgyllning.
Vid början av 700-talet v.t. inleddes den arabiska invasionen av Iberiska halvön (Spanien). Detta arabiska och muhammedanska herravälde varade i 800 år. Under denna period bearbetade araberna energiskt kvicksilvergruvorna i Almadén. Som en följd av detta härstammar en stor del av det nuvarande spanska ordförrådet som har med kvicksilverutvinning att göra från arabiskan. Som exempel kan nämnas att det fullständiga namnet på staden, Almadén del Azogue, härstammar från de arabiska orden al-maʹdin (gruvan, bergverket) och az-za’ūq (kvicksilvret), alltså Kvicksilvergruvan. Det spanska ordet för den kondenseringskammare som används vid utvinningen av kvicksilvret är aludel, från arabiskans al-’utal, vilket syftar på den behållare man använde vid kondenseringen av kvicksilverångan till vätska. De gamla ugnarna som man använde i Almadén kallades jabecas, ett ord som härstammar från arabiskans sabīka, tacka eller metallstycke. På liknande sätt kallades männen som anställdes för att bygga ugnarna albañiles, från al-bannā, muraren eller byggmästaren, eller också kallades de alarijes, från al-ʹarīf, läraren eller den skicklige.
Den spanske kungen Alfonso VII återerövrade Almadén år 1151 v.t., och under de följande århundradena överlät den spanska kronan gruvan till privat bruk. Under 1900-talet anförtroddes ledningen för gruvan åt ett förvaltningsråd, som steg för steg moderniserat gruvan, en utveckling som pågår ännu i dag.
Destillationsmetoder under århundradenas gång
De primitiva metoderna att utvinna kvicksilver var långt ifrån effektiva, vilket framgår av att arbetare på 1600-talet kunde mata de nya bustamenteugnarna med bränd sten, som kastats ut efter bearbetning i de arabiska rostugnarna, jabecas, och få ytterligare avsevärda mängder kvicksilver. Den första bustamenteugnen installerades år 1646. Inom två år byggdes ytterligare nio sådana ugnar, och slutligen var 16 ugnar i drift. Detta ökade kvicksilverproduktionen från 2.527 quintales, eller 114 ton, år 1646 till en årlig produktion av 318 ton år 1776.
Kvicksilvrets användning
Under århundradenas gång mångfaldigades kvicksilvrets användningsområden. På 1500-talet använde Paracelsus, en alkemist och läkare som var född i Schweiz, kvicksilver vid behandlingen av syfilis. År 1558 förbättrade Bartolomé de Medina metoden att utvinna silver genom en process där kvicksilver utnyttjades. Barometern uppfanns år 1643 av den italienske fysikern Torricelli, som använde en kvicksilverpelare för att mäta lufttrycket. Febertermometern uppfanns år 1720 av den tyske vetenskapsmannen Gabriel Fahrenheit, som graderade röret med den rörliga kvicksilverpelaren så att han fick en skala på 180 grader mellan vattnets frys- och kokpunkter.
Ett annat och mindre fredligt bruk av kvicksilver uppfanns sedan E. C. Howard upptäckt kvicksilverfulminat (knallkvicksilver); ända fram till 1960-talet användes det nämligen för att bringa sprängämnen att detonera. Listan över användningsområden har vuxit snabbt under 1900-talet och omfattar svampdödande medel med användning inom jordbruket och industrin, elektriska strömbrytare och kvicksilverbatterier, för att nämna bara några få exempel. Kvicksilver i ångform används i lampor för ultraviolett ljus och i kvicksilverlampor som lyser upp trafikleder. I somliga fall använder man kvicksilverånga i stället för vattenånga vid elkraftproduktion. Denna mångsidiga metall har också kommit till användning vid tandfyllningar, nämligen som amalgam i legering med silver och tenn. Den tycks inte vara giftig, när den brukas på det sättet.
Kvicksilver — vän eller fiende?
Detta är en berättigad fråga, därför att människan under de senaste 20 åren på ett hårdhänt sätt fått lära sig att kvicksilver är en tjänare som man måste utöva noggrann kontroll över. I många länder, däribland Japan, Sverige, Förenta staterna och Canada, har bevis hopat sig som fastslår att kvicksilver i vissa former är ett gift, som påverkar både mänskligt liv och djurliv.
Undersökningar har avslöjat onaturligt stora mängder kvicksilverföreningar i vissa fisk- och rovfågelarter. Dessa abnorma mängder har spårats dels till industrianläggningar, som släppt ut kvicksilver tillsammans med andra avfallsprodukter, dels till bekämpningsmedel mot svampar, i vilka metylkvicksilver använts. Denna kvicksilverförening ger katastrofala verkningar, när den kommer in i näringskedjan.
Metylkvicksilver är särskilt farligt för havande kvinnor, eftersom det har en benägenhet att anhopa sig i fostret och orsaka hjärnskador hos det ofödda barnet. År 1969 blev en familj i New Mexico i USA förgiftad genom att äta fläsk från en gris som utfodrats med spannmål behandlat med metylkvicksilver. Tre barn blev svårt invalidiserade, och det fjärde, som förgiftades medan det befann sig i livmodern, var blint och utvecklingsstört när det föddes. I närheten av den japanska staden Minamata fick kvicksilverförgiftning epidemisk omfattning, innan läkarna slutligen spårade boven — metylkvicksilver som strömmat ut ur avloppsröret från en fabrik i närheten och förgiftat fisken, som utgjorde en huvuddel av kosten i detta område.
Ett besök i Almadéngruvan
Almadén är en stad med ungefär 11.000 invånare — ett samhälle med rader av rena, vita en- och tvåvåningshus. Under vår färd till gruvan förvånas vi över det stora antalet män på gatorna, där de står överallt och småpratar med varandra eller ibland dricker en copita, — ett litet glas konjak eller anislikör. Varför befinner sig dessa män på gatorna? Därför att de som arbetar i kvicksilvergruvan kan arbeta under jord bara åtta dagar i månaden på grund av de skadliga verkningarna av de giftiga kvicksilverångorna och dessutom på grund av den oupphörliga risken att ådra sig silikos (stendammlunga). Kvicksilverångorna orsakar en sjukdom som kallas hydrargyros eller merkurialism (kvicksilverförgiftning), vilken påverkar hjärncellerna och ger upphov till ständiga darrningar i armar och ben. Silikos åstadkommer en förhårdning av lungorna och kännetecknas av andfåddhet. För att undvika eller kraftigt begränsa dessa verkningar arbetar gruvarbetarna en dag och är lediga under de två följande dagarna (eller tre, i samband med söndag). En annan säkerhetsåtgärd är att arbetarna efter tre månader i gruvan arbetar en månad ovan jord, i fria luften.
Staden och gruvan ligger precis mitt ovanpå den nästan lodräta cinnoberflötsen. Gruvan har tre schakt, som kallas ”San Miguel”, ”San Joaquín” och ”San Teodoro”. Vi bestämde oss för att ta en titt på arbetet i San Joaquínschaktet, som är 488 meter djupt.
Det hårdaste och farligaste arbetet är borrningen i den malmförande klippan, men det som intresserade oss mest var den verksamhet som utförs ovan jord. Första steget är ankomsten av malmkorgarna eller gruvvagnarna lastade med cinnobermalm. Dessa kommer upp två åt gången, och var och en innehåller omkring 760 kilo malm.
Från gruvöppningen förs malmen till två väldiga krossar, som förvandlar den till grus. Därifrån forslas gruset till ett upplag och förs vidare av ett transportband för inmatning i de fyra ugnarna. Dessa moderna ugnar är etageugnar, som är lika höga som en fyravåningsbyggnad och har många plan eller eldhärdar. De som finns i Almadén har åtta plan. Den krossade malmen börjar sin färd på översta planet och matas fram med hjälp av roterande armar till öppningar genom vilka den faller ned på nästa plan. En temperatur på 800 grader Celsius behövs för att frigöra kvicksilverångan. Ångan passerar genom ett system av vattenkylda rör, där den kondenseras till flytande kvicksilver.
En stor del av det dyrbara kvicksilvret är emellertid också bundet i det grå slammet som är en produkt av rostnings- och kondenseringsprocedurerna. Detta slam blandas med kalk på hackbräden ute i fria luften. Arbetare med skyddsmasker bearbetar där oupphörligt blandningen med hackor och får kvicksilvret att sippra fram ur den bearbetade massan var och varannan sekund. Kalken och bearbetningen med hackor resulterar i att små kvicksilverdroppar förenas, så att de bildar en ormliknande ström, som rinner ned i en liten pozo, en brunn. Från denna del av anläggningen forslar man kvicksilvret till almacén, magasinet, där det förvaras i kar, tills det tappas upp på järnflaskor av en viss volym. Dessa flaskor rymmer 34,5 kilo, vilket är den standardvikt som är underlag för anbudsgivningen på råvarumarknaderna i London och New York.
Under besöket i magasinet lägger vi märke till några av kvicksilvrets intressanta egenskaper. I syfte att åskådliggöra en av dessa klättrar en av de anställda upp i karet med kvicksilver. I stället för att sjunka ner i vätskan står han helt och hållet kvar ovanpå den! Det ser mycket egendomligt ut. Men när vi erinrar oss att kvicksilver har 13,5 gånger så stor täthet som vatten och att det är omkring 1,2 gånger så tungt som bly, förundras vi inte över att det bär upp tyngden av en man nästan som ett kompakt föremål. Kvicksilver är dessutom den enda metall som är flytande vid rumstemperatur. Smältpunkten ligger vid —39 grader Celsius och kokpunkten vid 357 grader Celsius. En annan märklig egenskap hos kvicksilver är att det är en vätska som man kan vidröra utan att bli fuktig. Detta beror på den stora sammanhållningskraften eller höga ytspänningen.
Nästa ställe vi besökte var laboratoriet, vars föreståndare berättade för oss om den detaljerade kontroll som dagligen görs för att undersöka vilken kvalitet det är på kvicksilvret och vilken mineralhalt malmen, som kommer ut ur gruvan, har. Laboratoriet gör kontrollanalyser av alla ämnen som används vid destilleringsprocessen, och liknande analyser görs av slutprodukterna, vare sig de är fasta, flytande eller gasformiga. Vi fick veta att det kvicksilver som framställs i Almadén har en renhetsgrad på 99,997 procent, en renhet som bara överträffas av naturligt eller gediget kvicksilver, som man ibland finner i fickor i gruvan.
Cinnobermalmen i Almadéngruvan ger mellan 7 och 11 procent kvicksilver, vilket visar att detta är den rikaste fyndigheten av cinnobermalm i världen. Andra gruvor som är mycket givande finns i Jugoslavien och i Italien. Men ännu efter så många århundraden innehar Almadén främsta platsen. Schakten blir djupare och djupare, och cinnoberförande berg fortsätter att komma i dagen. I själva verket finns det så mycket cinnober i området att spanska staten förbehållit sig rätten att utvinna all malm inom 25 kilometer från Almadén.
Nästa gång du tittar på en termometer eller fotograferar med ett blixtaggregat eller ser dig i spegeln, kan du tänka både på de många användningsområden, som denna mångsidiga metall har, och på det arbete som uträttats och den uppfinningsrikedom som ådagalagts av de män som under århundradenas gång utvecklat brytnings- och förädlingsmetoderna.
[Bild på sidan 22]
Utsikt över kross- och ugnsanläggningen till vänster och destillationsrören till höger