På floder genom djungeln med livets budskap
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru
VAD sägs om en båttur genom en djungel full av jättelika träd och yppig växtlighet, sjudande av liv, av de många olika fåglarnas exotiska sång, oräkneliga insekters surrande och de vilda djurens tjut? Du skulle nog tycka att det vore en spännande upplevelse.
Trakter där ”de goda nyheterna” måste förkunnas
Perus djungler ger rika tillfällen till sådana upplevelser, för de täcker en yta av 750.000 kvadratkilometer, nära tre femtedelar av landets yta. Området begränsas i väster av Andernas höga berg. Denna ofantliga tropiska regnskog har mycket tät vegetation och är full av tusentals insekter, av vilka somliga är farliga, som till exempel moskiter, myggor och isangos (en sorts insekt som borrar sig in under huden, särskilt vid fotlederna, och orsakar en olidlig smärta). Det finns också ett stort antal olika vilda djur, till exempel jaguarer, alligatorer och guanganas (ett slags vildsvin). Det enda sättet att ta sig fram, särskilt i låglandet, är på floderna.
Det finns tusentals vattendrag, somliga både långa och vattenrika. Regnskogsområdet genomkorsas fullständigt av tre stora floder, Ucayali och Marañónon, som flyter samman och bildar den tredje — den mäktiga Amazonfloden. Strömmar av alla storlekar mynnar ut i dessa tre större floder och bildar ett transportnät som kan liknas vid artärerna och venerna i människokroppen. Dessa vattenvägar når även de mest ogästvänliga trakter.
Detta stora område befolkas av bybor som odlar jorden under vissa årstider. Ett stort antal indianstammar, som till exempel cashibo, shipibo, campa och machiguenga, flyttar ständigt från plats till plats i denna väldiga djungel.
Låt oss närmare betrakta floden Ucayali. Den är (tillsammans med sin längsta biflod, Apurímac) 2.700 kilometer lång. Vid dess stränder ligger flera stora städer, som Pucallpa, Contamana med flera. För närvarande blomstrar dessa städer, och handeln och sjöfarten ökar för varje dag, tack vare de senaste årens utveckling inom olje- och träindustrin.
När Jehovas vittnen började förkunna bibelns budskap om liv för Perus invånare, var det lätt att nå folket vid kusten och i bergstrakterna. Men hur skulle människorna i dessa djungler få möjlighet att höra ”de goda nyheterna”?
Man finner en lösning
Jehovas vittnen, som önskade utöka sin kristna predikoverksamhet, var villiga att anta den utmaning det innebar att söka nå detta svåråtkomliga område. De funderade på möjligheten att bygga en husbåt, som skulle kunna färdas på floderna. De uppmuntrades av en entusiastisk och nitisk medarbetare, Walter Akin, en av de första av Jehovas vittnens missionärer som kom till Peru (i mitten av 1940-talet). Han hjälpte dem att genomföra projektet.
Båten skulle vara stadig nog för att färdas på floderna och tillräckligt stor för att kunna ge husrum åt sex personer. Man presenterade projektet för en grupp ingenjörer, som konstruerade en båt med följande utseende: Skrovet var nio meter långt och tre meter brett, vägde fem ton och var helt och hållet av järn. Båten utrustades med en dieselmotor på 50 hästkrafter, särskilt konstruerad för flodfart, och försågs med lämpliga sovplatser, en liten mäss samt kök och badrum.
Båtbyggandet påbörjades i Callao, i en verkstad som tillhörde ett av vittnena. Callao är Perus största hamnstad, men den ligger inte vid Atlanten, utan vid Stilla havets kust. Detta utgjorde ett verkligt problem — hur skulle man transportera en 5 tons järnbåt från Stilla havet, över Anderna, genom ett pass som ligger 4.815 meter över havet, och sedan ner i djungeln? Den enda lösningen var att bygga båten i två delar och sätta samman dem på andra sidan bergen, inne i själva djungeln.
Husbåten sattes ihop i Pucallpa, en hamnstad vid floden Ucayali. Vilket namn skulle man ge denna ”livräddningsbåt”? ”El Refugio” (Fristaden) föreföll vara ett mycket passande namn.
En båt i denna storlek kan bara färdas på de större floderna. Hur skulle man kunna nå de människor som bodde utmed de ofarbara bifloder, som mynnar ut i dessa floder, och alla de angränsande grunda sjöarna? Man byggde en liten båt med utombordsmotor, en pequepeque. El Refugio kunde färdas på de stora floderna, och den lilla båten skulle kunna ta hand om småfloderna och sjöarna. Resten av området skulle nås till fots.
I Pucallpa var nu allt färdigt. Det behövdes en speciell sorts besättning. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Lima valde ut sex personer som kunde ägna all sin tid åt detta uppfordrande men intressanta arbete med att söka nå så många människor som möjligt i djungeln — en svår uppgift, eftersom de olika byborna och indianstammarna skiljer sig mycket åt i fråga om sedvänjor och språk.
Francisco Echegaray, en erfaren tillsyningsman i en av Perus församlingar, blev ansvarig för husbåten. Han hade tillbringat många år i heltidstjänsten och var dessutom en van sjöman. Därefter utvaldes de övriga fem besättningsmännen. Med tiden har några av dessa ersatts av andra, på grund av att de haft svårt att vänja sig vid klimat- och miljöförändringarna.
Dessa ”pionjärer” hade två huvudsakliga mål, nämligen att nå så många människor som möjligt med livets budskap och samtidigt hålla sig själva andligen starka. El Refugio började därför fungera som en liten församling och fick till och med röna gagnet av kretstillsyningsmannens besök.
En lämplig dagsrutin upprättades för besättningen. Man turades om att i skift ta hand om köksbestyr och andra nödvändiga göromål, och en ”hemtillsyningsman” förordnades att övervaka det hela. Denna anordning har anpassats och fulländats, så att dagsrutinen nu kan beskrivas på följande sätt: Väckning klockan fyra och sedan först ett livligt dopp i floden — livligt, därför att om man inte rör på sig hela tiden, börjar fiskar, till exempel pirayor, att knapra på en. När en klocka ringer, kommer alla med detsamma och sätter sig till bords. Man dryftar en bibeltext, och därefter serverar tjänstgörande kocken frukost. Måltiden består huvudsakligen av tacacho, som tillagats av bananer, havremjöl och stekt fisk.
Klockan sex stiger gruppen därpå ner i sin pequepeque, den lilla utombordaren, som är fullastad med litteratur, för att börja dagens tjänst. Man har funnit att det är fördelaktigt att starta tidigt, eftersom de flesta människor då redan börjat dagens arbete, och när natten faller på omkring klockan sju eller åtta på kvällen, upphör all verksamhet.
Erfarenheter
Vad har man då uträttat genom att predika livets budskap med hjälp av denna flodbåt? Från september 1976 till juli 1977 tjänade byn San Juan, som ligger söder om Pucallpa, som högkvarter. Besättningen färdades fram och tillbaka utefter floden Ucayali och dess bifloder och besökte städerna och byarna på båda sidor. De begav sig ända till det glest bebyggda området kring floden Sepa. När de ”missionerande sjömännen” anlände till en av dessa platser, brukade de avtala med myndighetspersonerna på orten om en tid då byborna kunde samlas och lyssna till ett offentligt föredrag. Efter föredraget lämnades biblisk litteratur till de människor som visade intresse. Klassrum, privata hem, hotellvestibuler och andra platser användes vid dessa möten.
I byn San Juan, där det bor 500 personer, är de flesta protestanter. När bröderna kom dit, var människorna där övertygade om att de skulle kunna omvända dessa nykomlingar till sin religion. Men det blev snart precis tvärtom. Besättningen från El Refugio satte i gång många bibelstudier med intresserade personer, och snart besökte i medeltal 23 personer de möten som hölls.
I detta område bor indianstammarna shipibo och conibo, och de ”missionerande sjömännen” har kunnat idka en egendomlig byteshandel med infödingarna. De har bytt språk. Infödingarna lär missionärerna sin dialekt, och missionärerna lär infödingarna spanska med hjälp av Sällskapet Vakttornets publikationer.
I augusti 1977 gav husbåten sig av norrut och anlände till Contamana, där ett nytt högkvarter upprättades. Folket där visade stort intresse för bibeln. Dag och natt sökte människor upp missionärerna för att ställa frågor och skaffa sig biblisk litteratur. Det sattes i gång bibelstudier, och dessa gick framåt så att studiegrupperna snart kunde samlas till församlingsmöten. Det var här i Contamana som de sex besättningsmännen blev livligt påminda om aposteln Paulus’ ord om ”faror från floder”. (2 Kor. 11:26) Hur gick det till?
Plötsligt drog en svår storm med vindar av orkanstyrka fram över trakten, och vattnet i floden steg mycket snabbt. Det stigande vattnet gjorde att båten slet sina förtöjningar, och den besättningsman som hade vakten gick i land för att försöka göra fast dem. Men det rasande ovädret slet av alla tåg, och El Refugio började driva nedåt floden. De tre som låg och sov inne i båten vaknade och försökte starta motorn för att kunna styra båten i de allt häftigare strömvirvlarna. Men strömmen förde dem med våldsam kraft nedåt floden och pressade upp båten mot flodstranden, just som den delen av strandkanten underminerades och föll i floden. Detta gjorde att båten fick slagsida åt styrbord med bröderna instängda inne i kajutan. Inom ett par minuter började båten sjunka. En skjutdörr var emellertid öppen, och bröderna kunde därför ta sig ut, kasta sig i det upprörda vattnet och simma iland i säkerhet.
Det var en stund av lycklig återförening för de fyra missionärerna där på flodstranden. Några hade tårar i ögonen av oro för sina kamraters liv. Hur tacksamma var de inte mot Jehova över att ingen hade förolyckats! Hur gick det då med El Refugio? Den hade fullständigt kapsejsat och flöt med kölen rätt upp i luften. ”Tack gode Gud”, sade Francisco Echegaray, som var ansvarig för gruppen, ”vi kan rädda vårt hem.”
Klockan fyra på morgonen började de genast göra förberedelser för att bärga båten innan den sjönk fullständigt. Klockan sju kunde båten halas in till flodstranden med hjälp av två traktorer, som välvilligt ställts till förfogande av ägarna till traktens skogsbolag. Besättningen försökte gång på gång få husbåten på rätt köl, men inte förrän de skaffat en lyftkran från en närliggande ort kunde de till sist räta upp båten. Detta skedde klockan fyra på eftermiddagen, efter tolv timmars mödosamt arbete. Äntligen kunde gruppen vila och få något att äta. Trots att de hade förlorat alla sina tillhörigheter, var de vid slutet av denna ansträngande dag lyckliga över att ha kunnat rädda sitt hem, husbåten, som var oumbärlig för att de skulle kunna fullgöra sin uppgift. Efter vissa reparationer kunde den åter göra det möjligt för dem att nå djungelns invånare med ”de goda nyheterna”, bibelns budskap om liv. Med ekonomisk hjälp från Jehovas vittnen här i Peru och efter flera månaders reparationsarbete var El Refugio segelklar igen.
Vilka planer har nu våra ”missionerande sjömän”? Hela djungeln kring Marañónfloden, med dess hundratals bifloder, och hela det ofantliga Amazonasområdet ligger där och väntar på dem. Vi ber för denna oförvägna besättning att de med Jehovas välsignelse och beskydd skall kunna bearbeta det distrikt som tilldelats dem och hjälpa många människor i Perus djungler att få möjlighet att tjäna sin store skapare, Jehova.