Vad bibeln säger
Gifta sig bara ”i Herren” — hur viktigt är det?
DEN 1 oktober 1978 skrev en ogift kvinna och frågade: ”Bryter man mot Jehovas lag, om man gifter sig med någon som inte är en sann kristen?” Detta är en fråga som många har undrat över.
En orsak till att hon var förbryllad var att hon kände till några kristna som hade valt att gifta sig med icke troende. Men hon kände också till vad aposteln Paulus skrev i 1 Korintierna 7:39. Han talade där om en kristen kvinna (även om det också är sant när det gäller en man), vars make hade dött. Döden upplöser äktenskapskontraktet. (Rom. 7:2) Paulus framhöll därför att den som överlever är fri att gifta sig igen. Han avslutar versen med orden: ”Hon [är] fri att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren.” (1 Kor. 7:39) Följaktligen är hon inte ”fri” att gifta sig utanför Herren.
Bör detta uttalande, ”bara ... i Herren”, betraktas som endast ett mänskligt, personligt råd från Paulus, en mogen kristen? Eller är det en inspirerad vägledning från Gud till hans tjänare? Somliga har rentav undrat: ”Bör någon som medvetet ignorerar detta råd bli utesluten ur församlingen, alldeles som bibeln säger bör ske med äktenskapsbrytare, avgudadyrkare och homosexuella som inte ångrar sig?” — 1 Kor. 5:11—13; 6:9, 10.
Att få den rätta uppfattningen
Andra delar av Guds ord hjälper oss att på rätt sätt förstå den begränsning som är framställd i 1 Korintierna 7:39. Vi kommer till exempel ihåg det sätt på vilket Abraham gick till väga, då han skulle utvälja en hustru åt Isak. Abraham och hans familj bodde i Kanaan och levde bland människor som tillbad falska gudar. Var skulle han kunna finna en hustru åt sin son? Det lättaste sättet kunde ha varit att utvälja någon lämplig kananeisk kvinna, som hade goda egenskaper och som fördomsfritt skulle ha samtyckt till att de barn som de eventuellt fick skulle bli uppfostrade till att tillbedja Jehova. Abraham vägrade dock att handla på detta sätt, eftersom det skulle ha betytt att han varit illojal mot Jehova. Abraham sökte i stället en hustru åt Isak bland sina släktingar i ett avlägset land, trots alla extra ansträngningar som detta innebar. Varför handlade han så? Därför att dessa släktingar erkände den sanne Guden. — 1 Mos. 24:1—67; jämför 1 Mos. 26:34, 35; 28:6—9.
Vid en senare tidpunkt, när Gud gav sin lag till Israel, varnade han sina tjänare och sade: ”Du skall icke befrynda dig med dem [folken i Kanaan]; dina döttrar skall du icke giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner.” Varför inte det? ”Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och tjäna andra gudar.” — 5 Mos. 7:2—4; 2 Mos. 34:14—16.
Men vad hände om någon gifte sig med en som utövade falsk tillbedjan? Lagen krävde inte att israeliten skulle dödas. Det var inte på samma sätt som med lagen om äktenskapsbrott: ”Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så skola båda dö. ... Du skall skaffa bort ifrån Israel, vad ont är.” (5 Mos. 22:22) De som utövade avgudadyrkan och homosexualitet måste på samma sätt straffas med döden. (2 Mos. 22:20; 3 Mos. 20:13) Betyder avsaknaden av ett sådant straff för den som gifte sig med en icke troende att ett sådant handlingssätt inte betydde något? Nej, inte alls! Guds varning var tydlig och klar, och det fanns goda skäl till den, eftersom det fanns risk för att den troende skulle kunna ledas bort från Jehova.
För att understryka det förhållandet att denna gudomliga varning inte var överdrivet sträng talar bibeln om för oss vad som hände Salomo. Fastän Salomo hade fått vishet från Gud, tog han dåraktigt nog utländska kvinnor till hustrur. Under årens lopp förledde de hans hjärta att avfalla från Jehova till främmande gudar. Salomo kanske tänkte: ”Jag vet vad jag gör. Jag skall aldrig lämna Jehova.” Men han gjorde det, ja, han gjorde verkligen det. — 1 Kon. 11:1—6.
Då judarna, som återvänt från fångenskapen i Babylon, tog sig främmande kvinnor till hustrur, fördömde både Esra och Nehemja dem kraftigt. Esra sade att de som handlade så hade varit ”otrogna” och blivit orsak till ”skuld”; han fick dem att sända i väg de hedniska hustrurna. Nehemja åberopade Salomo som ett dåligt exempel, när han talade om de judar som gifte sig med icke troende och sade att de hade ”gjort allt detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud”. — Esr. 10:10—14; Neh. 13:23—27.
Med dessa hebreiska skrifter som bakgrund bör vi ha fått hjälp till att förstå hur den kristna församlingen och vi personligen bör se på saken.
De kristna grekiska skrifterna omnämner ett antal större synder för vilka en syndare som inte ångrade sig skulle kunna bli avskuren från församlingen. Nej, inte genom att han blir stenad som i det forntida Israel, utan genom att han blir utesluten. Bland dessa synder är otukt, avgudadyrkan, äktenskapsbrott, stöld, dryckenskap och utpressning. En kristen som gifter sig med en icke troende blir inte på grund av detta utesluten ur församlingen, lika litet som en forntida israelit, som handlade på samma sätt, blev dödad. Men som vi tydligt och klart har sett var detta ett felaktigt handlingssätt i Israel. Det innebar att visa otrohet och illojalitet mot Israels Gud. Paulus’ ord att man skall gifta sig ”bara ... i Herren” kan därför inte avfärdas som enbart en människas uppfattning. De är i själva verket en fortsättning på de råd som Guds ord på många ställen ger i denna fråga. Och de är nu en del av den inspirerade Skriften, som är nyttig ”till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. — 2 Tim. 3:16.
Eftersom vi är ofullkomliga, misslyckas vi alla dagligen med att hålla oss så tätt till Guds visa och kärleksfulla råd som vi skulle vilja. Vissa kristna har sålunda, kanske genom en tillfällighet på arbetet eller i skolan, låtit romantiska böjelser till icke troende utveckla sig. Detta är en fara i synnerhet när det inte verkar som om lämpliga kristna kamrater finns tillgängliga. Men när sådana känslor för en icke troende blir starka, kan man, genom ett bedrägligt hjärta, förledas att tro att det är omöjligt att göra sig fri från en sådan böjelse. (Jer. 17:9; Ords. 28:26) Någon skulle kunna tänka som så: ”Somliga som blev kristna i det första århundradet hade icke troende makar. Dessa kristna förblev tydligtvis trogna och hoppades även på att deras makar skulle bli troende. Så om vi gifter oss, kanske min make också kommer att bli en troende.” — 1 Kor. 7:12—16.
Men även om somliga icke troende makar har tagit emot kristendomen — tror vi verkligen att Guds råd är felaktigt? Har vi större insikt än Jehova? Vi har otaliga exempel från Salomos tid till våra dagar som bekräftar visheten i Guds varning att den icke troende kan få maken eller makan att vända sig bort från Jehova. Men även om det inte betyder att man börjar tjäna en falsk gud, utan enbart innebär ständiga stridigheter och bedrövelser, som inkräktar på den kristnes strävan att helhjärtat utöva den sanna tillbedjan, vore det ändå inte bättre att undvika denna belägenhet?
Alla mogna kristnas förhoppning är att kunna hjälpa dem som har gift sig med icke troende att inte överge Jehova. (Gal. 6:1, 2) Men hur mycket bättre och mer befrämjande för lycka och Guds välsignelse är det inte för dem som tänker gifta sig att inse att Guds råd, att man skall gifta sig ”bara ... i Herren”, är mycket viktigt! Varje hängiven kristen, som verkligen accepterar detta råd, borde anse att bara någon som redan har bevisat sig vara en hängiven Jehovas tjänare är lämplig som make eller maka.