Att dyrka jaget

”ATT dyrka jaget? Löjligt!” Ja, du kanske tycker det, men det är många som inte tycker så. Den här trenden är faktiskt så framträdande att många kallar vår generation för ”jag-generationen”. Det finns mycket som talar för en sådan beskrivning.

”Ja, själviskheten håller kanske på att gå lite för långt. Men att dyrka sig själv? Är inte det att ta till i överkant?” Det kanske kan tyckas så vid första påseendet, men när man tänker på de strömningar som förordar att man skall komma till insikt om sig själv och förverkliga sig själv, kanske bilden förändras.

Det är sant att det är viktigt med insikt. Vi måste ha insikt om vad som händer runt omkring oss. Vi måste ha insikt om de människor vi umgås med — familjemedlemmar, grannar, folk som bor i vårt samhälle — ja, faktiskt alla människor på jorden, med tanke på att världen krymper. Och vi måste helt visst ha insikt om oss själva, våra egna tankar och handlingar, våra behov och vårt ansvar.

Men den grundläggande tanken i det som psykologguruer nu predikar tycks kunna sammanfattas så här: ”Jag först; du är nummer två eller nummer sex eller vad som helst — det gör egentligen detsamma för Suveräna Mig.” Det är inte alla som är påverkade av de här strömningarna som går så här långt, men många gör det — antingen de säger det rent ut eller inte.

Varför denna våg av extrem individualism?

Det finns många orsaker till att dessa strömningar, som förordar att man skall lära känna sig själv och förverkliga sig själv, förs fram just i vår tid. De gamla värderingarna har blivit ifrågasatta, och många av de ortodoxa religionerna förmår inte upprätthålla dem. De nya regler som många psykologer och psykiatriker för fram tillfredsställer inte människans inre, och de är ofta motstridande. Millioner människor driver omkring på upprörda hav i andligt avseende och söker efter pålitliga roder och starka ankaren.

I sitt desillusionerade tillstånd är de en utmärkt grogrund för läror som sätter det egna jaget på en piedestal. De ansluter sig till ”lärare ... [som vill] tillfredsställa deras nycker och smickra deras fåfänga, och de kommer att vända sig bort från att lyssna till sanningen och villas bort av fantasier”. De blir utnyttjade ”genom filosofins anspråk, vägledda av mänsklig tradition, i det de följer materiella sätt att se på saker och ting”. — 2 Tim. 4:3, 4; Kol. 2:8; An American Translation.

Har några funnit lösningarna?

Men många tycker att de har funnit något i självförverkligandet och den större självkännedomen. De tycker att de har funnit de roder och ankaren som behövs för att klara sig på de stormiga haven. Har de det? Är de lyckliga och nöjda — har de slutat att famla och söka?

Det finns orsak att betvivla detta. Följande artikelserie behandlar mer ingående det som talar för och emot större självmedvetenhet.

[Ruta på sidan 3]

STRÖMNINGAR SOM FÖRORDAR SJÄLVKÄNNEDOM OCH SJÄLVFÖRVERKLIGANDE

Varför denna flodvåg av ”jag först” nu? Är det en övergående fluga? Har den något praktiskt värde? Vad är dess frukt?

Fyller den känslomässiga behov? Kan den avlägsna skuldkänslor? Och hur är det med synd? Är det ett förlegat begrepp?

Om det inte är självkännedom och självförverkligande som är lösningen på våra känslomässiga problem, vad är det då som är det?