Den förunderliga delfinen
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Elfenbenskusten
DET SKULLE bli hennes första baby. Likt tusentals andra blivande mödrar sökte hon sig ängsligt till sin egen mor, när tiden närmade sig då hon skulle föda. Hur skönt skulle det inte vara att ha ”mamma” på plats för att hjälpa till när nykomlingen anländer!
I familjer runt hela jorden har generationer av mödrar känt det på samma sätt. Men den familj, som vi nu skall betrakta, är verkligen helt annorlunda — alla dess medlemmar är delfiner!
Kännedomen om ett sådant beteende bland delfiner kan kanske vara något nytt för många, även om dessa skapelser har varit kända för människan sedan urminnes tider. Delfinen har i själva verket spelat en framträdande roll i grekiska legender. Det berömda oraklet i Delfi fick sitt namn efter en delfin (grekiska: delphis), den gestalt som Apollon påstås ha tagit. En tid blev delfinen förknippad med kungligheter — Frankrikes kronprins blev känd som le dauphin (delfinen).
Historier om delfinens lekfullhet och dess villighet att rädda drunknande människor har utan tvivel till stor del stimulerat intresset för dessa djur. Några amerikanska flygare, som sköts ned i Stilla havet, var emellertid inte särskilt glada för den hjälp några delfiner gav dem. Till deras förskräckelse knuffade deras räddare, delfinerna, deras gummibåt i riktning mot en ö som behärskades av japanerna.
Tills helt nyligen var likväl jämförelsevis litet känt om dessa förunderliga vattendjur. Vi kan kanske därför se litet närmare på dem och se vad vi kan lära.
Beskrivning och familjeliv
Även om delfiner ytligt sett liknar fiskar, är de däggdjur. De diar sina ungar, andas luft och håller en konstant kroppstemperatur, som är ungefär densamma som människors. Blev du förvånad över detta? Det blev katolikerna på 1200-talet, då de blev befallda att sluta äta delfiner på ”köttfria” fredagar. Utan tvivel kan man säga att dessa skapelser inte är riktigt vad de ser ut att vara!
En närmare granskning av delfinen uppenbarar några intressanta skillnader mellan den och en fisk. Hur du än söker, så kommer du att söka förgäves efter några gälar. Men om du är uppmärksam, kommer du att upptäcka ett litet hål högt uppe på delfinens rygg, strax bakom huvudet. Det är djurets enda näsborre; det använder inte den framträdande nosen, när det andas. Hålen strax bakom ögonen leder till ett par öron, som är så känsliga att de har beskrivits som en fulländning utan motstycke i djurriket. Märkte du någonting annorlunda med stjärtfenan? Ja, det är riktigt, den står vågrätt i stället för lodrätt, som den gör på fisken.
I varje bemärkelse är delfinfamiljen en stor familj, och den inbegriper sådana väldiga släktingar som den tio meter långa späckhuggaren eller ”mördarvalen”, som den också kallas. Men även det mindre öresvinet kan nå en längd av 3 till 4 meter och kan väga drygt 400 kilo!
Familjeförhållandena är inte precis idealiska. Späckhuggaren, till exempel, betraktar troligen sina andra släktingar som ett smakligt litet mellanmål! Men inom sina särskilda arter finner medlemmarna av delfinfamiljen likväl nöje i att ha en god gemenskap med varandra, och de fullvuxna, stora djuren intar den ledande ställningen.
I delfinens värld i havet har ett sådant familjeliv många fördelar. När till exempel en unge föds, måste den snabbt upp till ytan för att ta sitt första andetag. Eftersom ”babyn” har en tredjedel av sin mors längd, är det bra att ”barnmorskor” är närvarande för att räcka en hjälpande fena. Ja, till och med ”mormor” kan hjälpa till.
Men omvårdnaden efter födelsen slutar inte med detta. Vid födelsen är både modern och den nya ungen omgivna av andra medlemmar ur gemenskapen. De skyddar dem mot rovgiriga hajar, som kanske kan lockas av blodlukten. Om en haj skulle visa sig, har den större chans att leva till hög ålder, om den kvickt simmar i väg utan att ofreda någon. På ett par minuter kan vaktande delfiner döda en haj genom att använda sina huvuden för att stöta till den ovälkomne inkräktaren i hans lever.
Varje delfinunge har också en ”barnvakt”. Tillsammans med modern ser denna ”barnvakt” till att ungen ständigt får vård och ständigt hålls under uppsikt. En sådan omvårdnad kan inbegripa tuktan, när ungen inte lyder ögonblickligen. Delfinmödrar har blivit kända för att behandla en oregerlig unge på så sätt att de tar den i munnen och sedan antingen doppar ned den under vattnet eller håller den ovanför vattenytan i omkring 30 sekunder. Vanligen är en sådan ”dask” tillräcklig för att återställa lugnet!
Förunderlig formgivning
Någonting som länge har förbryllat forskare är den hastighet med vilken delfiner kan simma. Beräkningar, som gjordes så långt tillbaka som år 1938, visade att delfinens kroppsform borde tillåta hastigheter på upp till endast 20 kilometer i timmen (drygt 10 knop). Men dessa djur är kända för att kunna simma med en hastighet som är mer än tre gånger så hög! Hur är en sådan snabb förflyttning möjlig, eftersom den tycks strida mot hydrodynamikens lagar? Är det till stor del en fråga om styrka?
Enligt några redogörelser är delfiner sex gånger så starka som människan, om man tar hänsyn till kroppsvikten. Men enbart styrka tycks inte vara den primära orsaken till delfinens simhastighet. Nyckeln ligger i djurets förmåga att så smidigt röra sig genom vattnet att det resulterar i en mycket liten friktion. Det är inte bara sättet att simma som eliminerar virvlarna i kölvattnet, utan också delfinens märkliga skinn. Skinnet vilar på en mängd små, elastiska stöd och fungerar därför som en stötdämpare. Även en process, som kallas ”auto-obliteration” eller självutplåning av kroppshåligheter, reducerar ytfriktionen. När delfinen fått ett skrubbsår eller skurit sig, producerar skinnet ett fett, som flyter ut i såret och återställer djurets strömlinjeformade yta och förhindrar ytterligare blödning. En teori, som baserar sig på att delfinen så snabbt byter hudceller, är att den ”hoppar ur skinnet” när den har bråttom — inte bokstavligen, utan genom att tappa cellerna i skinnet, så att friktionseffekten reduceras.
Som havsdjur måste delfiner ofta dyka till stora djup för att fånga sin föda. De kan tillbringa mer än fem minuter på ett djup av 200 meter och sedan snabbt återvända till ytan för att andas. För människor är en sådan bedrift omöjlig, inte bara på grund av det oerhört stora tryck, som man möter på sådana djup, utan också på grund av faran att få dykarsjukan, en ofta ödesdiger sjukdom som orsakas av att det omgivande trycket pressar in kvävgas i dykarens blod, vilket gör att blodet ”kokar”, om han går upp till ytan alltför snabbt. Vad är det som gör att det som är omöjligt för människan är möjligt för delfinen?
Det finns många orsaker. När delfinen dyker, kan dess hjärtslag sakta farten med så mycket som 50 procent, och det är bara hjärnan, hjärtat och andra livsnödvändiga organ som förses med syre. Detta minskar i sin tur behovet av luft. Vad som är särskilt intressant är att delfinen avsiktligt kan tömma sina lungor på 90 procent av innehållet, någonting som är omöjligt för människor. Om det sedan skulle finnas något kväve kvar, absorberas detta av en emulsion, som produceras i lungorna, och elimineras sedan när djuret går upp till ytan för att andas. Delfinens bröstkorg är utomordentligt elastisk och kan därför, så länge som det väldiga trycket råder, tryckas samman nere i djupet utan att det uppstår någon skada.
Människor kan inte använda havsvatten för att uppehålla sin kropps vätskebehov, men det kan delfiner. Varför förhåller det sig så? Havsvatten innehåller 35 gram salt per liter. Detta är för mycket salt för de mänskliga njurarna att göra sig av med; de är bara i stånd att avlägsna 22 gram. Att dricka havsvatten skulle därför i människans fall endast tjäna till att öka törsten och påskynda döden genom uttorkning. Men delfiner erfar inga sådana svårigheter. Deras njurar, som är skapade för att fungera i havsmiljö, kan avlägsna så mycket salt att de kan dricka havsvatten utan någon risk.
En annan märklig egenskap hos delfinen är dess förmåga att hålla sig varm i iskallt vatten, som skulle döda även starka människor på bara ett par minuter. Varför förhåller det sig så? Delfinen har förmågan att ständigt hålla sig i rörelse, även då den vilar sig. När djuret ligger och drar sig nära ytan och ser ut att sova, skjuter det då och då upp huvudet ur vattnet med hjälp av ett kraftfullt slag med stjärtfenan. Den rörelsen medger inte bara tillfälle att andas, utan hjälper också till att alstra den behövliga värmen. Denna värdefulla värme skulle emellertid snabbt försvinna, om det inte vore för att två andra inbyggda egenskaper finns — ett två centimeter tjockt isolerande fettlager och delfinens förmåga att strypa blodflödet till ytskinnet.
Sedan är det det häpnadsväckande sätt på vilket delfinen, trots sin storlek och stora hastighet, kan undvika att stöta emot olika hinder under vattnet. Detta får man delvis tillskriva djurets goda synförmåga. Men delfinens skarpa syn kan inte förklara dess skicklighet att navigera och finna föda på stora djup i mörka vatten.
Det är tydligt att delfinens inbyggda sonar eller ekolodningssystem också hjälper den att undvika hinder. Genom att sända ut en serie högfrekventa visslingar eller smackande ljud och sedan analysera eller tolka de ekon, som frambringats som en följd av att signalerna reflekterats mot någonting, kan delfinen bestämma både avståndet till föremålet och dess natur. Eftersom denna skapelse inte har något luktorgan och därför inte kan lokalisera födan genom lukten, är dess sonarsystem livsviktigt. Till och med när delfiner tillfälligtvis gjorts blinda under experiment, kan de ofelbart skilja mellan två olika fiskarter av samma storlek och fånga den de föredrar att äta. Så fint avstämd är delfinens förmåga att tolka de återvändande signalerna att den kan uppfatta skillnaden mellan olika metallföremål, som är lika stora men har olika täthet. Allt detta kan den göra med förbundna ögon!
Under experiment liknande dem som just omnämnts har forskare förundrat sig över delfinens förmåga att lära sig exakt lydnad för människans befallningar. Eftersom däggdjuret har god inlärningsförmåga och sänder ut en mängd ljud, har frågan väckts om delfiner kan tala eller inte.
Kan delfiner tala?
Vetenskapsmän har olika meningar i denna fråga. Fastän delfiner inte har några stämband, kan de frambringa olika slags ljud ända därhän att de, enligt dr John Lilly, kan härma mänskligt tal. Somliga har lagt stor vikt vid denna upptäckt och betraktar den som en antydan om människans framtida förmåga att kommunicera med dessa djur. Det är emellertid bra att se denna upptäckt i rätt perspektiv. I sin bok Notre ami le dauphin (Vår vän delfinen) framhåller doktorerna J.-J. Barloy och J.-P. Ehrhardt att dessa imitationer är mycket underlägsna papegojans.
Vad skall man sedan säga om de olika ljud som delfinen frambringar? Visar de att djuret kan meddela sig på ett intelligent sätt, åtminstone med andra exemplar av sin art? Många forskare tror det. Men i en tid då teorier växlar mycket snabbt är det nödvändigt att ha balans när man värderar de mera optimistiska rapporterna. Det har getts mycket stor publicitet åt de 15 signaler som vetenskapsmän säger att delfiner sänder ut. Få människor är emellertid medvetna om att detta antal signaler är långt mindre än det som andra djur frambringar. Det antal ljud som till exempel hänför sig till grisar är 32, och de som tillskrivs rävar är 38. Beträffande betydelsen i delfinens 15 signaler medger författarna Barloy och Ehrhardt uppriktigt att ”deras innebörd långt ifrån blivit helt förstådd”. Varför? ”Det har inte varit möjligt att fastställa sambandet mellan signalerna och något speciellt beteende.” Trots all den forskning som bedrivits i delfinens sätt att meddela sig, fastslår de vidare: ”Det existerar inga bevis för delfinens förmåga att forma en verklig, av två ord bestående mening.”
Nyligen framlade intendenten för havsdäggdjur vid British Museum i en intervju av BBC World Service ett starkt argument, som vederlägger tanken att delfiner kan kommunicera på ett intelligent sätt. Med tanke på den enorma slakt av delfiner som äger rum under den kommersiella fångsten av tonfisk (några beräknar att en delfin blir dödad på var tionde fångad tonfisk) anmärkte han: ”Dessa delfiner skulle inte ha blivit fångade i ett så stort antal, om en delfin hade kunnat säga till en annan: ’Gå inte nära någonting som låter som ett fartygs propeller. ... Håll dig på avstånd ifrån det.’”
Vad skall man säga om delfinen och framtiden? För mer än nitton hundra år sedan skrev den kristne lärjungen Jakob att ”varje art av ... djur i havet blir tämjd och har blivit tämjd av människosläktet”. (Jak. 3:7) Detta kan säkert tillämpas på delfinen. Du har kanske läst om hur några av dessa skapelser blivit använda till att hämta upp sådana värdefulla föremål som noskoner från robotvapen från havets botten. Det har föreslagits att delfiner skulle användas för att bevaka badstränder och skydda simmarna mot att bli anfallna av hajar. Om detta någonsin kommer att bli en verklighet återstår att se. Eftersom bibeln pekar fram emot den tid när djurlivet skall bli allmänt respekterat, kan vi emellertid vara säkra på att vi människor kommer att lära oss mycket mera om den underbara skapelsen som vi har omkring oss, den förunderliga delfinen inbegripen.