Ädelstenar till glädje för mänskligheten

”DE ÄR ypperliga! Det är otroligt! Du menar inte att du har hittat dem själv?” Fler komplimanger följde då den lyckliga ädelstensjägaren vred på huvudet för att visa sina beundrande vänner örringarna med äkta rubiner.

Stenarna var det lyckade resultatet av många timmars arbete i en rubingruva vid sidan av en väg i North Carolina i USA. Många människor upplever glädjen i att på egen hand finna ädelstenar, och en del slipar stenarna och infattar dem i smycken, juveler, efter sin egen smak. Det är alltså mycket passande att ordet ”juvel” antas komma från ett fornfranskt ord, jouel, som betyder ”glädje”.

Alltsedan forna tider har människor funnit behag i att smycka sig själva och sina ägodelar med juveler. Då människors samhällen utvecklades till mäktiga politiska och religiösa system, använde man de mest sällsynta och magnifika ädelstenarna som symboler för denna makt.

Diamanten Cullinan II, med en vikt på 317 karat, och den berömda ”Svarte prinsens rubin”a utgör de praktfullaste delarna på den engelska ”Imperial State Crown”. På den engelska spiran finns också en av världens mest enastående diamanter — den 530 karat stora diamanten Cullinan I.

En annan imponerande ädelstenssamling är de ryska kronjuvelerna i vapenkammaren i Kreml i Moskva. En tredje samling, värd en enorm förmögenhet, tillhör den kungliga skattkammaren i Iran.

Ädelstenars betydelse eller innebörd överflyttas ibland från det jordiska planet till det andliga. Det fanns 12 ädelstenar på översteprästens bröstsköld i det forntida Israel. (2 Mos. 28:15—20) På dessa stenar var namnen på Israels 12 stammar inristade. Grundstenarna till det andliga templet i Uppenbarelseboken var smyckade med ädelstensmaterial. (Upp. 21:19—21) Till slut kan också nämnas att den evige Suveränen, Jehova, valde strålglansen av den blå safiren till att ge en liten föreställning om sin trons härlighet. — Hes. 1:26.

Men även om en del av de stora ädelstenarna har förknippats med sevärdheter på avlägsna platser, kan många ädelstensmaterial hittas på närmare håll. En del kan till och med finnas i närheten av där du bor. I haven finner man sådana ädelstenar som pärlor och ädelkoraller. Få människor tänker på diamanter från Förenta staterna. En del skulle kanske nämna fyndigheter i Arkansas. Men vem skulle tänka på diamanter från Virginia, West Virginia, Kentucky, Tennessee, North Carolina och South Carolina? West Virginias berömda, ljusgröna diamant, Jonesdiamanten, var i många år utlånad till Smithsonian Institution i Washington och sägs vara värd 110.000 kronor.

Hur ädelstenar bildades

Bland tusentals mineral på jorden anses bara ett litet antal vara ädelstenar, och endast ett fåtal av dessa hamnar på ädelstensmarknaden. De flesta ädelstenar är sällsynta, ädla mineral, vanligen hållfasta och särskilt prisade för sin unika, frapperande förmåga att bryta ljus. Ädelstenarnas tjusning för ögonen ökas genom slipning och polering. Det engelska ordet för ädelsten, gem, kommer från det latinska ordet gemma, som betyder ”en graverad sten”.

De vanligast förekommande ädelstenarna i naturen är kristaller, vilket betyder att deras atomer bildar ett regelbundet mönster. Det finns bara ett begränsat antal mönster eller kristallsystem: det kubiska, det monoklina, det triklina, det tetragonala, det hexagonala och det ortorombiska. För att identifiera ädelstenar är det till stor hjälp att känna till vilka ädelstenar som tillhör de olika kristallsystemen. Pärlor, korall och bärnsten, vilka inte är kristaller, utgör märkbara undantag. Pärlor och korall kommer från djur, medan bärnsten är resultatet av fossilisering av kådan från gamla träd. Den flerfärgade, regnbågsskimrande opalen hör hemma i en särskild grupp.

När vi undersöker hur dessa ädelstenar bildades, kommer vi att bli djupt imponerade över orsakerna till att de är så sällsynta. I jordens dunkla förflutna — i dess barndom — var den troligen ett glödande klot. Då klotet så småningom svalnade, flöt de lättare, kiselbärande materialen upp till ytan. Då dessa material hårdnade, bildade de en tunn, stenig skorpa som ibland kallas litosfären. En del geologer antar nu att denna skorpa har delat sig i stora litosfäriska plattor.

Då och då tränger het magma från jordens inre upp genom dessa plattor, speciellt i skarvarna. Dessa eruptioner eller utbrott bildar ofta vulkaner. Det vulkaniska materialet — magman — svalnar vanligen snabbt och bildar relativt små kristaller av ringa värde som ädelstenar. Men det finns bevis för att denna magma då och då bara tränger upp delvis genom skorpan och svalnar långsamt. En del av denna magma som tränger upp kallas pegmatit, en magmabergart som ibland innehåller ädelstenar.

Emellanåt hände det att denna bergart upphettades på nytt och avkyldes långsamt ett antal gånger. Denna återupphettning och långsamma avkylning medförde att vissa kemiska ämnen avskildes från andra. Om dessa högst osannolika omständigheter föreligger och om den exakt rätta kombinationen av kemiska ämnen är för handen och om dessa ämnen undergår den exakt rätta följden av upphettningar för att det skall bildas stora kristaller — då och bara då blir resultatet ädelstenar.

Men när ädelstenarna väl bildats måste de också på något sätt blottläggas genom till exempel eruption eller erosion. Det är alltså i sig självt mycket anmärkningsvärt att dessa stora ädelstenar över huvud taget har bildats och hittats.

De mera åtråvärda ädelstenarna

Om vi undersöker några få av de mera betydande ädelstenarna, kan vi få en liten uppfattning om deras unika, naturliga egenskaper och speciellt deras förmåga att utföra underbara konststycken med ljus. På himlavalvet skiljer sig ”stjärna ... från stjärna i glans”, (1 Kor. 15:41) På liknande sätt tycks varje ädelsten vara beklädd med sin egen speciella strålglans.

Diamant. Om någon ädelsten kunde kallas den suveräna, skulle många välja diamanten. Denna sten, tidigare kallad adamant (grekiskt ord för obetvinglig), har sedan långt tillbaka i tiden varit känd och uppskattad i Orienten. Men diamanten introducerades först på 1600-talet i västvärlden. Ädelstenen diamant är en mycket ren form av det billiga ämnet kol som undergår metamorfos — omvandlas vid höga tryck och temperaturer till diamantens vackra allomtropiska form. Men under dessa förhållanden har kol en tendens att förena sig med många kemiska ämnen på jorden, vilket alltså gör det mycket förvånande att man över huvud taget har funnit några diamanter.

Diamantens anspråk på att vara konungen bland ädelstenar kan delvis styrkas med att den är det hårdaste materialet i naturen. Mineralet talk har siffran 1 på Mohs’ hårdhetsskala, medan diamanten har 10 — den högsta siffran på skalan. Men den egenskap som gör diamanten framstående som ädelsten är dess häpnadsväckande förmåga att sönderdela vitt ljus till en vacker kaskad i regnbågens alla färger.

Safirer och rubiner. Om diamanten är härskaren bland ädelstenarna, då är safirer och rubiner kronprinsarna. Kemiskt sett är dessa ädelstenar aluminiumoxid i en vacker kristallinsk form. De är i själva verket bröder, eftersom de båda består av mineralet korund. Skillnaden ligger bara i vilka spårämnen de innehåller. Dessa spårämnen kallas kromoforer och ger stenarna deras utmärkande färger.

Safirer förekommer i många färger, från blåklintsblå till svart, men safiren förknippas oftast med den blå färgen. Då spårämnet är krom, är färgen röd, och ädelstenen kallas rubin. Den högst värderade rubinen är den granatröda, det vill säga rött med skiftning åt purpur.

Ibland kan safirer och rubiner innehålla mikroskopiskt små korn av titan, ett mineral som följer den 60- och 120-gradiga kristallstrukturen. Om sådana stenar är av tillräckligt god kvalitet och är rätt slipade, uppkommer praktfulla sexstråliga stjärnor då stenarna utsätts för ljus. Denna märkliga egenskap benämns asterism och kan avsevärt förhöja ädelstenens värde.

När det gäller hårdhet kommer safirer och rubiner näst efter diamanter. De har siffran 9 på Mohs’ hårdhetsskala. Denna skala är inte riktigt proportionell mot hårdheten — vid en jämförelse är diamanten mycket hårdare.

Smaragd. Smaragden kommer inte långt efter de två kronprinsarna i anseende och värde. En fin smaragd — 8 på Mohs’ hårdhetsskala — kan med framgång jämföras med en del diamanter. Smaragden är bara en av medlemmarna i stenfamiljen beryll. De består alla av berylliumaluminiumsilikat. Den speciella gröna färgen som skiljer smaragden från de andra familjemedlemmarna framkallas av krom och ibland av järn. Om det bara finns järn i beryllen, får stenen den välkända akvamarinens färg. Om det förekommer litiumoxid, kan färgen vara skär och stenen kallas morganit efter den berömde finansmannen J. P. Morgan.

Smaragder har hittats på många platser — från Peru i väster till Ryssland i öster, från Afrika i söder till Nordamerika i norr. Det finns till och med en gruva belägen i närheten av området i North Carolina, där rubinerna till de örringar som omnämndes i början av artikeln hittades.

Andra betydande ädelstensmaterial är alexandrit, jade, ametist, opal, pärlemor, korall och bärnsten. Den sällsynta, i naturen förekommande alexandriten är en form av krysoberyll. Den har likt kameleonten förmåga att ändra färg, beroende på ljusförhållandena.

Jade är en vidsträckt beteckning för ämnen som har en varierande sammansättning. Dessa flerfärgade ämnen med namnen jadeit och nefrit beskrevs i en artikel i Awake! för 22 januari 1978. Jadeit består i allmänhet av natrium-aluminiumsilikat, medan nefrit är den vanliga sammansättningen av kalcium-magnesiumsilikat. De har varit till kungars och vanliga människors behag i det förflutna och är till glädje för millioner människor i våra dagar.

Många tror att ametisten — en ädelsten av kvartskristall — är purpurfärgad. Men ametister kan variera i färg från färglöst via rosenskimmer till mörka, rökaktiga skiftningar. Med en hårdhetsgrad på bara 7 kan de relativt lätt slipas och poleras. Ametisten är därför en bra sten för nybörjare att leta efter och infatta i smycken. Dessa stenar är de vanligast förekommande.

Den mycket populära opalen fängslar oss genom sitt regnbågsskimrande färgspel. Bilder i ett elektronmikroskop visar att opaler är sammansatta av mer eller mindre ordnade rader av vad som tycks vara knölar av kiseldioxid. Raderna är så fina att de delar upp vitt ljus i färger.

Pärlor, korall och bärnsten härrör alla från levande källor, men är högt värderade. Pärlor kommer i första hand från saltvattensostron, och de flesta av dessa pärlor är odlade. Både ädelkorall och bärnsten är mjuka och lättpolerade.

Finn dina egna ädelstenar

Glädjen av att äga ädelstenar kan förökas om du hittar dem själv. En del till och med slipar och polerar ädelstenarna och monterar dem i sina egna infattningar. Så sent som vid början av detta århundrade var det dåligt med tillförlitliga upplysningar om lapidariens hantverk, det vill säga en som slipar och polerar ädelstenar. Allteftersom fler böcker kom ut om detta ämne, började även amatörer bilda grupper för att hjälpa varandra att finna ädelstensmaterial och tillverka juveler. Medlemmar i dessa grupper, som är speciellt inriktade på att jaga och samla ädelstenar och andra mineral, kallas passande ”stenjägare”. Det kanske finns ”stenbutiker” i ditt samhälle. I sådana butiker säljer, slipar och polerar man stenar. Men i en del av dem säljer man också utrustning och ger lektioner.

När man planerar semester för familjen eller medan man är på väg till en kristen sammankomst, kan glädjen med resan för en del förökas, om man gör ett uppehåll för att leta ädelstenar. I stenbutikerna finns det ofta tillgång till böcker som ger upplysningar om var det finns gruvor som är öppna för allmänheten. En del tidigare kommersiella gruvor har funnit det mer lönande att låta turister och ”veckoslutsstenjägare” leta efter ädelstenar mot en liten avgift. Men var på vakt emot ”fingerade” gruvor, som använder oäkta, värdelösa stenar.

Med god planering och i tillbörlig utsträckning kan det vara en roande och till och med lönande fritidssysselsättning att leta och slipa ädelstenar. Bibeln ger oss också anledning att tro att dessa magnifika ädelstenar med tiden kommer att glimra och glittra inte bara till glädje för ett privilegierat fåtal, utan till hela mänsklighetens glädje och behag.

[Fotnoter]

[Diagram på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

ädelstenarnas kristallformer

TRIKLIN

ORTOROMBISK

MONOKLIN

TETRAGONAL

KUBISK

HEXAGONAL

”Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av en väska. Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd; i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon; i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist; i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk av guld blevo de omgivna i sina infattningar.” — 2 Mos. 39:9—13.