”Snabbsmör” från Hausaland

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria

”GA NUNU de mai shanu.” (”Här var det surmjölk och smör.”) Detta rop från en flicka av fulbefolket ekade genom den lilla byns dammiga gator. Vid ljudet av hennes röst gav en flåsande hund, som låg utsträckt i den gassande solen, ifrån sig ett svagt ”vov”, och åtföljd av en svärm flugor runt huvudet försvann den bakom ett hus i närheten.

En grupp halvnakna barn, klädda i trasor, stannade för ett ögonblick upp i sin lek för att uppmärksamma flickans närvaro. En äldre kvinna, med en träslev i handen, lutade sig ut genom den nedsotade ingången till sitt lilla kök med lerväggar och halmtak och ropade: ”Kawo” (”Kom hit med det”).

”Woni iri abu ka na so ka siya?” (”Vad önskar du köpa?”) frågade flickan, då hon gick fram till den runda boningshyddan som var byggd av lera och hade ett halmtak, liksom alla de andra hyddorna i byn.

”Mai shanu ni ke so” (”Jag skulle vilja ha smör”), svarade kvinnan. De började alltså köpslå om priset, och sedan följde proceduren med att tillverka ”snabbsmör” vid köksdörren.

Fulbefolket

Flickan var klädd i en kort blus som lämnade större delen av hennes mellangärde bart. Hon bar också en kjol som egentligen inte alls var någon kjol, utan ett färgglatt tygstycke som virats hårt runt hennes midja och höfter. Tygstyckets kanter låg över varandra på en sida, och tyget räckte henne ungefär en decimeter nedanför knäna. Flickans silkeslena hår var ordnat i smala flätor, vilka var uppsatta och ihopflätade med varandra i nacken. Håret var täckt med en enkel huvudbonad. Hon bar också en flat kudde på huvudet, och på den balanserade hon med skicklighet en stor behållare med mjölk.

Hennes klädsel var typisk för det kringflyttande fulbefolket. Hon talade hausaspråket. Hennes hud var kopparbrun, och kroppen var smärt och vig. Hon rörde sig med en tilltalande balans och grace.

Tidpunkten då fulbefolket flyttade söderut genom Saharaöknen har inte blivit historiskt fastställd. Men de var redan bosatta i landet (norra delen av nuvarande Nigeria) då hausafolket kom dit för omkring 1.000 år sedan. På 1300-talet hade båda folken omfattat islam. Men hausafolket var överlägset och byggde upp ett mäktigt negerrike norr om den plats där floderna Niger och Benue förenas. Det var så det gick till att hausafolket gav landet dess namn och språk.

Vid början av 1800-talet hade islam avsevärt gått tillbaka bland hausafolket. I en kampanj för att hejda denna tillbakagång började fulbefolket, under ledning av Usman dan Fodio, predika religiöst återuppvaknande. Detta utvecklade sig år 1802 till krig med de andra stammarna. Fulbefolket gick segrande igenom hela Hausaland och så långt söderut i Jorubaland som till städerna Ilorin och Offa.

Med dessa erövringar befästes fulberiket, och många fulber bosatte sig i städer som rikets styresmän. De blev kända som ”stadsfulberna”. Flertalet fulber fortsatte som herdenomader eller slog sig ned i spridda byar, där fälten kunde ge föda åt deras hjordar. De kom att kallas ”kofulber”. Det är de som tillverkar ”snabbsmör” i Hausaland.

”Snabbsmör”

Flickan som säljer mjölk och smör gick igenom en av hausafolkets byar, som låg i närheten av det område där männen i hennes egen klan vaktade sin hjord av fina, starka puckeloxar — djur som utmärks av en fettpuckel på ryggen, precis över manken, och långa symmetriskt böjda horn. Djurens foglighet gör det lätt att mjölka dem. Mjölkningen utförs aldrig av männen, som håller sig till att vakta hjordarna på fälten. Kvinnorna både mjölkar korna och säljer mjölken och smöret i städerna och byarna.

Vid huset där smör efterfrågades lyfte flickan ner behållaren från sitt huvud och började skumma av fettet som flöt ovanpå mjölken.

Tidigare utmed vägen hade hon blivit tillfrågad om smöret gjordes så snart korna mjölkats. Hon svarade: ”Ba haka ba, sai ya kwana” (”Nej, inte förrän nästa dag”). Först måste mjölken surna. Fulbefolket föredrar att lagra mjölken i en stor kalebasskål, det vill säga en stor kalebass ur vilken fruktköttet tagits ut. Dess hårda skal är fritt från mineralföroreningar och utgör också en utmärkt isolering mot solens hetta.

Under följande dag kan mjölken hällas i en mindre kalebass. Den skakas kraftigt för att fettkulorna skall separera från mjölken. Sedan hälls mjölken i en kalebass med stor öppning och får stå, så att fettkulorna fullständigt avskils och flyter upp till ytan. Nu kan mjölken säljas till byarna och städerna.

Vad skulle flickan ha gjort, om kvinnan frågat efter mjölk, det vill säga surmjölk? Hon skulle då helt enkelt hällt av den flytande vätskan som hennes vackert polerade och dekorerade kalebass innehöll. Men för att nu i stället tillverka smör hällde hon den feta, avskummade grädden i en annan behållare och fortsatte att ”tvätta” eller rena den i kallt vatten. Detta avlägsnade all mjölk som fortfarande fanns kvar. Sedan skakade hon fettet kraftigt och rytmiskt en sista gång för att kärna det till smör. När smöret fått den rätta konsistensen, rullade hon det i önskad form och sålde det.

Som fallet är i många familjer i Hausaland, väljer denna kvinna att ytterligare bearbeta smöret och använda det som matolja. För att åstadkomma detta lade hon en del av smöret i en gryta tillsammans med lökskivor och lät det koka några minuter över elden i sitt kök. Därefter lagrades den lökkryddade oljan i en flaska för att användas till att laga familjens favoritsoppor. En del människor föredrar denna olja framför de allmänt använda jordnöts- och palmoljorna, och den kan också användas i flera veckor. Under tiden fortsatte fulbeflickan att sälja ”snabbsmör” till andra hem och byar.