Ett berg att bese eller att bestiga?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

DEN första skymten av Japan som en resenär får se är ofta berget Fuji, som lite blygt sticker upp sitt huvud ovan molnen för att hälsa honom välkommen. Det är en syn som man inte glömmer i första taget. Det spelar ingen roll hur ofta man gör den resan — man kommer ändå att upptäcka att man alltid letar efter den välbekanta toppen bland molnen. Denna första syn gör att man känner något slags vänskapsförhållande till berget, och detta leder till att somliga ohjälpligt måste bese Fuji, medan däremot andra frestas att vandra upp för dess sidor till den molnhöljda toppen.

Att Fuji-san, som japanerna benämner berget (san är berg på japanska), är så betagande är ingenting nytt. Sedan gammalt har människorna i denna önation förknippats med berget Fuji. Japans äldsta antologi, diktsamling, som sammanställdes på 700-talet, innehåller många dikter som uttrycker den tjusning, men även den vördnad, det forntida folket kände för Fuji-san.

Från början hade detta kanske sitt upphov i den fruktan de kände på grund av de många vulkanutbrotten som formade Fuji. Av dem som upptecknats under den vanliga tideräkningen har 18 ägt rum mellan åren 781 och 1707 v.t. Shintoisterna trodde att utbrotten var något som skönhetens och dygdens gudinna åstadkom, och de utförde därför riter för att blidka henne. Senare byggde buddistiska präster Dainichitemplet på bergstoppen, och där gömde de buddistiska skrifter. På så sätt började en tradition av askes, enligt vilken asketerna skulle vandra upp och betyga Dainichi Buddha sin vördnad såsom universums härskare och tillbedja elden i kratern.

Medan några utan tvivel fortfarande känner denna djupa religiösa vördnad för Fuji, nöjer sig de flesta med att se berget som en symbol av sitt lands skönhet. Vulkanens nästan fullkomligt koniska form vädjar definitivt till känslan för symmetrisk skönhet. Japanernas nära samhörighet med Fuji kan man se i det förhållandet att det finns banker, affärsföretag och produkter som har namn efter berget, och 500-yensedeln har till och med Fuji-san avbildat på sin baksida.

Förutom att Fuji är så tilldragande, är det dessutom beläget i den vackraste omgivning man kan tänka sig. I norr ligger fem natursköna sjöar, i öster och sydost ligger nationalparken Izu-Hakone, i söder ligger Stilla havet, och i väster finns de så kallade södra alperna — hela trakten är en fröjd för ögat. Klimatet är också högst moderat och inbjudande för besökaren. Därför har detta blivit en utmärkt semesterort.

Att bese

Fuji-san drar naturligtvis en hel del uppmärksamhet från det som finns runt omkring genom att det är ett berg som står enskilt och som till synes höjer sig rakt upp ur slätten. Det blir alltid en angenäm, men något chockartad känsloupplevelse, när man rundar en kurva på vägen och plötsligt får syn på Fuji. Naturligtvis är berget inte synligt varje dag under året. Tidvis gäckar det en fullständigt. När området är insvept i moln, ser det ut som om det inte alls fanns något berg där.

Måla upp för ditt inre bilden av den snötäckta bergstoppena vid soluppgången en gnistrande klar vinterdag, då den blå himlen står i kontrast till den svagt rosaglittrande snön. Solnedgången är inte mindre hänförande. När solen sjunker ner i Stilla havet, efterlämnar den en röd-orange aftonglöd på Fujis bergssluttningar. Och man bör inte glömma sommarmorgnarna, när solen spelar ett spratt med den vulkaniska askan på den snöfria toppen, då berget till att börja med förefaller vara purpurrött och blått och sedan går över i rött och brunt för att till sist sakta försvinna bort ur sikte i sommarens solrök.

Sedan har vi de säregna molnformationerna som fängslar iakttagaren. Det kan, beroende på tidpunkten på dagen, se ut som om Fuji skulle ha en gloria kring toppen eller som om det bar en damhatt eller också som om det skulle ha molnringar runt sig, vilka bara tillåter att små bitar eller delar av berget får visa sig. Dessa molnformationer åstadkommer inte bara att Fuji ändrar karaktär eller humör, utan de gör också att det är möjligt för lokalbefolkningen att förutsäga vädret. För dem som är romantiskt lagda är det få ting som kan liknas vid synen av Fuji en höst, då dess nya, fräscha snötäcke skiner i månljuset över de nyskördade åkrarna utmed sluttningarna.

Att bestiga

Exakt när människor började bestiga Fuji-san är inte känt, men upptecknade skildringar från 700-talet visar att upptecknaren själv tydligen gick upp på det. Religiösa pilgrimer började göra regelbundna vandringar på 1100-talet eller däromkring, och på 1600-talet bildades en pilgrimssammanslutning som kallades ”Fujiko”. Dessa ”Fujiko”-pilgrimer, som bär långa vita dräkter, kan man fortfarande få se gå uppför stigarna och frambära böner högst uppe på toppen.

Fastän Fuji (3.779 meter) är det högsta berget i Japan, är det inte på något sätt det svåraste att bestiga. På grund av dess långsamt sluttande sidor är det mer ett berg för vandrare än ett berg för bergsbestigare. Nästan alla som är rätt klädda kan lyckas med att ta sig upp för någon av de sex stigarna.

Berget täcker en area på omkring 900 kvadratkilometer och delas av de tre prefekturerna Yamanashi, Shizuoka och Kanagawa, och det finns flera olika ställen att ta sig upp. Det finns tio rastplatser utmed stigarna, och var och en av dessa är utrustad på ett sådant sätt att bergsbestigarna kan vila sig och bli vederkvickta. Varje rastplats har en liten stuga av sten, där många tillbringar natten, innan de vandrar vidare upp till toppen, dit de vill komma före soluppgången. Andra börjar bestigningen på kvällen för att sedan ha hela natten på sig för att ta sig upp.

Stigarna som går genom de trädrika skogarna i de lägre regionerna erbjuder en rik flora av vildmark, en ren ögonfägnad, men vandrarna varnas alltid för att göra avvikelser från stigarna. Ganska många har förlorat livet därför att de inte har lytt detta råd. På grund av lavans magnetiska dragningskraft visar kompassnålarna fel på många platser på berget. Det är också farligt att bestiga det vid fel tidpunkt under året. Vädret går inte att förutsäga, och det växlar mycket under de kallare månaderna. Den officiella säsongen är från den 1 juli till den 31 augusti.

Bergsbestigarnas mål är för det mesta att i klart väder få se soluppgången från någon av de åtta punkter på toppen där den är som vackrast. När man kan se den, är den verkligen en imponerande syn. Men tyvärr har tusentals människor varje år blivit besvikna, därför att de inte har fått se någonting annat än moln efter en flera timmar lång vandring, som de har gjort sida vid sida uppför de askrika sluttningarna.

En av denna attraktions biprodukter är sorgligt nog det berg av skräp som pilgrimerna, de som kommer på sightseeingturer och skidåkarna lämnar efter sig. Naturvårdsverket gav för något år sedan till känna att de mer än tre millioner bergsbestigare som under ett års tid besökte berget Fuji kastade 164 ton avfall på Yamanashisidan och ytterligare 80 ton på Shizuokasidan av berget. Av denna anledning har några grupper börjat motsätta sig att området kring Fuji utbyggs. De har den åsikten att Fujis vackra natur skall få vara orörd och inte kommersialiseras för turism.

Vad vi än föredrar, att bese eller att bestiga berget, önskar vi ha en balanserad syn på skapelsen. I stället för att falla i den snaran att vi börjar tillbedja föremålet, kommer den vördnad vi känner att riktas till Jehova Gud, skaparen av allt detta vackra. Om vi gör det, kommer vi inte bara att njuta av skapelsen, utan vi kommer också att ha så stor aktning för den att vi låter bli att fördärva den. På så sätt kommer den naturliga skönheten att finnas kvar till ytterligare andra som kan få njuta av den i framtiden.

[Fotnoter]