Göken — en listig bedragare?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

I RYSSLAND kallas den kukusbka, i Tyskland Kuckuck, i Frankrike coucou, i Holland koekoek och i Japan kak-ko. Men vad den än kallas, i Skottland eller på Fujis sluttningar, är det samma fågel — den vanliga göken.

I full fjäderskrud är göken en vacker fågel. Den är nästan lika stor som en duva men väger mindre än 115 gram. Den är till färgen askgrå, har tvärbandad undersida och en lång stjärt med vita fläckar. Dess läte, ”ko-ko”, är unikt i fågelvärlden.

Hur fascinerande denna fågel än är, har den egenskaper som gör att den kan tyckas vara något av en bedragare. Göken lägger sina ägg i andra fåglars bon och bryr sig aldrig om att själv bygga sig ett bo.

Val av fosterföräldrar

Gökhonan väljer ut en annan fågel till att bli fosterförälder åt hennes avkomma. Hon iakttar de utvalda fosterföräldrarna när de bygger sitt bo, och när ett eller fler ägg lagts i boet, placerar gökhonan ett av sina egna ägg där, medan den andra fågeln är borta från redet. Eftersom gökhonan lägger mellan 12 och 20 ägg varje år, måste hon leta reda på ganska många fosterföräldrar.

Bedrägeriet går emellertid ännu längre. Det sägs att honan avlägsnar ett av de ursprungliga äggen från värdfamiljens bo och antingen äter upp det eller tappar det, när hon flyger i väg.

Gökungens uppfödning

Gökäggen ruvas bara i 12 1/2 dygn, och därför är detta ägg ofta det första som kläcks i redet. Omkring tio timmar efter kläckningen tycks gökungen inte tåla att någonting rör vid den, och därför gör den instinktivt desperata försök att kasta ut andra ägg eller ungar ur boet. Gökungen har på ryggen en mycket känslig grop, där den placerar det icke önskvärda ägget eller fostersyskonet. Därpå tar den spjärn med benen, och med hjälp av de nakna vingarna stjälper den med stort besvär sin börda över bokanten och blir till slut ensam kvar i boet. Trots att ungen är blind, naken och till synes hjälplös, misslyckas den sällan. Den har en mycket stark instinkt att göra sig kvitt alla rivaler som skulle kunna konkurrera med den vid måltiderna.

Dess pockande läte, ”tsri, tsri, tsri”, är så verkningsfullt att det inte är nog med att fosterföräldrarna ägnar all sin tid åt att söka efter föda åt den, utan andra fåglar känner sig också tvungna att stoppa godbitar, avsedda för de egna ungarna, i gökungens ständigt öppna gap. Ungen, som oftast är alldeles för stor för det bräckliga bo som aldrig var avsett för den, blir ytterst irriterad om den blir störd, väser utmanande och hackar ursinnigt åt en människas hand och ibland till och med åt den fågel som just matat den!

Det verkar egendomligt att fosterföräldrarnas instinkt att mata denna ovänliga unge är så stark, så tvingande. Varje eventuell känsla de kunde ha av att detta kanske inte är deras unge förbleknar dock tydligen i kampen för att mata den under de cirka 20 dagar som behövs, innan den är redo att klara sig själv.

Flyttningens mysterier

När hösten kommer, beger sig göken av från de brittiska öarna till Afrika. Men ungfåglarna flyttar ofta flera veckor efter föräldrarna. Hur kan de och andra flyttfåglar hitta vägen över vidsträckta kontinenter och hav och flyga, som de ofta gör, på hög höjd, där det troligen råder brist på syre, där de är utsatta för kyla och hårda vindar — och ändå nå sitt mål med samma precision som vid en datastyrd flygning? Det vet bara Skaparen.

På våren hittar de tillbaka igen. År efter år återvänder de vuxna fåglarna till exakt den plats, där de bodde föregående år. Hannen tillkännager sin ankomst genom ihärdigt galande och stakar därigenom ut rätten till ett visst stycke land som sitt revir.

Och honan, vilka skall hon välja till fosterföräldrar åt sina ungar? Rödhakar, ängspiplärkor, sävsångare, rörsångare, sädesärlor, järnsparvar, domherrar och andra fåglar har ofrivilligt blivit föräldrar åt dessa glupska gökungar. Men honan kommer ihåg den art hon själv vuxit upp hos och väljer fåglar av samma art till att ruva hennes ägg och föda upp hennes ungar.

Nyttiga matvanor

Trots de många ofördelaktiga dragen har göken en del nyttiga vanor. Den är alltid lika glupsk, och det är nog detta omättliga begär efter föda som gör att den äter skadliga larver som andra fåglar försmår. Dessa larver, som till exempel björnspinnarens, spinnmalens, gräselefantens och körsbärsrödgumpens larver, har irriterande borst som skyddar dem för andra fåglar men inte avskräcker den hungriga göken. På liknande sätt har två andra larver, krusbärsmätaren och krusbärsstekeln, en skyddande färg som skrämmer bort andra fåglar men inte göken, som finner dem helt i sin smak. Skalbaggar, maskar, tusenfotingar — alla slukas lika glupskt av denna alltid lika hungriga fågel.

Efter mänskliga mått kan göken mycket väl räknas som en bedragare. Men nu är den inte mänsklig. Det sätt på vilket den överlåter omsorgen om sin avkomma åt andra fåglar kan tyckas chockerande, men de andra fåglarna klagar inte. Göken lever efter det mönster Skaparen gjort upp för den och bidrar på sitt sätt till balansen i naturen. Och medan den gör det, fortsätter den att leva på ett sätt som fascinerar alla som iakttar den, och detta var tydligen också Skaparens mening.