Hur kristen är ”julstämningen”?

EN BOK betitlad ”All About American Holidays” (Allt om amerikanska helger) framhåller att även om kommersialiseringen av julen inte är önskvärd, ”uppvägs” detta negativa drag av ”den fina andan av vänlighet ... samt känslan av generositet”, som visas vid jultiden. Detta kallas vanligen ”julstämning”. Men är den så kallade ”julstämningen” verkligen så god? Uppväger den alla de många negativa dragen hos julen? Är den kristen? Om den inte är det i religiös bemärkelse, är den det då åtminstone i moralisk?

Låt oss undersöka dessa frågor i ljuset av de egenskaper som bibeln visar skulle vara ett utmärkande drag för Guds ande och som därför skulle känneteckna de sanna kristnas liv. Dessa egenskaper framhävs i följande underrubriker som är tryckta i halvfet stil. (Gal. 5:22, 23) Är de utmärkande drag för ”julstämningen”?

Kärlek och omtänksamhet

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av kärlek och omtänksamhet. Förhåller det sig så?

Någon kanske menar att givandet av gåvor vid jultiden visar i sig självt kärlek och omtänksamhet. Men detta är sant bara om motiven är rätta. Är de det? Är de som grips av ”julstämningen” huvudsakligen intresserade av att ge, eller är det själviska motivet att få mycket framträdande?

Om osjälviskt givande är det huvudsakliga skälet, varför påverkas då inte ”kristna” affärsmän till att befrämja ett ökat givande genom att sänka sina priser vid jultiden i stället för att höja dem? Varför har priserna, åtminstone på vissa platser, en benägenhet att bli skyhöga vid denna tid på året?

En korrespondent för Vakna! i Västafrika rapporterar att människorna som bor där älskar att få gåvor. Fastän omkring 60 procent är ”icke-kristna”, grips de alla vid jultiden av ”julstämningen”. Tiggare som är muselmaner sträcker ut sina händer och hälsar de förbipasserande med ”God jul”. De som arbetar i allmänna verk och inrättningar förväntar att få gåvor från sina klienter och kunder och påminner dem till och med om detta ifall de skulle glömma det. Somliga som arbetar inom postverket har till och med vägrat att dela ut post som tillhör människor som inte tar del i denna sedvänja av påtvingat givande vid jul. Detta är mer än ett utnyttjande av omständigheterna; det är utpressning.

En vecka före jul år 1977 publicerade tidningen Toronto Star en varning för ”väskryckare, butikstjuvar, ficktjuvar, förfalskare och inbrottstjuvar. Och ... bedragare med falska välgörenhetsinsamlingar.” Artikeln nämnde också att ”butiksstölderna ökar vid jul”. I Förenta staterna framhåller en nationellt känd auktoritet på säkerhetsfrågor att ”nästan 40 procent av hela årets svinn förekommer under 10 veckor före jul”.

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, varför har den då misslyckats med att hindra människor från att utöva, eller åtminstone minska på, själviska, kärlekslösa och ovänliga handlingar vid jultiden?

Godhet och självbehärskning

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av godhet och självbehärskning. Förhåller det sig så?

Tänk på att i samband med julen är det vanligt att man äter för mycket, dricker för mycket och hänger sig åt omåttliga njutningar och begär. Hur ofta urartar inte julfester till dryckesorgier och bullersamma festupptåg som uppmuntrar till tygellöshet och omoraliskhet!

Denna påverkan beskrivs träffande av Boston Sunday Globe i samband med en grupp människor som är särskilt mottagliga: ”För en alkoholist som försöker bli återställd eller en människa som aktivt kämpar mot sjukdomen utgör helgerna ett prov på viljestyrka, som få människor skulle kunna gå igenom utan hjälp. Det är en tid på året då människor förväntas dricka och då även de som dricker måttligt känner sig mer påverkade (eller värre), allt på grund av den efterlåtna sociala inställningen — ät, drick och var glad. Det är lika mycket ett måste som en inbjudan.”

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, varför har den då misslyckats med att hindra människor från att förlora självbehärskningen, något som inte är bra vare sig för hälsan eller för plånboken och som rentav kan vara farligt?

Glädje

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av glädje. Förhåller det sig så?

En artikel av med. dr I. R. Rosengard i decembernumret av Science Digest för 1977 framhöll: ”Du är inte den ende som känner sig ensam under helger. Det är en neuros av epidemiska proportioner ... , och här är en läkares föreskrifter för att undvika julmelankoli.” Han fortsatte och sade: ”Det är inte alla som känner sig glada vid helgerna — och somliga tycker att det är värre än vanligt. ... Vid jultiden känner sig olyckliga människor ännu olyckligare, därför att de skäms över att vara olyckliga när alla andra tycks vara lyckliga. ... Många av oss ... känner sig besvikna på sig själva därför att våra julkänslor är allt annat än glada.”

Detta förklarar varför en medicine doktor och en doktor i filosofi, som citerades i en tysk religiös tidskrift, påstod ”att antalet självmord ökar på julafton”. Om ”julstämningen” är verkligt kristen, varför misslyckas den så ofta med att göra människor verkligt glada vid jultiden?

Frid, långmodighet och mildhet

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av frid, långmodighet och mildhet. Förhåller det sig så?

Vid jultiden talas det naturligtvis mycket om ”frid på jorden bland människor, till vilka han har behag”, men i verkligheten blir stridigheter och familjedispyter vanliga vid denna tid på året. Dagstidningen Sunday Oregonian rapporterar att före jul ”arbetar somliga föräldrar och släktingar upp sig till oenighet och strid, som kommer att göra julaftonen till ett av årets värsta arbetsskift för poliserna”. En vice polischef förklarar: ”Släktingar kommer tillsammans och dricker, och de börjar diskutera problem de har haft i det förflutna och gräver upp stridsyxor som varit begravda och som borde ha förblivit begravda.” Tidningen Oregonian säger att bland familjer med låg inkomst ”gör påtryckningen att ge sina barn en god jul att spänningen ökar och humöret flammar upp. Ibland kan julen förstöras av äktenskapliga tvister. Man använder julklappspaketen som kastvapen, och julgranen blir en skräphög.”

Angående en hela jorden omfattande frid berättar man ofta med tårar i ögonen om julafton år 1914, då en brittisk vaktpost hörde ljudet av röster som sjöng: ”Stille Nacht, Heilige Nacht” från de tyska skyttegravarna omkring 100 meter bort. De brittiska trupperna svarade genom att sjunga: ”O Come, All Ye Faithful.” Sedan lämnade båda sidorna sina skyttegravar för att under en kort stund tillsammans sjunga julhymner. Men sedan återvände de snabbt för att fortsätta slaktandet — alla dessa var så kallade ”kristna”! Visar denna händelse verkligen någon fridfull ”julstämning”, eller belyser den i stället en anda av skrymteri, som i detta fall fördes till en bister ytterlighet?

Tro

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av tro. Förhåller det sig så?

Den kristna tron är enligt Hebréerna 11:1 grundad på verkligheter eller fakta. Eftersom julen i stor utsträckning är grundad på traditioner, myter och falskhet, hur skulle vi då kunna förvänta att den skulle främja en stark tro?

Ett församlingsbrev som publicerades i Tyskland framhöll angående Kristus och de första kristna: ”Hans lära var mycket viktigare för människorna än datum för hans födelse.” Det tillade: ”De första kristna kände inte till något sådant som födelsedagsfirande.”

Till vilken nytta är det att tro på Kristi födelse, om vi underlåter att tro på det som han lärde eller utöva tro på värdet av hans lösenoffer? Det behövs inte någon stark tro för att tro på Kristi födelse; det krävs mycket mer för att tro på värdet av hans lösenoffer och på hans ställning som kung i Guds upprättade rike. Om ”julstämningen” är verkligt kristen, varför gör den då föga mer än ökar antalet kyrkobesökare vid jultiden? Den lyckas inte motivera kyrkomedlemmarna att frambringa verkliga trosgärningar genom att under hela året efterlikna Kristus.

Man skulle som en sammanfattning kunna säga att om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av Guds andes frukt. Förhåller det sig så? Galaterna 5:22, 23 framhåller att ”andens frukt ... är kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. Har vi sett att detta utmärker julstämningen, andan vid julen? Eller har vi i stället sett att det fallna köttets gärningar, sådana de beskrivs i samma kapitel i bibeln i verserna 19—21, stämmer bättre med vad som verkligen är förhärskande under jultiden? ”Men köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter, känslor av avund, dryckesorgier, bullersamma festupptåg och ting som dessa. ... De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.”

Vad finner vi, om vi betraktar firandet av julen från en hela jorden omfattande ståndpunkt i stället för från några möjligen ärliga människors ståndpunkt, människors som kanske uppför sig helt anständigt när de firar jul? Det är tydligt att ”köttets gärningar” alltför ofta är framträdande och att ”andens frukt” alltför ofta saknas.

Du kanske nu bättre inser varför människor som är intresserade av att visa Guds andes frukt och som undviker köttets gärningar försöker att inte gripas av ”julstämningen”. Vi hoppas att dessa fakta, när de begrundas under bön, kan hjälpa dig att på ett sätt som behagar Kristus, kristendomens grundare, bestämma hur du kommer att tillbringa julen.

[Bild på sidan 7]

Om ”julstämningen” är verkligt kristen, bör den utmärkas av Guds andes frukt. Förhåller det sig så?