Orkanen David — en fördärvlig vind som inte spred något gott
Den mörkaste dagen i Dominicas historia, enligt öns president, Jenner Armour. Det var den 29 augusti 1979, då orkanen Davids förödande vindar i åtta timmar skövlade ön. ”Vakna!”:s korrespondent på platsen ger den här rapporten.
DET var inte många av Dominicas 70.000 invånare som tog orkanen David på allvar, då den låg på lur flera kilometer österut över Atlanten. Trots att stormvarningar utfärdades över Windwardöarna, var det få som trodde att orkanen David verkligen skulle dra fram över Dominica. Dagen började som vanligt, men den kraftiga, byiga förmiddagsvinden knäckte höga kokospalmer som om de vore tändstickor. Dominica såväl som andra öar i Karibiska havet kunde inte komma undan den dödsbringande orkanen, som hade en vindstyrka på 240 kilometer i timmen.
I trakterna kring Grand Bay dog sex människor, då orkanen David fläkte bort delar från hus och skadade 90 procent av husen. I ett av husen höll en niobarnsfar på med att göra sig i ordning för att gå till arbetet.
”Jag var på övervåningen. Jag hörde vindens kraftiga tjutande, som blev kraftigare och kraftigare. Ljudet av vinden var skräckinjagande. Vinden kom från alla håll — först från norr och sedan från öster och väster. Jag såg hur den södra väggen i matrummet började röra sig och luta kraftigt. På något sätt lyckades jag hålla i den och spika fast den. Då började den andra väggen ge sig i väg.”
Det var en dagslång pärs, men huset klarade sig trots den allvarliga skadan på taket.
En man var hemma hos sin svåger i Roseau.
”Jag tog för mig ur grytan och började äta. Men de andra ville inte ha något — de undrade hela tiden hur jag kunde äta vid en tidpunkt som denna. Jag skrattade åt deras rädsla. Då kände jag hur hela huset rörde sig och skakade precis som om det var jordbävning. Jag reste mig och försökte hålla dörren stängd. Vinden blev kraftigare, och taket började lyfta. Vid ett tillfälle tittade jag ut och fick se att min lilla lastbil faktiskt svävade i luften! Jag ställde min svågers hustru och deras lilla barn bakom en dörr och ställde mig själv framför den för att skydda dem. Vi visste att om taket blåste av, skulle vi vara tvungna att springa någon annanstans för att få skydd.”
Två äldre missionärer — 74 respektive 80 år gamla — fick vara med om något liknande. De var ensamma i sitt hem på övervåningen till Jehovas vittnens Rikets sal i Roseau. En av dem berättar:
”Vatten strömmade in under dörren till matrummet. Jag gick på nytt in i det intilliggande sovrummet och ropade till Gust att han också skulle komma dit. Han hade spjärnat emot den bultande dörren för att hindra att den gav med sig. Utanför fönstret såg jag föremål flyga omkring i luften. Jag gick in på toaletten för att få skydd från alla sidor, men då hördes en enorm explosion från mitt sovrum. Fönstret i mitt rum hade blåsts ut. Jag stannade kvar på toaletten tills taket blåste av. Då gick jag in i duschrummet, eftersom jag där kunde få skydd från alla sidor. Taket var borta, och en avbruten takbjälke slog kraftigt fram och tillbaka. Jag fick syn på Gust som stod i ett hörn ovanför tvättbänken med en gul tvättbalja av plast över huvudet. Han hade ställt sig där för att få skydd, sedan den dörr, som han hade försökt hålla emot, hade fallit in och kastat honom till golvet. Galvaniserade takplåtar flög omkring i luften, och mot den mörka himlen utanför, sade han, liknade de stora vråkar.
Mot middagen avtog vinden något, och vi gick ner till vår Rikets sal. Den natten hade över 30 människor sökt skydd där.”
Under dagen tvingade de våldsamma vindarna människorna att flytta från plats till plats. Då en del av ett hus rasade in, sprang de som var inne i huset till ett annat för att få skydd. Där stannade de under återstoden av dagen tillsammans med andra våta och huttrande offer för stormen. I flykten kunde en del till och med få se sina tilltänkta tillflyktsorter bli förstörda, då de försökte nå dem. Andra hade ännu mera otur. Från La Plaine, som ligger på östkusten, berättar en ung man följande:
”Vi kunde se att vågorna på havet var mycket stora. Efter en stund började åskan mullra, och sedan var det som en jordbävning. Min mor och jag höll emot dörren. Min syster greps av panik och knuffade på mig och skrek vilt att det var världens ände. Hon sprang ut. Jag såg hur hon sprang utmed ett hus, som när som helst hotade att störta in i den kraftiga vinden. Jag såg hur huset föll över henne. Vi försökte lyfta undan husdelarna som låg över henne, men vi lyckades inte. Då skrek hon: ’O, Gud! Mamma, jag dör!’”
Omedelbart efter orkanen var ön Dominica avskuren från omvärlden i 24 timmar. Två veckor tidigare hade en sex månader lång generalstrejk slutat. Den hade skurit ner importen av mycket nödvändiga livsmedel. På gatorna i Roseau låg stora högar med avfall. Strax innan generalstrejken började, hade rivaliserande politiska grupper tagit styret från den förste premiärministern i den sex månader gamla republiken. Situationen var alltså kritisk för Dominicas 70.000 invånare. Det var speciellt så nu då hela jordbruket låg för fäfot, och utsikterna var små till någon betydande avkastning före år 1980.
Många länder började att med flyg sända förnödenheter av olika slag till Melville Hall Airport på öns norra ände. Då hjälpsändningarna började komma och samlas upp, uppstod ett annat problem — en våg av plundring bröt ut. Kanske kom det sig av att många av invånarna kände oro och hopplöshet, men ändå var det som om en ond kraft hade gripit tag i dem. En iakttagare berättar:
”Framåt eftermiddagen kom människor i alla slags fordon och invaderade flygplatsen och började plundra i polisens närvaro. Jag såg hur en av kyrkans män försökte lyfta in en väska i sin skåpbil. Jag ropade på honom och frågade vad han hade i väskan, men han svarade inte.”
Ett av Jehovas vittnen berättade hur det såg ut på ett företag, som var hans arbetsplats, två dagar efter det att orkanen David hade dragit fram:
”Vägen var bokstavligen talat blockerad. Överallt var det människor. Jag hade aldrig i mitt liv sett något liknande. Människor tog med sig och fraktade bort virke, cement och frysskåp — allting man kunde få tag på. Jag var förbluffad över det som ägde rum. Vad kan man göra med ett kylskåp eller en TV-apparat utan någon elektricitet på ön? Människorna tog med sig 100 nya kylskåp. Första dagen bar man kylskåpen på huvudet eller forslade dem på kärror. Några dagar senare kom man med personbilar och små lastbilar. Jag såg hur människor satt utmed vägkanten med sina kylskåp och väntade på att få åka med någon till landet.
Plundringen av varulagren fortsatte faktiskt dag och natt i över en vecka. Alla nya bilar blev antingen stulna eller plundrade. Man tog ur motorerna och plockade av däcken.
Företaget länsades på allt vad man hade av reservdelar — det var varor som var värda mer än en million dollar och som hade räddats undan från orkanen. Stora mängder virke, armeringsjärn och cement stals. Tonvis av djupfryst mat fraktades också i väg mitt på ljusa dagen med bilar eller för hand. Andra företags lager i området plundrades på samma sätt.”
Den kvinnliga ordföranden i bystämman i Marigot såg hur människor fraktade bort högar med filtar och andra saker. Hon kunde inte sova på flera nätter, sedan hon hade sett människor, som hon kände och respekterade, plötsligt förvandlas till tjuvar inför hennes ögon.
Stormen fick verkligen en del människor att visa sina sämsta egenskaper, men som väl var fanns det också de som visade mod och som brydde sig om andra människors trygghet och välgång. Men inför alla invånare på denna underbara ö och andra öar ligger den svåra uppgiften att återuppbygga de ödelagda hemmen och återställa den förödda marken.
På Dominica förorsakade orkanen David 42 människors död. Hundratals skadades, och över 60.000 blev hemlösa. Orkanen, som drog bort mot nordväst, drabbade Dominikanska republiken och dödade ytterligare 1.000 människor där.
Ett ungt ögonvittne i Los Alcarrizos beskrev vad som hände:
”Vi stod på verandan och såg hur väggplåtar slets loss från husen och flög genom luften. Då en plåt kom lite för nära gick vi in, men vi blev ännu mera nervösa då väggplåtarna på vårt eget hus började lossna. Vi tittade ut och såg hur två hus i kvarteret mitt emot rasade. Ytterligare sju hus störtade in, det ena efter det andra. Vi kunde inte tro det! Ett ögonblick tidigare hade det funnits ett kvarter med hus; nu fanns det bara en stenhög!”
I Bani gav Jehovas vittnens missionärshem skydd åt 40 människor jämte hundar, katter och en papegoja. Olyckligtvis gav inte alla tillflyktsorter trygghet. Fem människor dog då en katolsk kyrka i Guaybin störtade in. I Malpaéz, i närheten av San Cristobal, sökte 100 människor skydd i en kyrka som störtade in. Vid olyckan dödades 16 människor, medan 50 skadades. I Villa de Ocoa rasade en annan kyrka och begravde 400 människor i sina ruiner.
Ordet ”orkan” kommer från ett indianskt ord som betyder ”ond ande”. Människorna på Dominica instämmer säkerligen i att orkanen David var en fördärvlig vind som inte spred något gott.