Vad orkanen Andrew inte kunde förstöra

ALLA orkaner är inte lika våldsamma.a Somliga är helt enkelt en stark vind som för med sig häftiga regn och vräker omkull träd. Men av det slaget var inte orkanen Andrew som drabbade södra Florida (24 augusti 1992) och Louisiana (26 augusti 1992), orkanen Iniki på ön Kauai i Hawaii (12 september 1992) och tyfonen Omar på Guam (28 augusti 1992).

Dessa orkaner förstörde materiella värden för miljarder dollar. Tiotals människor förlorade livet enbart i Florida. Tusentals familjer blev hemlösa. Försäkringsagenter sprang omkring bland de raserade byggnaderna och letade efter ägarna och skrev ut checkar.

En rapport från kommittén för Jehovas vittnens hjälpverksamhet i Fort Lauderdale meddelade att endast 518 av de 1.033 hem som tillhörde Jehovas vittnen där i trakten kunde repareras. Om dessa siffror är representativa, skulle det innebära att minst 50 procent av alla byggnader som låg i orkanen Andrews väg blev totalförstörda. När ovädret dragit förbi, försökte de som var lyckliga nog att fortfarande ha ett beboeligt hem torka sina möbler och gardiner och tvätta bort det vita slam som bildats när regnet störtade ner genom de skadade taken. Många stod knappast ut med att se de ruinhögar som en gång varit deras hem. De som kanske råkade värst ut var de som bodde i mindre stabila stationära husvagnar.

Orkanen Andrew skonade ingen

Ett sådant par var Leonard och Terry Kieffer. När de efter stormen kom tillbaka till den husvagnsparkering i Florida City där de bodde, hade militären spärrat av området, och de var tvungna att legitimera sig för att komma in. Husvagnsparkeringen såg ut som om den hade träffats av hundratals högexplosiva bomber — det var bara kratrarna som saknades. Träd var omkullvräkta. Hela aluminiumskivor, som tidigare utgjort husvagnarnas väggar och tak, var virade runt träden och hängde från grenarna som groteska girlander. Kraftledningsstolparna hade brutits av som tändstickor, och ledningarna hade rasat ner överallt. Bilar hade välts omkull och kvaddats.

Bob van Dyk, vars nya hem förklarades vara obeboeligt, beskriver orkanens verkningar: ”Taket rasade in och krossade allt som gick att krossa, böjde allt som gick att böja och skrämde alla som gick att skrämma.”

Personliga tillhörigheter, leksaker, kläder, fotografier och böcker låg kringspridda överallt som en dyster påminnelse om deras liv fram till dess. En ensam svart katt irrade planlöst omkring bland spillrorna. Den tittade undrande på Kieffers där de kom gående. Små ödlor kilade omkring bland föremål som tidigare varit någons käraste ägodelar. Stanken av ruttnande föda som fallit ut från sönderbrutna kylskåp fyllde luften. Vart man än såg var förödelsen total — allt förorsakat av vindar, mäktiga vindar, vars hastighet i byarna uppgick till över 250 kilometer i timmen.

Det var en hjärtslitande syn för husägare och invånare i dessa bostadsområden. Många familjer hade bott i sin lilla lya i många år och sett barnen växa upp där, och när de nu kom tillbaka efter stormen, fann de att allt var sönderslaget och spritt för vinden. Kieffers hade lyckats rädda en del av sina tillhörigheter vid ett tidigare besök, men att leta bland spillrorna av det forna hemmet var en alltför traumatisk upplevelse. De var emellertid glada över att fortfarande vara vid liv och kunna tjäna Gud.

Orkanen Andrew skonade ingenting. Affärscentra, fabriker, lagerlokaler — allt blev en måltavla för elementens raseri. De byggnormer som ynka små människor ställt upp kunde inte hindra förödelsen.

Människonaturens bästa och sämsta sidor

Hjälp började strömma in till Florida från hela landet, så snart olika biståndsprojekt hunnit organiseras. Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York reagerade snabbt och tillsatte en kommitté som skulle leda hjälpverksamheten från sammankomsthallen i Fort Lauderdale. De anslog också en ansenlig penningsumma till inköp av byggnadsmaterial, livsmedel och andra nödvändighetsvaror. Vittnena var därför bland de första som reagerade på den rådande situationen och började kalla in frivilliga. Många kom också till platsen utan att ha blivit kallade.

Snart hade vittnen kommit från Kalifornien, Missouri, North Carolina, Oregon, Pennsylvania, Washington och andra stater. En regional byggnadskommitté i Virginia, som i vanliga fall bygger Rikets salar, skickade 18 vittnen för att utföra takreparationer. Det tog dem 18 timmar att köra ner till Florida. Många frivilliga arbetare från andra delar av landet tog semester eller tjänstledigt och färdades hundratals eller rentav tusentals kilometer för att kunna hjälpa sina nödställda medvittnen.

En grupp vittnen som var till ovärderlig hjälp kom från Charleston i South Carolina. De hade haft erfarenhet av orkanen Hugo år 1989. De visste vad man hade att vänta och organiserade snart hjälpsändningar, bland annat elektriska generatorer och byggnadsmaterial. På mindre än två veckor hade den frivilliga arbetsstyrkan torkat upp omkring 800 hem och reparerat många tak.

Många icke troende makar och grannar fick också del av den hjälp som Jehovas vittnens arbetsstyrkor utförde. Ron Clarke från West Homestead berättade: ”Icke troende makar har verkligen blivit imponerade av allt detta. De har varit rörda till tårar över det som vittnena redan har gjort för dem.” Beträffande en icke troende man till ett vittne sade han: ”Han är nästan i extas — vittnena är där nu och lägger nytt tak åt honom.”

Ett annat vittne berättar om sina icke troende grannar, som han tittade in till varje kväll för att se om de behövde något. De sade att de klarade sig. På femte dagen bröt emellertid hustrun ihop och sade gråtande: ”Vi har inga blöjor till babyn. Barnmaten är nästan slut. Vi har ont om mat och vatten.” Mannen behövde 20 liter bensin men kunde inte få tag i någon. Samma dag skaffade vittnet allt de behövde från hjälpstationen i Rikets sal. Hustrun grät av tacksamhet. Mannen skänkte en summa pengar till hjälpverksamheten.

En mycket viktig roll spelades av församlingsäldste och biträdande tjänare, som tillsammans organiserade hjälpverksamheten i olika återställda Rikets salar i katastrofområdet. De arbetade outtröttligt med att spåra upp alla vittnen och ta reda på vad de behövde. I kontrast till detta sade en flygofficer beträffande hjälpverksamheten i ett annat område: ”Alla chefer vill bara ge order, men ingen vill göra grovjobbet.”

Katastrofer kan locka fram människors bästa och sämsta sidor. Ett exempel på det sistnämnda är den plundring som förekom i samband med orkanen. En familj bland Jehovas vittnen tänkte att de åtminstone kunde försöka bärga sitt kylskåp och sin tvättmaskin och använda dem vid den lokala hjälpstationen i Rikets sal. De åkte till Rikets sal för att hämta en lastbil. När de kom tillbaka, hade plundrare varit där och stulit båda föremålen!

Ett ögonvittne rapporterar: ”När vi åkte genom de ödelagda gatorna, såg vi att många hus hade skyltar som uppmanade plundrare att hålla sig borta. På en del skyltar stod det: ’Plundrare måste dö’ eller: ’Plundrare kommer att skjutas’. På en annan stod det: ’Två plundrare har beskjutits. En dog’. Flera varuhus och köpcentra hade plundrats.” Enligt en sergeant vid 82:a flygdivisionen hade minst en plundrare ertappats och lynchats av befolkningen.

Många personer arresterades. Vid alla naturkatastrofer tycks kriminella element stå redo att kasta sig över sitt byte som en skock gamar. Och även så kallade vanliga människor hemfaller åt plundring. Religiösa, etiska och moraliska principer tycks vara som bortblåsta inför frestelsen att få något för ingenting.

Det berättades för Vakna! att några soldater till och med hade fått sina oladdade gevär stulna av beväpnade tjuvar. En grupp soldater sade att de betraktade hjälpstationen i Rikets sal som en oas i öknen, eftersom, som de uttryckte det, ”ni vittnen inte bär vapen”.

”Gå inte omkring och deppa”

Vad har Jehovas vittnen lärt sig av sina erfarenheter i samband med naturkatastrofer? En viktig sak är att återuppta andliga aktiviteter så snart som möjligt. Ed Rumsey, en tillsyningsman i Homestead, berättade för Vakna! att en stor Rikets sal med dubbla hörsalar var färdig att tas i bruk redan två dagar efter orkanen. En del av yttertaket hade blåst bort, innertaken hade kollapsat med vattenskador som följd. Det frivilliga manskapet arbetade för högtryck för att få Rikets salarna mötesklara och för att kunna använda dem som centraler för hjälpverksamheten i det drabbade området. Provisoriska kök upprättades också för att utspisa olycksoffren och räddningsmanskapet.

Fermín Pastrana, en äldste i den spanska församlingen i Princeton, rapporterade att sju familjer i hans församling på 80 vittnen hade fått sina hem totalförstörda. Vilket råd gav han sina medvittnen? ”Gråt om du känner att du måste gråta. Men gå inte omkring och deppa. Engagera dig i att hjälpa andra, och ta del i tjänsten i största möjliga utsträckning. Missa inte våra kristna möten. Lös de problem som går att lösa, men gräm dig inte över dem som är olösliga.” Följden blev att vittnena snart var ute och predikade från hus till hus igen och delade ut matkartonger. Andrew hade inte blåst bort deras nit.

”Nästa gång kommer vi att evakuera!”

Sharon Castro, en 37-årig kvinna från Cutler Ridge, relaterar sina erfarenheter för Vakna!: ”Min far beslöt sig för att inte evakuera. Han menade att eftersom den förra orkanen hade vikit av och inte drabbat Floridas kust, skulle Andrew göra detsamma. Han tänkte inte ens barrikadera fönstren. Men som tur var kom min bror och insisterade på att vi skulle täcka fönstren med plywood. Det räddade utan tvivel våra liv. Annars skulle fönstren ha krossats, och vi skulle ha slitits i stycken.

Vid halvfemtiden på morgonen bröts strömmen. Oväsendet utanför var öronbedövande. Det lät som om ett stort tåg dånade förbi. Det smällde och knakade när träd och byggnader bröts sönder och föll till marken. Vi upptäckte senare att ett otäckt gnisslande ljud som vi hört kom från de långa spikarna i yttertaket, som började släppa. Plötsligt blåste vindskupan bort, och en tredjedel av taket följde med. Följden blev att vi alla tolv, däribland min invalidiserade mor och min 90-åriga mormor, var tvungna att ta vår tillflykt till ett fönsterlöst rum mitt i huset. Vi var säkra på att vi skulle dö där inne.”

Vad lärde hon sig av denna erfarenhet? ”Nästa gång vi blir uppmanade att evakuera, kommer vi att evakuera — utan protester. Vi kommer att lyssna till de varningar vi får. Jag har också lärt mig att dela med mig och att klara mig med mycket små resurser. Och jag vet att det är okej att gråta, att sörja, och sedan se sanningen i vitögat.”

Reaktioner i pressen

Även massmedierna lade märke till hur väl vittnena var organiserade. En artikel i Savannah Evening Press bar rubriken ”Jehovas vittnen välkomna i södra Florida”, och tidningen The Miami Herald deklarerade: ”Vittnena sörjer för sina egna — och för andra.” Artikeln fortsatte: ”Ingen i Homestead slår igen dörren för Jehovas vittnen den här veckan — inte ens de som fortfarande har några dörrar att slå igen. Omkring 3.000 frivilliga vittnen från hela landet har strömmat till katastrofområdet, först och främst för att hjälpa sina egna, men också för att hjälpa andra. ... Vilken militär organisation som helst skulle avundas vittnenas precision, disciplin och effektivitet.”

Vittnena är vana att organisera massutspisning i samband med sina sammankomster. Dessutom har de organiserat hundratals regionala byggnadskommittéer över hela världen för att uppföra Rikets salar och stora sammankomsthallar. De har därför tillgång till kunnig arbetskraft som är redo att rycka in med några timmars varsel.

Det finns emellertid en annan viktig faktor — vittnenas inställning. Den ovan nämnda rapporten fortsatte: ”Det finns ingen byråkrati. Det finns inga stridiga viljor. Arbetarna verkar i stället otroligt glada och samarbetsvilliga, hur svettiga, smutsiga eller utmattade de än är.” Vad var förklaringen? Ett vittne svarade: ”Det beror på vårt förhållande till Gud, som motiverar oss att visa andra människor kärlek.” Detta var något annat som Andrew inte kunde förstöra — vittnenas kristna kärlek. — Johannes 13:34, 35.

En intressant jämförelse är att vittnena tycktes ha tagit lärdom av träden. Ett ögonvittne uttryckte det på det här sättet: ”När jag reste omkring i området, kunde jag inte låta bli att lägga märke till att hundratals stora fikusträd hade vräkts omkull och ryckts upp med rötterna. Hur kan det komma sig? De erbjöd stort vindmotstånd på grund av sitt omfång, och de hade ett utgrenat men grunt rotsystem. De smäckra palmerna, däremot, förblev i de flesta fall stående. De böjde sig med vinden. En del av dem förlorade sina blad, men de flesta stod fast rotade i marken.”

Vittnena var fast rotade i sin tro på Guds ord och var flexibla i sina reaktioner. Hus och ägodelar var inte allt för dem. De var glada över att de åtminstone var vid liv och kunde fortsätta att tjäna Jehova, trots alla problem. Livet var något som Andrew inte hade tagit ifrån dem.

Hur går de till väga?

Bryggeriföretaget Anheuser Busch donerade en hel billast med buteljerat dricksvatten. När chauffören kom fram till katastrofområdet, frågade han myndigheterna var han skulle leverera vattnet. De svarade att de enda som bedrev någon organiserad hjälpverksamhet var Jehovas vittnen. Mindre än en vecka efter det att Andrew slagit till hade faktiskt omkring 70 långtradarlaster med förnödenheter anlänt till Jehovas vittnens sammankomsthall i Fort Lauderdale.

En av de frivilliga arbetarna där berättar: ”Så vi fick en hel billast full med dricksvatten. Vi tog omedelbart med det i de livsmedelssändningar som vi skickade ut till distributionscentralerna i olika Rikets salar. Det delades ut till bröderna och de grannar i området som var i stort behov av det.” Ett pappersföretag i staten Washington skänkte 250.000 papperstallrikar.

I början skickade de lokala myndigheterna frivilliga arbetare som inte var Jehovas vittnen till Rikets salarna och sade: ”De är de enda som är ordentligt organiserade.” Så småningom grep militären in och upprättade tältstäder och hjälpcentraler, där man delade ut mat och vatten.

Det första högkvarteret för vittnenas hjälpverksamhet upprättades av biståndskommittén vid sammankomsthallen i Fort Lauderdale, som ligger omkring sex mil norr om det värst drabbade området, Homestead. För att avlasta detta högkvarter upprättades en distributionscentral vid sammankomsthallen i Plant City nära Orlando, omkring 40 mil nordväst om katastrofområdet. De flesta hjälpsändningar dirigerades dit först för omsortering och packning. Biståndskommittén beställde dagligen det som behövdes från Plant City, och stora långtradare transporterade de beställda varorna till Fort Lauderdale, en färd på omkring fem timmar.

Från högkvarteret i Fort Lauderdale skickades sedan mat, byggnadsmaterial, vatten, generatorer och andra förnödenheter vidare till tre reparerade Rikets salar inne i själva katastrofområdet. Där tog dugliga vittnen vid och organiserade byggnads- och uppröjningsstyrkor som besökte de hundratals hem som behövde hjälp. Provisoriska kök och utspisningslokaler uppfördes också på tomten till dessa Rikets salar, och alla behövande var välkomna. Även en del av soldaterna i området kom dit och åt och sågs senare stoppa pengar i bidragsbössan.

Medan männen reparerade husen, var en del av kvinnorna upptagna med att laga mat. Andra gick runt och besökte de människor som fanns kvar i grannskapet för att delge dem Bibelns förklaring till naturkatastrofer och dela ut matkartonger till behövande. En av dessa kvinnor var Teresa Pereda. Hennes hem var ramponerat, och bilrutorna var krossade — men bilen var fullastad med matkartonger, färdiga att levereras till hennes grannar. Hennes man, Lazaro, arbetade med att reparera en Rikets sal. — Predikaren 9:11; Lukas 21:11, 25.

Många av de hemlösa inkvarterades hos vittnen vars hem klarat sig undan Andrews härjningar. Andra fick bo i husvagnar som lånats ut eller skänkts för detta ändamål. Somliga flyttade in i de tältstäder som upprättats av militären. En del övergav helt enkelt sina demolerade hus och flyttade hem till vänner och släktingar i andra delar av landet. De var både hemlösa och arbetslösa. Det fanns ingen elektricitet, inget vatten, inget fungerande avlopp — så de valde den enklaste och bästa lösningen.

En viktig lärdom som alla fick erfara beskrivs på ett träffande sätt av ett spansktalande vittne: ”Vi är mycket tacksamma för den läxa som vi fått lära oss när det gäller våra mål i livet. Man kan arbeta i 15 eller 20 år med att bygga upp ett hem och samla en massa materiella ting, och sedan kan allt vara borta på en enda timme. Den här erfarenheten hjälper oss att tänka på våra andliga mål, att göra livet enklare och att verkligen inrikta oss på att tjäna Jehova.”

Det är precis som aposteln Paulus sade: ”Vad som var vinst för mig, detta har jag ansett som förlust på grund av Kristus. Ja, vad den saken angår, anser jag verkligen också allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag anser det som en hop avskräde, för att jag må vinna Kristus.” — Filipperna 3:7, 8.

Naturkatastrofer är en del av livet i dagens värld. Om vi lyssnar till de varningar som myndigheterna utfärdar, kan vi åtminstone rädda vårt liv. Hem och ägodelar kan gå förlorade, men en kristens förhållande till ”all trösts Gud” bör bli stärkt av sådana erfarenheter. Och även om några kan förlora livet i katastrofer av det här slaget, lovade Jesus att de kan få uppstå i Guds nya värld på en återställd jord — en jord som aldrig kommer att hemsökas av lidande och död på grund av naturkatastrofer. — 2 Korinthierna 1:3, 4; Jesaja 11:9; Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 20]

Han kunde inte tro sina ögon

En grupp bestående av 11 vita vittnen från Tampa i Florida begav sig till katastrofplatsen för att hjälpa till med räddningsarbetet. De skaffade fram material och började reparera taket på ett svart vittnes hus. När en brorson till mannen, som inte var vittne, kom dit, kunde han inte tro sina ögon — han blev fullständigt förbluffad över att finna att en grupp vita vittnen hade kommit dit före honom och höll på att reparera hans farbrors hem. Han blev så imponerad att han till och med hjälpte till med byggnadsarbetet.

Han sade att nästa gång vittnena kom på besök skulle han be om ett bibelstudium. När han samtalade med vittnena från Tampa, visade det sig att han kom från samma område som de. En av de äldste i gruppen avtalade genast om ett bibelstudium med honom redan påföljande vecka! Detta bevisar, som ett av vittnena konstaterade, att man inte behöver knacka på dörrar för att avge ett vittnesbörd. Man kan lika gärna knacka på tak!

[Bilder på sidan 15]

Orkanen Andrew skonade ingenting, och det var få byggnader som kunde stå emot dess härjningar

Familjen Kieffers stationära husvagn — och vad som blev kvar av den

[Bilder på sidan 16]

Rebecca Pérez, hennes döttrar och 11 personer till överlevde i detta lilla utrymme

Militären ingrep för att hindra plundring (ovan till höger); plundrade affärer (till höger)

Orkanen slet av hustak, och fordon vräktes omkull

[Bilder på sidan 17]

Hjälpverksamhet organiserades i olika Rikets salar

Husvagnar virade sig runt träd; ett barns leksaker övergivna på en madrass; biblisk litteratur bland spillrorna; vittnen, som Teresa Pereda, levererade förnödenheter av olika slag till sina grannar

Donerat byggnadsmaterial. Sortering av kläder

[Bilder på sidan 18]

Frivilliga från hela Förenta staterna hjälpte till i biståndsarbetet