Hur Jehova hjälper olycksdrabbade i vår tid

BIBELN säger om Jehova: ”Många är den rättfärdiges olyckor, men ur dem alla befriar Jehova honom.” ”Jehova [vet] att befria de gudhängivna ur prövning.” — Psalm 34:19; 2 Petrus 2:9.

Hur hjälper Jehova sina tjänare när de drabbas av olyckor? Inte genom att hejda naturkrafterna eller utföra andra övernaturliga handlingar, som många kanske väntar sig, utan genom en annan kraft som de flesta människor inte riktigt förstår — kärlek. Ja, Jehova älskar sitt folk, och han har hjälpt dem att uppodla en inbördes kärlek som är så stark att han kan verka bland dem på ett sätt som kan förefalla mirakulöst. — 1 Johannes 4:10—12, 21.

Somliga kanske menar att när människor lider nöd, då är det mat, mediciner och andra förnödenheter som behövs — inte kärlek. Att skaffa fram mat, mediciner och andra förnödenheter är naturligtvis viktigt, men så här resonerar aposteln Paulus: ”Om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Och om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” — 1 Korinthierna 13:2, 3.

Vi läser ofta om att hjälpsändningar står och ruttnar på kajerna eller äts upp av råttor, medan de hjälpbehövande dör av sjukdom och undernäring. Och vad värre är — ibland råkar sådana förnödenheter i händerna på giriga och hänsynslösa personer, som använder dem för egen vinning. Det är således en sak att ha förnödenheter tillgängliga, men det är en helt annan sak att se till att de behövande får nytta av dem. Uppriktig kärlek och omtanke kan betyda mycket i det sammanhanget.

Kärlek i verksamhet

I september 1992 slog orkanen Iniki till mot den hawaiiska ön Kauai, som har omkring 55.000 invånare. Med en vindhastighet på 210 kilometer i timmen och byar på upp till 260 kilometer i timmen dödade den 2 personer och skadade 98, ödelade 75 procent av husen, gjorde 8.000 människor hemlösa och vållade materiella skador för omkring 1 miljard dollar. Bland invånarna på denna lilla ö fanns omkring 800 Jehovas vittnen i sex församlingar. Hur gick det för dem?

Redan innan Iniki nådde ön hade de äldste i de olika församlingarna, under ledning av den resande tillsyningsmannen, kontaktat alla församlingsmedlemmar för att förvissa sig om att de hade det bra och var beredda på det som skulle komma. Denna kärleksfulla omsorg bidrog i hög grad till att förhindra allvarliga skador och dödsfall bland vittnena. — Jämför Jesaja 32:1, 2.

Trots allvarliga störningar i kommunikations- och transportväsendet var tre representanter för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Honolulu bland de första som kom till platsen efter orkanen. De hade fått specialtillstånd av civilförsvarsmyndigheterna att flyga till Kauai. De tog genast kontakt med vittnena på ön, och följande morgon anordnade de ett möte för att organisera hjälpverksamheten. En kommitté upprättades för att göra en uppskattning av hjälpbehovet och skaffa fram det material som behövdes genom avdelningskontoret i Honolulu. Hjälpkommittén var i gång dygnet runt för att dirigera arbetet med att distribuera förnödenheter till behövande och städa upp och reparera skadade hem.

Vittnen på de andra öarna gav snabbt gensvar genom att villigt ställa upp och hjälpa sina nödställda bröder. Så snart flygplatsen på Kauai öppnades för trafik, flög 70 vittnen dit för att hjälpa till. Förnödenheter till ett värde av 100.000 dollar, däribland generatorer, spritkök, lyktor och livsmedel, skeppades över till ön. En av Rikets salarna på ön användes som depå, fast man var lite orolig för att den kunde bli plundrad. Men så körde några militärlastbilar upp på parkeringen utanför Rikets sal, och förarna frågade om de fick ställa bilarna där. De soldater som posterades ut för att vakta lastbilarna eliminerade också risken för att förråden skulle bli plundrade.

Bröderna tog med sig generatorerna och besökte det ena huset efter det andra, och i varje hem körde de dem i två eller tre timmar för att hjälpa människor att hålla sina frysar i gång. Grupper av bröder skickades i väg till olika hem för att hjälpa till att städa upp och reparera skadorna efter orkanen. När de arbetade på ett hus som tillhörde en syster vars man tidigare hade varit våldsam motståndare, blev mannen så rörd att han bara stod där och tittade på och grät. En besökare från fastlandet, som såg en annan grupp vittnen i arbete, blev så imponerad av deras uppförande och goda organisation att han gick fram till dem och frågade vad som gjorde dem så annorlunda. När en broder förklarade att det var deras kärlek till Gud och till sina medkristna, svarade mannen: ”Hur kan jag lära känna Gud?” (Matteus 22:37—40) Sedan tillade han: ”Ni vittnen är så välorganiserade, så ni har säkert någon som väntar på mig när jag kommer tillbaka till Florida!”

Sammanlagt hjälpte Jehovas vittnen till att städa upp och reparera 295 hem på Kauai. Av dessa krävde 207 endast mindre reparationer, men 54 var illa tilltygade, och 19 var totalförstörda. I deras arbete ingick också att besöka samtliga vittnen på ön för att se till att alla fick den hjälp de behövde. När ett matpaket levererades till en syster, konstaterade en granne som var buddhist att han inte hade fått så mycket som en tepåse av sina trosfränder. En annan kvinna, som hade fått hjälp att röja upp i sitt hus av en grupp vittnen, sade: ”Ni har besökt mig i långa tider, och jag har alltid betraktat er som goda grannar, men den medmänskliga kärlek som ni nu har visat mig har fått mig att inse vad er organisation egentligen går ut på. Tack för allt ert hårda arbete.”

Förutom att sörja för sina medkristnas materiella behov var de bröder som ledde hjälpverksamheten också intresserade av deras andliga välbefinnande. Mindre än två dygn efter orkanen kunde flera församlingar redan hålla sina möten. Snart började också bokstudiegrupperna fungera igen. Tio äldstebröder från de andra öarna kom till Kauai för att hjälpa äldstebröderna att göra herdebesök hos samtliga vittnen på ön. Följande söndag hade alla de sex församlingarna ett studium av Vakttornet, ett halvtimmeslångt tal om hjälpverksamheten av en medlem av hjälpkommittén och ett avslutande tal av en medlem av avdelningskontoret i Honolulu, som hade kommit dit enkom för detta. En av de närvarande berättar: ”Alla blev tröstade av de fina råd som gavs och kände sig andligen rustade att ta itu med de problem som återstod. Det var knappast något öga som var torrt bland åhörarna när programmet var slut, och spontana applåder utbröt.”

Ett världsvitt brödraskap

Sådan kärlek och omsorg är utmärkande för Jehovas folk över hela världen. När cyklonen Val drog fram över Västra Samoa omkring ett år tidigare, vållade den stor förödelse, men Jehovas vittnen i andra delar av världen kom snabbt till sina bröders hjälp. När regeringen senare ställde penningmedel till förfogande för alla religionssamfund — inbegripet Jehovas vittnen — för att de skulle reparera sina möteslokaler, returnerade vittnena hela beloppet tillsammans med ett brev som förklarade att alla skador redan var åtgärdade och att pengarna kunde användas till att reparera vissa regeringsbyggnader. Deras agerande refererades av en lokaltidning. En regeringstjänsteman som läste tidningsreferatet sade till ett vittne att han skämdes över sin egen kyrka, därför att den hade tagit emot regeringens pengar, trots att de skador som cyklonen vållat på deras byggnader täcktes av försäkringar.

I september 1992, när floden Ouvèze i sydöstra Frankrike svämmade över sina bräddar och ödelade staden Vaison-la-Romaine och 15 kringliggande samhällen, reagerade vittnena likaså mycket snabbt. På en enda natt hade översvämningen krävt 40 människoliv, totalförstört 400 hus och skadat hundratals andra och gjort att tusentals familjer var utan vatten eller elström. Vittnen från närliggande församlingar var de första som var på plats tidigt nästa morgon för att hjälpa människor som drabbats av översvämningen. De som behövde husrum blev kärleksfullt inhysta hos vittnen i trakten. Hundratals Jehovas vittnen kom från när och fjärran för att erbjuda sig att hjälpa till. En hjälpkommitté upprättades i den närbelägna staden Orange för att samordna det arbete som utfördes av fyra grupper frivilliga, som skyfflade bort slam och rengjorde hus, tvättade berg av leriga kläder och gjorde i ordning och distribuerade mat och dricksvatten i de drabbade områdena. De åtog sig till och med frivilligt att städa upp en skola och flera offentliga byggnader. Deras outtröttliga ansträngningar uppskattades både av deras bröder och av ortsbefolkningen.

På många andra platser har Jehovas vittnen drabbats av olika katastrofer, såsom översvämningar, stormar och jordbävningar, precis som alla andra människor. De inser att sådana händelser beror på omständigheter som inte går att förutse eller förhindra och lägger därför inte skulden på Gud eller någon annan. (Predikaren 9:11) De litar i stället på att deras medbröders självuppoffrande kärlek skall komma dem till hjälp, oavsett vad som händer. Sådana kärleksfulla handlingar är ett resultat av deras gemensamma tro. Lärjungen Jakob förklarar: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det? Så är också tron, om den inte har gärningar, i sig själv död.” — Jakob 2:15—17.

Källan till verkligt skydd

I stället för att förvänta sig underverk i form av något slags gudomligt ingripande inser Jehovas vittnen att deras världsvida kristna brödraskap är ett verkligt skydd. Det som detta brödraskap kan åstadkomma i tider av nöd är faktiskt i sig självt ett mirakel. Det påminner om Jesu ord i Matteus 17:20: ”Om ni har tro så stor som ett senapskorn, skall ni säga till det här berget: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig, och ingenting skall vara omöjligt för er.” Ja, berglika hinder försvinner, när sann kristen tro och kärlek är i verksamhet.

Jehovas folk över hela världen upplever starkt sin Guds skyddande hand i dessa oroliga och farofyllda tider. De känner det precis som psalmisten gjorde, när han sade: ”I frid skall jag både lägga mig och sova, ty du, du ensam, o Jehova, låter mig bo i trygghet.” (Psalm 4:8) De kan därför tillitsfullt inrikta sig på det uppdrag som de fått: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14) De ser verkligen fram emot uppfyllelsen av Jehovas löfte om en fredlig och rättfärdig ny värld, där de aldrig mer kommer att behöva uppleva några katastrofer av något slag. — Mika 4:4.

[Bilder på sidan 12]

Vittnen kom från när och fjärran för att hjälpa människor som drabbats av en översvämning