Jag fick svåra brännskador

Berättat för en av ”Vakna!”:s fasta medarbetare

DEN där novembermorgonen såg ut att bli en av de där härliga höstdagarna i New York. Men för mig kom den dagen att bli en mardröm.

Vi bor på Long Island i New York. Som vanligt gick jag tidigt hemifrån till mitt arbete. Jag hade en liten golvfirma, i vilken min svåger hjälpte mig på deltid. Den här dagen hade vi ett arbete i ett sommarhus i närheten av Westhampton; ägarna ville bygga om huset till en åretruntbostad. Eftersom vi skulle använda ett mycket flyktigt lösningsmedel för att ta bort en uretanplastbeläggning från ett stengolv, hade vi stängt av värmen några dagar tidigare. Men vi kände inte till att precis dagen före hade någon kopplat in gasspisen och tänt evighetslågan.

Arbetet hade börjat bra för oss, då jag plötsligt tittade upp och fick se lågorna slå emot oss. Min svåger slungades in genom en dörröppning till ett badrum. Detta räddade honom från att få allvarliga brännskador. Men det blev desto värre för mig.

Livshotande skador

Rummet förvandlades på ett ögonblick till ett eldhav, och alla utgångar blockerades. Jag hade sinnesnärvaro nog att hålla andan, så att mina lungor skyddades, och hoppa ut genom ett fönster. Jag skar mig allvarligt i högra överarmens muskler, vilket senare skulle försvåra min kamp för livet. Konstigt nog hade inte mina kläder fattat eld, men den starka värmen brände mitt oskyddade kött.

Utan att känna någon smärta började jag omedelbart leta efter min svåger. Jag fruktade att han fortfarande var instängd i huset. Men då kom en del grannar, som hade hört explosionen, rusande till platsen. Två av dem var sjuksköterskor, och de uppmanade mig att ligga stilla och vila, men jag var bekymrad för min kamrat. Vilken lättnad det var då jag såg honom komma runt husknuten! Det var inte förrän då som jag insåg att delar av mina underben, mina armar och mitt ansikte hade fått allvarliga brännskador.

Snart anlände en annan granne, som var läkare, och han hjälpte till att få kontroll över blödningen från min arm. En ambulans kom och förde mig i ilfart till Riverheadsjukhuset. Läkarna försökte omedelbart stoppa blödningen, och de lyckades att tillfälligt få stopp på den. Men vad kunde de göra åt de brännskador jag hade fått? Det här sjukhuset var inte utrustat för att behandla allvarliga brännskador. Man tillkallade därför en privatambulans, som överflyttade mig till en specialklinik för brännskador vid Nassau County Medical Center, som är beläget 80 kilometer från Riverheadsjukhuset.

Under färden började jag känna en glupande hunger och en osläcklig törst. Läkarna förklarade senare att detta berodde på den stora förlusten av kroppsvätska, eftersom stora delar av huden, som normalt håller kvar vätskan, hade förstörts. Vid ankomsten till Nassau County Medical Center fördes jag snabbt till en specialavdelning, som var reserverad för fall av allvarliga brännskador. Jag fick smärtstillande medel för att förebygga smärta, även om jag hittills inte hade känt mycket obehag. I början kan en brännskadad person förefalla att inte vara allvarligt skadad eller känna smärta, men detta kan vara förrädiskt och missvisande.

Man fastställer skadorna

För någon tid sedan fångades mitt intresse, då jag läste om att man på ett visst sjukhus hade förelagt allvarligt brännskadade patienter ”ett val mellan en stilla död och långt utdragen behandling”. Sedan läkarna på detta sjukhus hade fastställt skadorna, kunde de säga till en patient: ”Oss veterligt har ingen tidigare i er ålder och med den graden och omfattningen av brännskador någonsin överlevt.”

Två systrar i åldern 68 och 70 år, vilka hade fått allvarliga brännskador i en bilolycka, fick det här beskedet. Likväl sade en av dem: ”Jag mår så bra. Skulle det inte göra fruktansvärt ont om jag var dödligt skadad?” Inte nödvändigtvis, åtminstone inte till en början. Systrarna godtog läkarens bedömning av deras skador, och man gav dem ingen behandling. Systrarnas sängar ställdes tätt tillsammans, och de dryftade begravningen och andra ting. Båda dog följande dag.

Många inom den medicinska yrkeskåren har invändningar mot detta förfaringssätt och menar att det är oetiskt att upphöra med behandlingen, oavsett hur allvarliga skadorna är. De pekar på nyligen inträffade fall, i vilka mycket allvarligt brännskadade personer har blivit räddade. För någon tid sedan tillfrisknade till exempel en 36-årig kvinna i Shanghai i Kina efter att ha fått djupa brännsår över 94 procent av kroppen. För en generation sedan var det sällsynt att en människa överlevde, om hon hade fått sådana brännskador över så mycket som en tredjedel av kroppen.

Mina sår var inte fullt så omfattande. Läkarna sade att 26 procent av min kropp hade fått brännskador av andra och tredje graden och att mitt tillstånd komplicerades av den svårt skadade armen. Enligt American Burn Association är den person allvarligt brännskadad som har brännskador av andra och tredje graden över 20 procent av kroppen. Men hur förhåller det sig med brännskador av första graden?

Jag hade alltid trott att dessa brännskador var de svåraste. Men så är inte fallet. Brännskador av första graden är minst allvarliga och berör bara de yttre hudskikten. Men de kan likväl vara mycket smärtsamma. De flesta fall av brännskador, mitt eget inbegripet, omfattar alla tre slagen.

I brännskador av andra graden skadas de inre hudskikten och kapillärerna. Vävnadsvätska läcker ut och orsakar blåsor, och om dessa spricker, blir såret vätskedrypande. Ny hud kan emellertid till slut bildas för att ersätta skadan. Men i brännskador av tredje graden är huden helt igenom förstörd — nervändar som registrerar smärta inbegripna — så att ingen nybildning sker. Det enda sättet kroppen själv har att täcka såret är att dra ihop den angränsande huden över öppningen.

Med tiden blev smärtan svår. Läkarna sade att detta var bra, även om det för mig var svårt att se något bra i lidandet. Läkarnas tankegång var att smärtan visade att det mesta av mina sår var svåra brännskador av andra graden och inte brännskador av tredje graden, vilka förstör huden så att den inte kan nybildas.

Jag undrade hur min kropp skulle återställas. Skulle jag kunna använda mina armar? Skulle det bli stora ärr på de brännskadade ställena? Jag undrade speciellt hur mitt ansikte skulle se ut.

Mina brännskador behandlas

En vecka låg jag på intensivvården, och man gav mig smärtstillande medel. Under de första dagarna var mina armar upphängda för att hindra att jag vände mig i sängen och skadade dem ytterligare. Huden i ansiktet var avbränd. Min hudfärg är svart, men allt pigment var borta. En vän påpekade: ”Det bevisar helt enkelt att färgen sitter bara i huden.”

Av besökande vänners ansiktsuttryck, min hustrus inbegripet, kunde jag förstå att mitt utseende gjorde dem förskräckta. Klokt nog fanns det inga speglar i patienternas rum. Det var tillräckligt nedslående att titta på sina förkolnade armar, händer och andra kroppsdelar.

Infektioner är ett stort hot mot brännskadade patienter. Till och med i våra dagar är infektioner orsaken till hälften av dödsfallen bland svårt brännskadade patienter. Sjukhuspersonalen bär därför handskar, ansiktsmasker, hår- och skoskydd. Och om de lämnar avdelningen, tar de på sig nysteriliserade skyddskläder när de återvänder. Man undersöker besökare noggrant för att förvissa sig om att de inte har någon sjukdom, inte ens en lindrig förkylning, och ger dem liknande skyddsklädsel. Avdelningen för brännskadade har ett något högre lufttryck än det övriga sjukhuset, vilket medför att när en dörr öppnas, försvinner en del av den filtrerade luften ut och ingen luft kommer in från någon annan del av sjukhuset.

Men den verkliga uppfordran har varit att få bukt med de bakterier som finns i själva brännsåren. Bakteriedödande ämnen som upptas i blodet har vanligtvis ingen verkan, eftersom kapillärerna som skulle föra ut dessa ämnen till de brännskadade områdena i kroppen har förstörts. För att förhindra infektioner lades alltså mina armar i bandage, som var indränkta i en utspädd lösning av silvernitrat eller i en saltlösning. Tre gånger om dagen bytte man bandagen, allteftersom de torkade ut.

Att ta bort bandagen var en ren pina. Det var speciellt så efter första veckan, då man för att förhindra eventuell tillvänjning upphörde att ge mig smärtstillande droger. Då bandagen togs bort, brukade sårskorpan, som kroppen automatiskt bildar över djupa brännskador, slitas av, vilket är mycket smärtsamt. Å, vad det brukade göra ont när de öppna såren kom i kontakt med luften!

Sedan brukade sköterskorna göra rent såren från den kvarvarande sårskorpan. Eftersom bakterier kan frodas i och under sårskorpan, ansåg man det viktigt att ta bort den. När det alls är möjligt för patienter att stiga upp och gå omkring, får de tre gånger om dagen gå till duschen, där man rengör deras sår med en svamp.

Efter omkring tre veckor blev det en välkommen förändring i behandlingen. Sköterskorna började täcka mina armar med tunn hud som hade tagits från grisar. Jag kände ingen smärta då svala, fuktiga bitar av grishud lades på mina sår. Tre gånger om dagen kontrollerade man dessa transplantat, och de som inte fäste tog man bort. Man rengjorde då såren igen och lade på en annan bit grishud. Då transplantaten ”fastnade”, satt de kvar några dagar. Sedan brukade de lossna och falla av, allteftersom kroppen stötte bort dem. Men på dessa ställen, där transplantaten suttit, kunde man ibland se början till att ny hud bildades. Detta var verkligen uppmuntrande.

Denna behandling med grishud varade bara omkring två veckor. Sedan gick man tillbaka till att använda bandage indränkta i saltlösning. Med handskbeklädd hand gned man också in en del sår med en bakteriedödande salva som kallades Silvadene. Ibland föreföll det mig som om man höll på att experimentera för att se vilken behandling som var effektivast. Men jag tillfrisknade så sakta och fick ingen infektion.

Att behandla hela människan

Då en människa mister mycket av sin hud, sipprar vätskor och nödvändiga beståndsdelar i kroppen ut — ofta i stora mängder. Det kan vara nödvändigt att tillföra kroppen många liter vätska under de 24 första timmarna för att kompensera förlusterna. Jag blev uppmanad att dricka mycket. Ändå gick jag ner omkring 14 kilo under den första veckan efter det att jag brännskadades.

För några år sedan dog många brännskadade personer efter några veckor på grund av lunginflammation eller någon annan tärande sjukdom. Till slut upptäckte man att den grundläggande orsaken till att de dog var undernäring. För att alltså tillgodose brännskadade personers oerhörda näringsbehov kan läkare i dag direkt pumpa in näring i patientens mage. Dessutom uppmanar man brännskadade patienter att äta så mycket de kan.

Förutom att man uppmanade mig att äta mycket vid de vanliga måltiderna, sade man till mig att dricka litervis av en näringsrik blandning av tjock grädde och ägg. Så snart en behållare var tom, gav man mig en ny. Denna mycket proteinrika diet, som jag ordinerades, gav mig 8.000 till 9.000 kalorier per dag, vilket är nästan fyra gånger så mycket som en människa i genomsnitt äter per dag.

Tack vare att jag var bara 27 år gammal och vid utmärkt hälsa då olyckan inträffade, kunde jag återhämta min vikt och styrka och på så sätt undvika komplikationer. Det var faktiskt så att då jag den 19 december 1978 lämnade sjukhuset, vägde jag 14 kilo mer än vad jag gjorde före olyckan den 8 november.

Rehabilitering

Mitt ansikte läktes fint, och slutligen återvände också ansiktsfärgen. Ärren i ansiktet försvann undan för undan, och nu märker man dem knappast. Men mina händer och armar, vilka fick de svåraste brännskadorna, har behövt vård och tillsyn ända tills nu.

I allvarliga brännskador dras muskler och vävnad samman, och denna sammandragning gör lederna stela. På morgonen kunde jag inte alls röra mina händer och fingrar. De behövde få behandling för att avlägsna stelheten. Att man förr i tiden försummade att ge brännskadade patienter denna terapi resulterade i permanent invaliditet.

Varje dag brukade därför Darcy, vår sjukgymnast, gå runt till oss. Tidigare hade hon varit löjtnant i det militära, och jag bedömde hennes ålder till omkring 25 år. Hon behandlade varje fingerled, handled och armbåge och vilka som helst andra kroppsdelar som behövde mjukas upp. Det var mycket plågsamt! Särskilt under de första veckorna då skorporna bildades! Då hon rörde på fingrarna eller handleden, blödde skorporna.

Vi visste av patienternas skrik att Darcy närmade sig, då hon gick från det ena rummet till det andra. Men egentligen var det tack vare henne som vi inte till slut blev invalider. Jag beslutade att om jag var tvungen att bli pinad, skulle jag göra det själv. Tidigt varje morgon började jag röra mina leder. Då Darcy kom till mig omkring klockan ett på dagen, kunde jag utföra de rörelser hon bad mig göra, och då gick hon vidare. Som ett resultat av att jag fortsatte med denna smärtsamma terapi, har jag återfått nästan normal rörelseförmåga i mina fingrar, händer och armar.

En viktig del av rehabiliteringen är att bekämpa depression. Det var det största problemet för mig. Den kvalfyllda smärtan av de till synes aldrig upphörande dagliga behandlingarna kan vara nästan outhärdlig. Vad som gör det så svårt är att det går så sakta framåt — det tar månader, ja år för en del patienter.

Den fysiska förmågan att uträtta saker och ting kan vara begränsad. Det var till och med svårt att sova, eftersom jag ofta vaknade då jag vände mig och kom emot en skadad kroppsdel. De första dagarna matade sköterskorna mig. Men sedan konstruerade man ett fäste på bandagen, i vilket man kunde sticka in ett bestick, så att jag kunde äta själv. Men ofta tog jag helt enkelt tallriken till munnen och åt utan bestick. Jag kunde inte ens vända sidorna i en bok för att läsa.

Vad som också bidrar till att man blir deprimerad är att man är orolig över ärrbildningen — hur man kommer att se ut. Jag vet att jag var ängslig och bekymrad. Jag måste medge att jag då och då var mycket nedstämd — jag grät. Till och med de starkaste patienter blev deprimerade. En sade till mig: ”Jag hatar att möta en ny dag.”

Likväl är det viktigt att man har en positiv sinnesinställning för att man skall tillfriskna. Det påminner mig om fallet med Judith Byrd. I den bilolycka hon hade varit med om blev bilen — en Ford Pinto — påkörd bakifrån, och eftersom bensintanken sitter långt bak, exploderade den; tidningarna rapporterade att familjen Byrd lyckades få ekonomisk ersättning från de inblandade företag som hade tillverkat och hyrt ut bilen. Nåväl, sedan jag hade legat inne ett par veckor, lades Judith in med brännskador över omkring 55 procent av kroppen.

Några dagar därefter sade en av läkarna till mig: ”Alla hennes värden är bra. Hon borde klara sig, men hon verkar inte ha viljan.” Hennes ansikte hade blivit mycket vanställt, och hennes händer behövde amputeras. Jag talade en del med Judith, och min familj och jag blev bekanta med hennes släktingar. Vi var mycket ledsna då Judith dog tre månader senare. En framstående läkare sade att han aldrig hade sett en allvarligt sjuk patient som hade förlorat livsviljan tillfriskna.

Det är förståeligt att brännskadade patienter kan vara benägna att ge upp. Jag tror därför att behovet av uppmuntran inte kan betonas nog mycket. Jag vet att de hundratals kort och besök jag fick av mina kristna bröder och systrar verkligen hjälpte mig. Vid Nassau Burn Center har man insett detta behov och gjort anordningar för att tillfrisknade patienter — sådana som jag — besöker sjukhuset för att uppmuntra de patienter som går igenom just den kvalfulla behandling som besökarna med framgång har fullbordat.

Att transplantera eller inte

Läkarna ville ge mig hudtransplantat. De grishudstransplantat som jag tidigare hade fått liknade i själva verket mest bandage. De enda bestående transplantaten är de som kommer från ens egen kropp — också transplantat från andra människor kommer till sist att bli bortstötta.

Jag lade märke till vilka problem patienter med transplantat från sin egen hud hade. De blev ofta besvikna när den transplanterade vävnaden inte fäste. Det var också mycket smärtsamt att ta hud från friska delar av kroppen, och det tog lång tid för dessa nya sår att läkas. Jag ville se om min kropp till slut skulle ersätta huden över de ännu öppna såren på mina armar. Allteftersom tiden gick började till stor förvåning mer och mer hud bildas i mina öppna sår.

Då jag vägrade hudtransplantation, beslutade man att flytta mig till en annan del av sjukhuset. Jag anhöll om att få åka hem, där min fru kunde ta vård om mig. Hon gjorde ett enastående arbete — förutom att hon vårdade mig, drog hon försorg om våra barn och skötte hushållssysslorna. Under flera månader kände jag fortfarande svåra smärtor, men så småningom började såren läka ihop.

Ett par veckor efter det att jag kommit ut från sjukhuset tog man mått på mina armar till speciella figursydda elastiska kläder som man bär på brännskadade delar av kroppen. Under en tid bar jag dessa elastiska ärmar 24 timmar om dygnet, och jag har dem fortfarande på mig på nätterna. Dessa elastiska ärmar utövar ett konstant tryck på såren, och detta har slätat ut huden och tagit bort mycket av de fula ärren. Åtta månader efter olyckan kunde jag börja arbeta igen.

Brännskador är en mycket större fara än vad de flesta människor inser. I den följande artikeln finner du ett effektivt sätt att behandla brännskador.

[Infälld text på sidan 17]

Jag tittade upp och fick se lågorna slå emot oss. Min svåger slungades in genom en dörröppning.

[Infälld text på sidan 19]

Vi visste av patienternas skrik att Darcy närmade sig, då hon gick från det ena rummet till det andra.