Utexaminerade Gileadelever känner stor uppskattning

”JAG skulle inte på några som helst villkor ha velat gå miste om den!” ”Den lyckligaste tiden i hela mitt liv!”

Sådana uttalanden gjordes av eleverna i den 68:e klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead, uttalanden som gav uttryck åt deras stora uppskattning. De talade om den utbildning de hade fått som förberedelse för missionärstjänst. Höjdpunkten på deras lyckliga, fem månader långa kurs kom söndagen den 9 mars 1980, då de blev utexaminerade. Detta skedde i Jehovas vittnens sammankomsthall i Long Island City i New York.

Varför var de 45 utexaminerade eleverna så entusiastiska över sin studiekurs? Vad var det som drev dem att bli missionärer?

En ung kvinna sade: ”Jag tror att jag lärde mig mer under de fem månaderna vid Gilead om hur man skall bli en effektiv undervisare än under de fyra år jag studerade vid universitetet. Kvaliteten på undervisningen vid Gilead gjorde verkligen stort intryck på mig.” En annan elev sade att kursen var ”mycket realistisk och mycket praktisk”. Vidare uttryckte en ung man sin entusiasm med orden: ”Jag uppskattade den allmänna genomgången av bibeln. Av de grundläggande tingen var de punkter som behandlade hur vi kan stärka vårt förhållande till Jehova ännu mer och hur vi kan förbättra vår kristna personlighet det som jag uppskattade mest. I allt vi studerade poängterades också detta.”

I ett brev som lästes upp för åhörarna uttryckte klassen sin uppskattning. Det löd:

”Studiet som i kronologisk ordning behandlade hur sanningen utvecklades har i hög grad ökat vår uppskattning av bibeln. Vi har ingående undersökt varje bibelbok och fakta kring den och har funnit att varje vers skrevs i ett särskilt syfte, för att den skulle ha sin tillämpning både då på den tiden och nu i vår tid. Vidare uppenbarade detta studium att vår Gud, Jehova, inte är en Gud som kommer med vaga och allmänt formulerade uttalanden, utan att han är en Gud som ger sitt folk bestämda, uttryckliga instruktioner som gäller för alla tider. Och Gilead har hjälpt oss så att vi nu vet hur vi kan göra nyttiga efterforskningar och hur vi sedan kan lägga fram resultaten av dem på ett praktiskt sätt för dem som vi kommer att träffa på våra distrikt.

Som den första klass som fått njuta av de nya, fina klassrummen och biblioteksutrymmena känner vi oss verkligen privilegierade. Vi är övertygade om att framtida elever vid Gilead på liknande sätt kommer att njuta av den fina atmosfären, vilken i så hög grad bidrar till endräktiga studier och andlig samvaro mellan eleverna i klassen. ...

Själva undervisningen har varit av mycket hög klass och har gjort oss väl rustade att bära ut Jehovas budskap till tröst och läkedom för nationerna.”

De 45 eleverna kom från nio olika länder och förordnades nu som missionärer i 11 länder, bland annat Ecuador, Colombia, Bolivia, Japan, Centralafrikanska republiken, Ghana, Kenya, Filippinerna och El Salvador.

Förutom att eleverna kom från olika länder var deras bakgrund också olika. En av dem kom från Kalifornien. Han hade varit hippie och hade sålt narkotika innan han lärde känna Guds sanning. Han sade: ”En kamrat och jag försökte bygga en båt för att segla till södra Stilla havet. Vi ville fara till paradiset. Vi hade inte kommit så långt med båtbygget, när Jehovas vittnen ringde på vår dörr. De såg vad vi längtade efter och frågade: ’Vad skulle ni tycka om paradiset kom till er?’ Vi svarade: ’Det vore inte dumt. Visa oss vad vi behöver göra för att få uppleva det!’ Vi började studera bibeln, och fyra månader senare hade vi båda tagit ståndpunkt för bibelns sanning med dess löfte om att paradiset skall återställas på jorden genom Guds rike.” — Luk. 23:43.

En elev från Indien hade varit en duktig fotbollsspelare, och det var faktiskt meningen att han skulle representera Indien vid de olympiska spelen år 1956. Hans livs dröm gick om intet genom att han blev skadad i benet. Men det dröjde inte länge förrän han fann någonting som gav långt större tillfredsställelse än de olympiska spelen; han fann sanningen i bibeln och kan nu på heltid ägna sig åt att dela med sig av den till andra.

Några elever berättade att de under många år hade sökt efter Guds sanning. En ung kvinna från Nya Zeeland sade: ”Jag har ända sedan jag var barn varit intresserad av att finna sanningen. Jag flyttade från Nya Zeeland till Australien och fortsatte att söka efter sanningen. Därför undersökte jag olika religioner.” Hon kände sig besviken och missräknad sedan hon besökt ett flertal olika kyrkor, och därför bad hon till Gud om hjälp för att finna sanningen. Just då var hon på väg till England med båt, och hon säger: ”Jag fick mycket snabbt svar på mina böner.” Hur då? Hon träffade ett Jehovas vittne på denna båt, och de studerade bibeln tillsammans varje dag med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. När hon så småningom kom till London, visste hon att hon till sist hade funnit Guds sanning.

Vad var det som drev eleverna att söka till missionärsskolan Gilead? En elev sade: ”Jag har alltid haft en önskan att hjälpa människor. Jag tycker verkligen det är roligt att undervisa.” En annan sade: ”Jag har hela tiden, ända sedan jag var barn, haft en önskan att bli missionär. Det var verkligen det mål jag satte upp, och jag tyckte att missionärstjänsten var det bästa sättet att visa min önskan att tjäna Gud.” En ung man från England sade: ”Ända sedan jag läste en av Jehovas vittnens årsböcker och därigenom lärde känna missionärsverksamheten, har det varit min önskan att själv få ta del i den. Det blev en sporre för mig att läsa om missionärernas erfarenheter.”

På examensdagen gav åtta bröder från Jehovas vittnens huvudkontor en del råd till eleverna, och sedan överräckte ordföranden, J. E. Barr, diplomen till dem.

Eleverna hade förberett ett särskilt program, och på eftermiddagen presenterades detta som ”en av de oskrivna lektionerna vid Gilead — lektionen om människor”. De demonstrerade den tafatthet de hade känt och de ibland humoristiska skiljaktigheterna i fråga om språk, musik, kläder, mat och vanor mellan de kulturer som de kom ifrån, och de gav därigenom en lektion i att enighet inte är detsamma som att alla är lika, även om alla har samma tro och uppsåt i livet.

Sedan följde två bibliska dramer. Det första var grundat på Ordspråksboken, kapitel ett till och med sex, och det andra på Esra, kapitel tre till och med fem. Med hjälp av en rad scener från modern tid visades det hur den gudaktiga visheten ”höjer sitt rop” — hur man med hjälp av den löser de problem som uppstår i samband med barnuppfostran och överbryggar kommunikationsklyftor mellan unga och gamla. Det andra dramat var enastående självrannsakan och hade temat: ”Given akt på huru det går eder.” (Hagg. 1:7) De svårigheter som så försåtligt medförde att återuppbyggandet av Jehovas tempel förhindrades efter judarnas återkomst till Jerusalem år 537 f.v.t. visades vara samma slags svårigheter som nitiska kristna ofta möter i sin verksamhet i vår tid.

De 2.047 som var närvarande i sammankomsthallen uttryckte sin uppskattning genom en kraftig applåd. Det var en dag som den 68:e klassen vid Gilead sent kommer att glömma.