Kommer mänskligheten att förinta sig själv?

DET var solsken och klart väder över den japanska staden Hiroshima den där ödesdigra dagen — den 6 augusti 1945. Då staden vaknade, kunde ingen i sin vildaste fantasi föreställa sig den förödelse som uppstod klockan kvart över åtta den där morgonen.

Det som hände beskrevs som ett ”ödeläggelsens regn från himlen — ett regn vars like man aldrig tidigare skådat på jorden”. Mänskligheten hade trätt in i en ny era i fråga om krigföring, och dörren hade öppnats för skräckinjagande medel till massförintelse.

Hade den här utvecklingen något att göra med det som en dag skall föra med sig det som bibeln benämner ”världens ände”? Låt oss, innan vi besvarar den frågan, undersöka varför just det som hände den där augustidagen var en sådan fasaväckande milstolpe.

En ögonvittnesskildring

”Någon ropade: ’En fallskärm kommer ner!’ Jag vände mig åt det håll hon pekade”, började en kvinna, som befann sig i Hiroshima, sin berättelse. Hon fortsatte: ”Just i det ögonblicket var det som om himlen stod i brand. Jag vet inte hur jag skall beskriva det där ljuset. Jag undrade om mina ögon hade fattat eld.

Jag kommer inte ihåg vilket som kom först — ljusskenet eller ljudet av en explosion, ett ljud som gick genom märg och ben. Hur som helst blev jag i nästa ögonblick slagen platt till marken.

Jag kände snart en vedervärdig lukt. Sedan blev jag bestört över att känna att huden i mitt ansikte hade lossnat. Likaså huden på händerna och armarna. ... All hud på min högra hand lossnade och hängde ner på ett groteskt sätt. ... Det jag såg under bron var hjärtskärande: I vattnet låg hundratals människor och vred sig i smärtor. Jag kunde inte se om det var män eller kvinnor. De såg alla likadana ut. Deras ansikten var svullna och gråa, och deras hår stod rakt upp. Med uppsträckta armar rusade stönande människor till floden.”

Den här kvinnan såg hur det som tidningarna kallade ”det mest skrämmande förintelsemedel som människan någonsin har uppfunnit” — atombomben — för första gången användes i krig. Även om tiotusentals människor dödades ögonblickligen — många kanske upplöstes fullständigt —, fick de som överlevde den första explosionen uppleva den verkliga skräck och fasa, som kärnvapenkrig för med sig. På grund av att de blev utsatta för dödliga doser av radioaktiv strålning blev de snart så illamående att de var ur stånd att uträtta något. Detta ledde till att de kräktes blod, fick hög feber, mycket kraftig diarré och blödningar från tarmarna, och inom 10 dagar gick de en kvalfylld död till mötes. Man beräknade att det slutliga antalet dödsoffer uppgick till nästan 140.000 — alla dödade av en enda bomb!

Det har gått 35 år sedan denna nya era grydde. Då var det bara en enda nation som innehade atombomber. Men vad har hänt sedan dess?

Överdödningsförmågans tidsålder

Det dröjde inte länge förrän andra nationer utvecklade atomvapen, och då de internationella spänningarna blev större, var kärnvapenkapprustningen i full gång. Fler och större bomber utvecklades. Den över Hiroshima fällda bomben, som fått tillnamnet ”den lille pojken”, hade en sprängkraft som motsvarade 13 tusen ton av sprängämnet trotyl. Men ändå var detta sannerligen likt en ”liten pojke” jämfört med våra dagars bomber. En del redan testade bomber motsvarar 60 millioner ton trotyl!

Tiotusentals av dessa bomber i varierande storlekar lagras i många arsenaler. Enbart Förenta staterna har tillräckligt många atomstridsspetsar för att döda varje man, kvinna och barn på jorden 12 gånger om. Men eldkraft är bara en oroväckande sida av saken.

I vetskap om att du befinner dig långt ifrån ett ovänskapligt sinnat land kan det hända att du fortfarande känner dig ganska säker. I dag finns det emellertid system utrustade för att avfyra och styra atomstridsspetsar, som har en otrolig träffsäkerhet. Robotar med upp till åtta separata atomstridsspetsar kan nu på 1.000 kilometers avstånd träffa inom 500 meter från målet. Inom kort kommer det att finnas robotar som kan träffa med några få meters felmarginal! Det är alltså tydligt att ingen människa på jorden egentligen kan känna sig säker eller ”utom skotthåll”.

För att öka denna överdödningsförmåga har en del nationer rustat sig med kemiska och biologiska (bakteriologiska) stridsmedel. En expert rapporterar att ”man tillverkar nya dödssprejer, av vilka den allra minsta lilla droppe kan orsaka hjärtattacker”. En mycket skicklig vetenskapsman, som har ägnat mycket tid åt att studera detta ämne, varnade: ”Biologisk krigföring är fortfarande ett mycket stort hot mot världen.”

Som ”ett vapen som är ännu mera skräckinjagande än kärnvapen” beskrev Sovjetunionens president Leonid Bresjnev den senare tidens utveckling av krigsmateriel. Han krävde ”att man skall förbjuda tillverkningen av nya vapen för massförintelse”. Många anser att han talade om ”väderkrigföring”, dvs. att åstadkomma förändringar i miljön för att förinta en fiende. I den sovjetiska tidningen ”Röda stjärnan” varnades det för ”den alldeles särskilda fara som hela världen skulle utsättas för” som ett resultat av att man manipulerade med miljön ”för förödande militära ändamål”. Man fruktar att ett land skulle kunna orsaka att översvämningar, torrperioder, jordbävningar, tornador och till och med orkaner inträffar på fiendens område. När man tänker på att en orkan har en styrka på 1 milliard ton trotyl, vilket är 16 gånger mer än den största vätebomben, skulle sådan väderkrigföring kunna vara enormt förödande.

Det är uppenbart att människan redan har till sitt förfogande medlen för att tillintetgöra sig själv och lämna den här jorden som en radioaktiv ödemark. Likväl har man inte sedan år 1945 använt kärnvapen i krig. Av den orsaken känner sig många människor säkra, i det de tror att världen aldrig kommer att uppleva ett alltomfattande kärnvapenkrig, vilket, enligt Albert Einstein, som själv i viss mån bidrog till att utveckla bomben, skulle innebära att ”allt liv på jorden utrotades”.

[Bild på sidan 6]

Enbart Förenta staterna har tillräckligt många atomstridsspetsar för att förinta varje man, kvinna och barn på jorden 12 gånger om