”Mamma, köp den här!”

HUR MAN LÄR BARNEN ATT HANDSKAS MED PENGAR PÅ ETT FÖRSTÅNDIGT SÄTT

”MAMMA, köp den här!” Hur ofta har vi inte hört dessa ord! Vi sade förmodligen så själva när vi var barn. Ibland sade mamma ”ja”, och ibland sade hon ”nej”. Någon gång tog hon sig tid att förklara varför, men oftast fick vi bara erfara att det fanns vissa saker hon köpte och andra hon inte köpte.

Det är på det sättet de flesta barn får lära sig att handskas med pengar — genom exempel. Undersökningar har visat att många föräldrar faktiskt inte har någon genomtänkt metod att lära sina barn hur man handskas med pengar på ett förståndigt sätt.

Du kanske tycker att du verkligen lär dina barn vad som skall köpas och när, att jämföra priser och bedöma kvalitet och att ta avstånd från materialismen av i dag. Men det kanske skulle vara bra om du frågade dig själv: ”När gjorde jag senast en medveten ansträngning att göra det?” Det kanske är längre sedan än du tror.

Vare sig du har gjort den ansträngningen eller inte, kan de principer och förslag som ges i denna artikel vara av värde för dig.

Detta är betydelsefullt, eftersom det finns människor som medvetet försöker lära dina barn principer som kanske skiljer sig från dem du vill att de skall följa. Dessa människor har använt sitt liv till att lära sig hur man övertygar folk, och deras syn på vikten av materiella ting kanske skiljer sig från din. Vilka är dessa människor? Vi skall låta dem presentera sig själva:

De formar sinnena

För några år sedan hade en reklamfirma, som särskilt vänder sig till barn, en annons som riktade följande ord till affärsmän och annonsörer: ”Ivriga sinnen kan formas så att de efterfrågar era produkter! ... Här är en väldig marknad för era produkter. Inpränta ert varumärke i dessa barn, och de kommer att uppmana sina föräldrar att inte köpa något annat. Många förutseende annonsörer kasserar in pengar i dag ... och bygger för morgondagen ... genom att forma ivriga sinnen.”

Från mycket unga år är barnen måltavla för reklam som utformats för att förmå dem att önska sig fler materiella saker. Människor med hög utbildning försöker räkna ut hur de skall kunna vädja till ditt barns ”innersta behov” och skapa ”efterfrågan” på deras produkter.

I de länder där televisionen används för att göra reklam för barnprodukter är den det främsta medlet när det gäller att påverka de unga. Denna påverkan börjar redan innan de är gamla nog att kunna läsa. I boken Varför köper vi? citerar Vance Packard en annons som gjorde fabrikanter uppmärksamma på televisionens utomordentliga möjligheter. Den löd: ”Finns det någon annanstans på jorden där märkesmedvetenheten fixeras så fast i de fyraåriga tultingarnas sinnen? ... Vad är det inte värt för en firma att komma dessa ungdomar in på livet och i fortsättningen sälja till dem under kontrollerade förhållanden år efter år ända tills de uppnår mogen ålder och blir fullfjädrade köpare?”

Tre högskoleprofessorer i Förenta staterna gjorde en undersökning bland barn i åldrarna fem till tolv år och fann att de utsattes för i genomsnitt nära 400 reklaminslag i TV varje vecka — ungefär 20.000 om året! Dessa professorer förklarade: ”Barns förmåga att ... undgå att bli ’vilseledda’ eller lurade är en fråga som för närvarande är föremål för avsevärt intresse, i synnerhet med tanke på den utsatta ställning barn — också mycket små barn — har när det gäller reklaminslag.”

De fann att 56 procent av lekskolebarnen var föga medvetna om ”varför det finns reklaminslag i TV” och att ungefär hälften trodde att ”reklaminslagen alltid talar sanning”. Dessa barn är mycket unga, men annonsörerna ger ut stora penningsummor på att nå dem, eftersom de tror att de redan formar vanor som består hela livet.

Professorerna fann också att endast omkring hälften av mödrarna till dessa femåringar talade med dem om reklaminslagen. De framhöll: ”Många mödrar tycks försumma möjligheten att lära sina barn att förstå avsikten med reklam, en förståelse som kan hjälpa dem att börja fungera som effektiva konsumenter.” De fann emellertid att också små barn kan ”sila” reklambudskapen och att denna förmåga kan bibringas ”även barn i förskoleåldern”.a

Detta har ofta inte skett. Utgivaren av Seventeen, en amerikansk tidskrift för tonårsflickor, sägs ha yttrat att hans unga läsare är en bra marknad, eftersom de ”ännu inte blivit cyniska när det gäller reklam”.

Det är bra att ta initiativet. Tala med dina barn om reklam. Påpeka att den kan ge en hel del information, men att dess tydliga syfte är att få folk att göra av med pengar. Affärsmannen kan öka sina vinster, om han kan förmå dig att vilja skaffa varor som du egentligen inte behöver, som till exempel nya tillbehör och nya modeller. Något som är ännu viktigare än de pengar som eventuellt skulle slösas bort är det materialistiska synsätt detta kan leda till — tanken att köpande leder till lycka.

Praktisk övning

Hur kan du bibringa dina barn en rätt inställning till pengar och förmåga att handskas med dem på ett förståndigt sätt? Ett sätt är att låta dem följa med när du handlar och tala med dem om de saker du köper. Om barnen får uppmuntran, kommer de att göra det till en sport att känna till priser. Du kommer nästan att tro att du har med dig en levande datamaskin, när de påminner dig om att priset var lägre i en annan affär.

Nästa steg är att undervisa dem om kvalitet. Du kanske kan fråga: ”Varför tror du att den här tröjan är billigare?” ”Är den andra värd det högre priset?” ”Hur länge tror du den röda tröjan håller?” Barnet lär sig att jämföra priser och bedöma kvalitet — förmågor som kommer att vara det till nytta under årens lopp.

Unga människor har svårare att skilja mellan kvalitetsvaror och ”skräp”, helt enkelt därför att de inte har så stor erfarenhet som du har av varor som visat sig vara skräp. Du gör dem alltså en tjänst, när du påpekar varför du valde en viss vara i stället för en annan och förklarar varför du tror att den kommer att hålla bättre än den andra.

Du kan lära barnen mycket på detta sätt. En far, som just stod i begrepp att köpa sig en ny bil, vände sig till sin lilla dotter och frågade vilken färg hon skulle vilja ha. Hon svarade: ”Svart.” Han svarade: ”Smutsen syns så väl på en svart bil — vill du tvätta den?” Hon svarade: ”Nej, det kanske är bäst att vi tar en ljusare färg.” Senare sade en kvinna, som hade stått i närheten: ”Tänka sig, låta ett barn välja färg!” Men barnet hade inte valt färgen. Fadern hade helt enkelt tagit tillfället i akt att lära sin dotter något om hur man gör ett val. Hur mycket klokare många beslut skulle vara, om fler föräldrar tog sig tid att undervisa sina barn!

Hur skall man gå till väga när det gäller att avgöra om man har råd med en viss sak? När du ser ett plagg eller ett verktyg som frestar dig, gör du troligen ett överslag för att se om du kan avvara summan från det du behöver till mat, hyra eller amorteringar och andra förpliktelser du har den månaden. Men barnet vet inte att du har övervägt dessa olika faktorer. Varför inte förklara, medan du går omkring i affären, vilka faktorer du tog i betraktande och varför du fattade det beslut du gjorde? Ditt barn har inte dessa förpliktelser och kanske därför är mer impulsivt när det använder sina pengar. Men det är bra för barnet att redan nu känna till hur man fattar sådana beslut.

Förmodligen avgör du mycket snabbt om en annonsvara är värd sitt pris eller inte. Varför inte påpeka för ditt barn varför du valde som du gjorde? Det tar tid, men det kan löna sig när det gäller barnets inställning nu och dess duglighet som vuxen.

Kom ihåg att kärleksfull undervisning och ett gott exempel kan vara mycket effektivare än kritik. Visa ditt barn hur man fattar beslut, så kommer du att vara mer tillfreds med de beslut det fattar!

Sann förnöjsamhet

En annan väsentlig fråga är om dina barn kommer att inse att det finns det som är viktigare i livet än att bara äga saker. Eller kommer de att bli övertygade av fabrikanter, annonsörer, affärer — och även av sina kamrater — att lyckan kommer av de ting de köper?

I gångna generationer kände sig människor nöjda med sig själva på grund av de ting de producerade. En man var en utmärkt möbelsnickare. En kvinna gjorde läckra bakverk och stickade vackra täcken. En pojke byggde en radioapparat eller födde upp en prisbelönt kalv.

I dag tillverkar vi inte så mycket själva. Det mesta av det vi har är maskintillverkat. Tillverkare och affärsmän vet detta och uppmuntrar oss att fylla tomrummet med konsumtion. De antyder att du kan ”bli något särskilt”, inte genom att utveckla en moraliskt god personlighet eller en rättrådig karaktär, utan genom de saker du köper.

I sin bok Supershopper säger David och Marymae Klein att ”det är inte förvånande att många unga människor försöker utmärka sig genom att vara den första i sitt kvarter eller den första i sin grupp som köper en ny skiva, elektrisk gitarr, surfingbräda eller walkie-talkie — vilket allt representerar konsumtion, inte produktion. Och ännu fler unga människor trängs för att köpa dessa saker, inte därför att de verkligen tycker om dem, utan helt enkelt därför att ’alla andra har ju det’. Detta ger dem en viss känsla av jämlikhet — men den kan också bli fruktansvärt dyrköpt, eftersom den är beroende av ständigt köpande för att äga bestånd.”

Hur kan man hjälpa unga människor att inse att attityden ”jag är vad jag äger” inte är en riktig grundval för ett lyckligt liv?

En hel del beror på föräldrarnas inställning. Är du som förälder mer intresserad av ting än av personlig och andlig utveckling? Hjälper du dina barn att inse att de är betydelsefulla på grund av vad de är, inte på grund av vad de har? Hjälper du dem att känna sig nöjda med sig själva, i stället för att vara tvungna att skryta med sina ägodelar?

Många av Jehovas vittnens barn har en stor fördel i detta avseende. De uppmuntras att ge kommentarer vid församlingens möten. De kan ta del i den teokratiska skolan, där de får lära sig att hålla tal inför församlingen. En del av dem ställer frivilligt upp och utför arbete som rör Rikets sal. Alla kan hjälpa till att sprida de goda nyheterna om Guds kommande nya ordning. Sådana barn får ett verkligt mål i livet.

I hem där man tillämpar bibliska principer är barnen förvissade om att deras föräldrar älskar dem. De vet att andra uppskattar dem på grund av det slags människor de försöker vara — människor som visar sin kärlek och som försöker göra det som är rätt. I sådana ungdomars liv finns det en grundval för verklig glädje och tillfredsställelse över vad de uträttar, snarare än den tomma känslan av tillfällig betydelse på grund av de saker man äger.

Det är viktigt att vi klargör för våra barn vad som är av verkligt värde, eftersom vi älskar dem så mycket och de ser på vårt exempel när de formar sitt eget liv.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 14]

SKÄM INTE BORT VUXNA BARN

Att ge små barn allt de vill ha kan verkligen skämma bort dem och bidra till att de blir mer själviska. Om äldre föräldrar fortsätter att ge vuxna ”barn” allt de önskar, kan detta leda till att barnen betraktar sina föräldrar huvudsakligen som en källa till gåvor och inte som människor som bör visas respekt och tillgivenhet.

Detta stod klart för en besviken kvinna, som skrev att hon och hennes man hade ”gett och gett till båda [våra] barn i åratal, vid varje möjligt tillfälle, och bett dem att inte slösa några pengar på oss”. Men föräldrarna fick en chock, när den vuxna dottern, efter att ha blivit erbjuden en dyrbar statyett, sade: ”Strunt i det. En dag kommer hela rasket att vara mitt, och då skall jag sälja det.” Modern sade klagande: ”Jag kan inte säga hur sårad jag blev.” Ännu mer sårad blev hon när både den vuxne sonen och den vuxna dottern började förfråga sig om hur mycket de kunde förvänta att få ärva när hon och hennes man dog. Hon sade sorgset: ”Jag trodde aldrig att vi skulle få höra sådana ord från vår egen son och dotter.”

Vuxna barn, som får alltför mycket i materiellt avseende av sina föräldrar, kan inte bara bli bortskämda, utan de kan också förhindras att lära sig den värdefulla läxan hur de kan erfara glädje genom att ge till sina föräldrar eller genom att göra olika saker för dem. Föräldrar som inte ger barnen alltför mycket finner ofta att när de senare verkligen ger en oväntad gåva, är det troligare att den blir uppskattad. Och föräldrarna blir mer uppskattade för vad de är och inte för vad de kan ge.