En eld som tänts i Caprivi

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

”TÄND elden.” Det är vad Katima Mulilo betyder — namnet på en liten primitiv stad i en av de mest avsides belägna delarna av södra Afrika, Caprivi Strip.

Som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen i Sydvästafrika/Namibia var den fråga som rörde sig i mitt sinne: I vilken utsträckning har sanningens eld spritt sig till Katima Mulilo — den mest avlägsna platsen i det område jag betjänar? Sällskapet Vakttornet hade tagit emot flera rop på hjälp från den trakten: ”Vi är intresserade av att höra Jehovas ord.” ”När kan vi få bli döpta?” På grund av översvämningar hade två tidigare försök att åka dit misslyckats, men nu var vägarna öppna, och en vän från Windhoek var beredd att köra mig dit i sin Land Rover.

Västra Caprivi är en sydafrikansk militärzon. Skulle vi få tillstånd att åka igenom den? Det fick vi. Med extra bränsle, vatten och mat gav vi oss alltså i väg från Kavango (beläget i norra delen av Namibia) på en 580 kilometer lång färd till Katima Mulilo.

Genom vildmarken

I ungefär 200 kilometer följde den knaggliga grusvägen den vindlande floden Okavango — gränsen mellan Namibia och Angola. Kavangofolkets hyddor med prydliga halmtak och täppor med majs kantade floden på vår sida. Men på norra sidan, den angolanska sidan, fanns inget tecken på liv.

Det dröjde inte länge förrän vi kom fram till Kavangos östra gräns, där floden Okavango svänger av söderut, mot Botswana. Vakten vid säkerhetskontrollen släppte igenom oss. Därefter körde vi genom vilda, otillgängliga trakter — inga fler hyddor, odlade områden eller andra tecken på mänsklig bebyggelse. I stället påminde elefantspillningen vi såg på vägen oss om att vi befann oss i ett av de få områden i Afrika där vilda djur fortfarande strövar fritt omkring.

Vägen blev lerig, och vår Land Rover fastnade — så det blev till att ta av skorna och ta fram spaden. En halvtimme senare hade vi fått loss bilen. Några djurspår gjorde oss först intresserade, men sedan bestörta — det var lejon! Vi körde hastigt därifrån.

I skymningen mötte vi en hel familj av buschmän — en av de primitivaste stammarna i Afrika. De bar på alla sina tillhörigheter: ett sköldpaddsskal för vatten, filtar, en kyckling och en gammal plåtburk full med inälvor av djur, vilket föranledde oss att flytta oss ett stycke så att vinden inte låg emot oss.

Lite längre fram kom vi till ännu en säkerhetskontroll, där vi fick veta att vi inte kunde färdas längre den kvällen — det var för riskabelt på grund av terrorister. Vi tillbringade därför natten i ett gammalt fort, där vi bara blev antastade av moskiter.

En ”eld” i Katima Mulilo

Följande morgon kom vi fram till vårt mål, den lilla staden Katima Mulilo vid gränsen till Zambia. Vilket mottagande skulle vi få? Ett brett, strålande leende från ett vittne på platsen välkomnade oss. Den kvällen var en grupp på 21 personer närvarande i Rikets sal, ett hus gjort av lera och palmblad, som byggts föregående veckoslut speciellt för vårt besök!

Efter en studiestund med frågor och svar stod det klart att vittnena på platsen var fullt i stånd att ge uttryck åt sin tro i fråga om grundläggande läror och principer. Guds ords eld brann sannerligen klart i Katima Mulilo. Hur hade bibelns sanning nått denna mörka vrå?

Det vittne som mötte oss när vi kom hade fått kunskap om bibeln i Zambia men hade flyttat till Katima Mulilo innan han blivit döpt. Han började genast tala med andra människor om Guds rike, och snart hade han organiserat en bibelstudiegrupp. Senare slöt sig flera från Zambia till dem, och de träffades regelbundet under ett stort träd och studerade Guds ord.

Under vårt korta besök gjorde vi personliga besök i intresserade människors hem för att tala med dem om Guds kärleksfulla uppsåt för mänskligheten. Vi kommer aldrig att glömma den gamle, gråhårige mannen som satt under ett träd i en närbelägen by och läste i sin gamla, nötta bibel. Hela familjen visade uppskattning för de bibliska sanningar vi dryftade med dem. En annan familj insisterade på att vi skulle stanna på mat, när vi hade besvarat deras bibliska frågor. Vi satt på mattor gjorda av vass och använde händerna som bestick och njöt av majsgröten och fisken de bjöd oss på.

Äktenskapsproblem i Afrika

Ingen i gruppen där i Katima Mulilo hade ännu blivit döpt. Varför? ”Vi lever alla i samvetsäktenskap. Våra äktenskap måste registreras, innan vi kan bli döpta”, berättade de för oss. De hade kommit att inse vikten av ett ärbart äktenskap, i överensstämmelse med vad bibeln lär. (Hebr. 13:4) De borgerliga myndigheterna hade inget att invända mot detta. De skulle kunna registrera deras äktenskap omedelbart.

”Men, broder, problemet är lobola”, förklarade de ödmjukt. ”Lobola”, brudpriset, måste alltid betalas till brudens far. Om brudgummen inte har tillräckligt mycket pengar när de skall gifta sig, tillåter brudens far i denna del av världen att paret lever tillsammans i samvetsäktenskap, men de kan inte bli lagligt gifta förrän hela brudpriset betalts. En del av dessa uppriktiga personer var fortfarande skyldiga stora summor för sina hustrur. När vi dryftat med dem vikten av det kristna vattendopet, var det hjärtevärmande att höra deras uppriktiga gensvar: ”Vi kommer att vara redo för dopet, när ni kommer tillbaka igen om sex månader.”

Efter att ha gett dem uppmuntran från Jehovas ord att stå fasta i tron sade vi farväl till denna lilla grupp, som hade kommit våra hjärtan så nära på bara några dagar.

Jehovas ord liknas i bibeln vid en eld. (Jer. 20:8, 9) Några gnistor från denna eld antände något av det torra fnösket i Katima Mulilo. Det var ett stort privilegium att få besöka gruppen där och blåsa på den glöden. Må Jehova låta sanningens eld fortsätta att brinna klart i Caprivi.