Träsnidarna i Kavango
Från Vakna!:s korrespondent i Namibia
VAD hände? Skrämd sätter jag mig upp. Jag har väckts av något och tittar oroligt ut i den afrikanska natten. Jag kan bara se stjärnorna tindra genom kameltörnets grenar.
Men så lägger jag märke till det — hör det! Tystnaden!
Trummandet har upphört. Hela natten har det dunkat tom-tom-te-tam-tam som bakgrund till den afrikanska vildmarkens övriga ljud, men nu har det tystnat. Först känns det kusligt. Sedan märker man de typiska nattljuden igen. Syrsornas gnisslande, moskiternas surrande och myriader insekters gnisslande, surrande och brummande som tillsammans bildar en musikalisk mosaik i den tropiska natten. Nu är jag klarvaken. Jag ligger och tänker på dessa fascinerande trummor och hur vi tittade på när de blev uthuggna.
Min hustru och jag sov i vår husvagn vid Okavangoflodens strand. Vi besökte församlingen av Jehovas vittnen i Rundu, en handelsby i Kavangoprovinsen i nordöstra Namibia, nära gränsen till Angola. På vår väg genom djungeln fängslades vi av utomhusverkstäder där träsnidare höll på med att tälja och vissla, hacka och hugga, såga och slipa med sandpapper på bitar av trädstammar.
Bland sniderierna fanns ansiktsmasker som används vid ceremoniella danser och som ”varningsskyltar” utanför kraaler med sjuka människor. Maskerna skall varna besökare och driva bort onda andar. Även om många fascineras av maskerna, förvarar kristna i Kavango inte sådana i sina hem på grund av deras anknytning till onda andar. Därför är det glädjande att många föremål inte längre snids med dessa masker som huvudsaklig utsmyckning, utan att man använder alla slags geometriska mönster.
Man använder träslaget teak. Tyvärr håller det på att bli ont om detta vackra träslag i Kavango. Förhoppningsvis kommer man att ägna mer uppmärksamhet åt att plantera nya träd, eftersom det tar 50 år för dem att växa upp. Trädet har en attraktiv ådring, med ljusa och mörka mönster som framträder tydligt i sniderierna. Man väljer ut ett lämpligt träd och hugger ner det eller bränner av det vid roten. Sedan släpar man det till verkstadshyddan och sågar det till runda stockar eller flata plankor beroende på vilket konstföremål som skall göras.
Ett sågverk mitt i skogen?
Medan jag tittade på när snidarna arbetade i en av hyddorna, lade jag märke till några av de jämnt sågade plankorna som låg i ett hörn. Jag funderade över hur de sågats, eftersom det inte fanns något sågverk och inte ens någon elektricitet i skogen. Jag frågade Joakim som täljde på en trumma.
”Du förstår, Tatekulu [gamle man]”, förklarade han, ”det är egentligen ganska enkelt. Vi drar träden tvärs över öppningen. Jonas klättrar ner i hålet och jag står ovanför, på trädet. Jonas drar sågen ner i hålet och sedan drar jag den upp. Vi fortsätter båda att dra. Snart har vi sågat upp trädet, och så har vi plankorna.”
”Men det måste väl ta lång tid och göra er väldigt trötta”, sade jag.
”Nej, Tatekulu, faktiskt inte. Solen går upp och vi arbetar. Solen går ner och vi vilar. I morgon går solen upp igen. Likaså nästa dag, och nästa. Det blir många dagar, gott om tid. Tid till att arbeta och vila.”
Okavangos taxi
Taxi i det inre av de afrikanska skogarna? Ja, men de liknar inte taxibilarna i New York eller Yangons (Rangoons) rikshor. Människorna som bor längs Okavangofloden utför också helt andra träarbeten. Okavangos taxi utgörs av mawato, eller mekoro som de kallas längre nedströms. Det är kanoter, urholkade ur kraftiga trädstammar.
Du förstår, Okavangofloden utgör Kavangos norra gräns mot Angola och erbjuder det enklaste transportsättet — uppför, nerför och tvärs över floden. Vare sig man vill uppför floden till Owambo, nerför till Botswana eller tvärs över till Angola kan mawato, vattentaxi, ta sig fram på denna vattenled oberoende av gränser eller av människor upprättade skiljelinjer.
Det finns emellertid två bofasta invånare i floden som passagerarna på wato (singularis) måste respektera djupt. Trots att människan gjort intrång på deras naturliga hemvist stöter man fortfarande på krokodilen och flodhästen — och fruktar dem! När en wato tidigare kantrade i närheten av Rundu, var en olycksdrabbad passagerare för långsam och hann inte upp på stranden. Han dödades av en krokodil!
Vad beträffar ”flodens herre”, flodhästen, hörs dess varnande grymtande på långt håll, vilket får rorsmannen att styra in sin vattentaxi till stranden tills det är riskfritt att fortsätta färden. Han vet att flodhästens ohyggliga käkar med lätthet kan tugga sönder en wato.
Men taxifarkosterna är inte bara begränsade till att färdas på vatten. När det med tiden uppstår allt större och farligare läckor på en wato, eller mokoro, tas den ur flodtjänst och blir en landbaserad släde. Vi har sett många gamla kanoter, överlastade med ved, annat gods eller livsmedel från något handelsförråd i närheten, fasthäktade bakom antingen oxar eller åsnor hasa och glida fram över Kavangos mjuka sandslätter.
Dessa Okavangos taxifordon, som nu drivs med pålitlig åsnekraft, kan transportera gods och livsmedel över terräng där moderna fordon med åtskilliga hästkrafter kör fast i tjock sand. Ålderdomligt? Kanske. Tröttsamt? Kanhända. Långsamt? Ja, enligt vad vissa betraktar som långsamhet. Men Afrika är det tidlösa landet! Som träsnidaren Joakim sade: ”I morgon går solen upp igen. Det blir många dagar.”
Det här är alltså träsnidarna i Kavango. Det är ett nöje att få delge dem budskapet om den fred som kommer genom Guds rike! (Matteus 24:14) Vidskepelse är förhärskande i många stammar, men de bibliska sanningar som såtts har slagit rot.
För tre år sedan fanns 23 döpta vittnen i församlingen i Rundu. De samlades i en liten Rikets sal med träväggar och lågt tak av korrugerad plåt. ”Om man tränger ihop sig ryms 40 personer”, berättar Christo, en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen, ”men 56 kom för att lyssna till det offentliga föredraget. Det här är ett tropiskt område i en tropisk region i Afrika, och det blir mycket varmt och fuktigt. Min skjorta blev blöt av svett medan jag höll talet. I den trånga Rikets salen var det alldeles för obekvämt att ha kavaj.”
Trots de oangenäma förhållandena fortsatte antalet intresserade som besökte mötena att öka. Så det uppstod ett trängande behov av att bygga en större och mera ändamålsenlig lokal. Ett vittne på platsen var vänlig nog att skänka mark i det syftet.
Vittnen från andra delar av Namibia och Sydafrika gav gensvar till inbjudan och kom till denna avlägsna trakt på egen bekostnad för att hjälpa till med byggandet av lokalen. Även ortsborna blev intresserade av projektet. Unga Ambiri och Willem, till exempel, erbjöd sig vänligt att hjälpa till, fastän de själva inte var vittnen. Snart började de båda studera bibeln och besöka möten. Nu är också de döpta vittnen.
En annan intresserad som hjälpte till vid bygget var en flykting från Angola som hette Pedro. Pedro, som var hängiven katolik, började diskutera religion med vittnen på sin arbetsplats. Men efteråt funderade han: ”Hur är det möjligt att Jehovas vittnen kan så mycket i bibeln?” Då gjorde han upp en handlingsplan. Han skulle be vittnena om ett bibelstudium. Så snart han fått tillräckligt med kunskap skulle han avbryta studiet och med bibelns hjälp bevisa att vittnena har fel. Fick hans plan någon framgång? ”Efter tredje studiet”, berättar Pedro, ”gick jag hem och sade till min mor: ’Mamma, från och med i dag tillhör jag inte längre katolska kyrkan.’” Fastän Pedros familj motstod honom, gjorde han snabba framsteg och begärde snart sitt utträde ur katolska kyrkan. Han blev döpt i december 1989 vid Jehovas vittnens sammankomst ”Gudaktig hängivenhet” i Windhoek i Namibia.
Även andra intresserade hjälpte till med att bygga Rikets salen. Christo, den resande tillsyningsmannen, säger: ”Jag kommer ihåg något som hände medan vi höll på att gjuta grunden. Ungefär 40 personer höll på med arbetet. Jag lade märke till en person som verkade lite reserverad. Så jag presenterade mig och frågade honom: ’Vem studerar bibeln med dig?’ Unge Matteus svarade: ’Du måste tala med de här andra, för de vill inte studera bibeln med mig. Jag har bett dem om hjälp många gånger, men de har inte gjort någonting.’ Anledningen till det var att vittnena på platsen hade satt upp Matteus på väntelistan. Men jag ordnade med ett bibelstudium, och nu är Matteus ett döpt vittne.”
Församlingen i Rundu överlämnade sin nya Rikets sal i juli 1989. Sedan de började använda lokalen har 10 nya blivit döpta, vilket gör att det totala antalet döpta vittnen uppgår till 33. Många andra gör framsteg hänemot dopet, och under den resande tillsyningsmannens förra besök var 118 närvarande vid det offentliga föredraget.
Vi hoppas att du glatt dig åt denna korta tur till Kavango — med dess märkliga flod, härliga skogar, skickliga träsnidare och taxifarkoster av timmer — där budskapet om Jehovas rike finner hörande öron och mottagliga hjärtan.
[Bilder på sidorna 16, 17]
Från vänster, medurs:
▪ Förkunnare framför den gamla Rikets salen
▪ Ny Rikets sal i Rundu
▪ Krokodil och flodhäst i Okavangofloden
▪ Olika masker och sniderier