Rapport från förkunnare av Riket
Teokratisk utvidgning i Namibia
DE GODA nyheterna om Guds kungarike nådde Namibia under senare delen av 1920-talet. Sedan dess har hundratals ödmjuka människor hörsammat Guds budskap om räddning. Följande erfarenheter visar hur Jehova församlar dessa åtråvärda människor i sin fålla. — Haggaj 2:7.
◻ Paulus, en jordbrukare som odlar för självhushållning, bor i nordöstra Namibia. Första gången han kom i kontakt med Jehovas vittnen var när han besökte huvudstaden, Windhoek. Paulus blev snabbt övertygad om att han hade funnit sanningen. Han återvände hem med boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Under en resa till Rundu, den närmaste stad där det fanns en Rikets sal, fann sedan Paulus vittnena och bad dem besöka honom.
Men avståndet var alldeles för långt för att vittnena skulle kunna komma och studera Bibeln med Paulus varje vecka. Paulus lät sig inte avskräckas av detta, utan började studera Bibeln på egen hand. Han predikade dessutom nitiskt för andra om det han lärde sig. Med tiden bildades en bibelstudiegrupp. När den lilla gruppen hörde på radion att Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst i Rundu, samlade de ihop sina knappa tillgångar och ordnade med transport så att de skulle kunna närvara.
Det var verkligen en spännande upplevelse för dem att umgås med Jehovas vittnen för första gången! Anordningar gjordes snart för att kvalificerade bröder skulle besöka denna grupp regelbundet. I dag finns det sex förkunnare i byn där Paulus bor.
◻ När Johanna hörde en person tala illa om Jehovas vittnen, blev hon intresserad av Guds namn. Hon minns: ”Första gången jag hörde namnet Jehova blev det outplånligt inpräntat i mitt sinne, och jag började undra vem Jehova är. Jag bodde med min man nära Walvis Bay på Namibias kust. Vid ett tillfälle begav vi oss till staden, och där såg jag på en gata några Jehovas vittnen som spred tidskriften Vakttornet. Jag skaffade ett exemplar och bad om ett bibelstudium, eftersom jag hade många frågor. Jag grät när de talade om för mig att de inte kunde komma därför att deras bil hade gått sönder. Kort därefter dog min man, och jag flyttade till Keetmanshoop. En pionjär med särskilt uppdrag (heltidsförkunnare) hade blivit förordnad att arbeta där, och jag skaffade boken Sanningen som leder till evigt liv av honom. Redan från början urskilde jag sanningens klang.
Så småningom blev jag inbjuden att ta del i predikoarbetet, men människofruktan överväldigade mig. När jag gick från dörr till dörr, bad jag samtidigt till Jehova att han skulle låta mig dö i stället för att få mig att predika. När jag började ta del i gatuvittnande, gömde jag mig i en smal gränd och hoppades att ingen skulle se mig. Till slut samlade jag tillräckligt med mod för att kunna hålla upp en tidskrift för en förbipasserande, och först då lyckades jag säga något. Den dagen kunde jag, med Jehovas hjälp, dela med mig av mitt på Bibeln grundade hopp till dussintals människor.
I dag, tolv år senare, värdesätter jag fortfarande privilegiet med pionjärtjänsten, trots att jag är materiellt fattig, och jag fortsätter att få omätlig glädje av att dela med mig av sanningen om Guds kungarike till andra.”