Alaskas strapatsrika slädhundtävling
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Alaska
SKULLE du kunna tänka dig att åka på medarna på en enkel släde en tredjedel av sträckan tvärs över Förenta staterna — eller från London till Rom? Att färdas en sådan sträcka dag och natt genom karg, vindpinad och snötäckt ödemark skulle sannerligen vara ett prov på styrka och uthållighet. Sextiotvå förare och deras spann var redo att göra detta, och jag ville se det.
Tillsammans med en vän flög jag till den historiska guldgrävarstaden Nome i Alaska. Iditarodloppet skulle avslutas här, vid kusten av Berings hav.
Ett stycke nostalgi
Iditarod är namnet både på en övergiven guldgrävarstad och på en gammal postväg, som följde ett nätverk av banade stigar och som varit i bruk ända sedan slutet av 1800-talet. Dessa stigar sträcker sig över mer än 3.200 kilometer, från Seward vid Alaskabukten till Nome vid Berings hav. På sommaren trafikerades rutten huvudsakligen med båtar och pråmar på Yukonfloden, men på vintern blev transportmedlet i stället hundslädar. Därav kommer namnet på tävlingen: Iditarodloppet eller Iditarod Trail Race.
Det är inte förrän på senare år som snöskotern ersatt slädhundföraren och hans spann. Många av de gamla betraktar därför Iditarodloppet som en nostalgisk påminnelse om hur mycket människorna var beroende av sina hundar för att öppna nya vägar.
Slädhundtävling, eller dog mushing som det heter på engelska, är en populär sport i många delar av världen. Under de långa vintrarna i Alaska ger den välkommen förströelse. Den kan skingra den nedstämdhet eller ”lappsjuka” som man kan få känna av, när man måste vara inomhus alltför mycket. Slädhundtävlingar är också trevliga för åskådarna. De vackra Siberian Husky och Alaskan Malamute i full aktion framför en släde är en underbar syn.
Ett flertal tävlingar hålls varje år, och tusentals människor flockas utmed spåret, där slädarna susar fram med hastigheter på omkring 30 kilometer i timmen! De flesta lopp är på två till tre dagar, med dagsetapper på mellan fyra och fem mil. I jämförelse med dessa är Iditarodloppet emellertid ett verkligt maratonlopp. Det är en vildmarkens utmaning, där män och hundar sätts på prov av väder och vind, med temperaturer som ibland är så låga som —45 grader Celsius, med vindar på 15 meter per sekund, snöstormar, ensamhet och utmattning på grund av sömnlösa nätter.
Vårt plan närmade sig nu Nome på den vackra men karga kustremsan vid Berings hav. Strandis och hårt packad snö sträckte sig utmed kusten så långt ögat nådde. Jag skrapade bort isen från mitt fönster för att kunna se bättre. Alldeles nedanför oss sprang det ledande hundspannet stolt och behagfullt framåt i den strålande middagssolen. När dessa hundar nu kämpade framåt i sina vadderade selar, var de medvetna om att de låg före sina konkurrenter och nu var på väg mot en segerrik slutspurt.
Hur mycket kostar det?
Vid tävlingens högkvarter i Nome fick jag veta hur mycket det kostar att köra hundsläde. Mycket mer är inbegripet än att bara spänna 14 hundar för en släde och ropa ”mush!”
En välbyggd ung man på omkring 18 år berättade för mig att han varit den yngste föraren i Iditarodloppet föregående år. Det hade kostat honom 7.000 dollar (30.000 kronor) att förbereda sig inför den uppgiften. Jag fick veta att en del förare betalar mellan 2.000 och 2.500 kronor för en bra slädhund. En fin ledarhund som lyder order och håller ut framför spannet kan kosta så mycket som mellan 8.000 och 17.000 kronor. Inte att undra på att många föder upp egna hundar!
Maten till hundarna kostar också pengar. Enligt tävlingsreglerna skall varje hund ha ett kilo mat om dagen under hela loppet. Maten måste transporteras med flyg till olika platser utmed banan. Matsedeln varierar efter förarna. Hundarna äter ofta fisk eller kött, flott, vetegroddolja, honung och vegetabilisk olja. Eftersom det är bäst med varm mat, blandas de olika ingredienserna och kokas sedan.
Det finns också faror på vägen — och inte alla beror på vädret. I år var det en älg som inte gillade att man gjorde intrång på hans domäner. Det jättelika djuret höll stånd mot tre spann — 42 morrande, ylande hundar. En förare fick ta sin tillflykt till ett träd i närheten. Konfrontationen blev så allvarlig att en annan förare till sist måste skjuta djuret.
Denna tävling är till enbart för dem som är redo att betala kostnaderna — i fråga om pengar, faror och strapatser.
Omsorg om hundarna
Blir du förvånad, när du får höra att slädhundarna bär ”löparskor”? Om du tittar noga, skall du få se att de har små läderskor, som tävlingsreglerna kräver. Det måste finnas två uppsättningar av dessa för att skydda polarhundarnas tassar, i synnerhet då de springer på is utmed vindpinade delar av banan.
Ägarna är aldrig hårda mot sina djur. Ibland kan förare till och med vägra att ställa upp med sitt spann, eller också kan tävlingen inställas, på grund av att banan är i dåligt skick.
Vad händer om en hund blir för trött utmed vägen? Vad händer om den blir sjuk eller skadad? Den placeras då i slädkorgen och förs till en av de 28 kontrollerna, där en veterinär eller tävlingsfunktionär kan se till att den får vård. Föraren måste kunna redovisa alla hundarna, när han kommer i mål. Om han inte kan göra det, blir han diskvalificerad. Det görs stora ansträngningar för att ge hundarna god vård.
Slädförare — ett härdigt släkte
Är det bara en viss sorts människor som duger till slädförare? Ja, tänk på vilken styrka som behövs för att dra eller skjuta släden i branta backar under de förhållanden som tidigare beskrivits. Skulle du vilja sova utomhus i en sovsäck eller på en bädd av granris i många graders kyla? Till detta krävs sannerligen robusta personer. Detta år var det en veteran bland slädförarna som var 75 år gammal, och han fullföljde det 1.600 kilometer långa loppet!
Det fanns också sju kvinnor med bland förarna. För att träna sig inför tävlingen tog en kvinna förr några år sedan på sig baddräkt, gick ut på en frusen sjö, högg ett hål i isen och klev ner i det iskalla vattnet. Hon ville se om hon kunde klara av en sådan upplevelse långt borta från hemmet, om hennes släde skulle skära igenom isen. Blev hon avskräckt? Denna kvinna var nu med i tävlingen och var på väg mot Nome. Sex av de sju kvinnor som ställde upp fullföljde loppet.
Träning inför kampen
Fastän slädhundar föds upp för att springa och är mest tillfreds när de får springa, måste de ändå vara i god kondition inför ett lopp. Precis som en människa behöver bygga upp sin hjärtverksamhet och styrka, behöver också en hund göra det. Att väga för mycket kan vara skadligt för djur, precis som för människor. Därför ägnas mycken tid åt att träna hundarna under sommarmånaderna, så att spannet är i god kondition.
Innan den första snön faller, kan man ibland få se ett hundspann fastspänt vid främre kofångaren på en gammal pickup. Uppflugen på motorhuven sitter föraren och håller i tömmarna som en kusk på sin vagn, när de far fram på vägen. Om han vill skaffa sig bra kondition inför loppet, hoppar han naturligtvis ner och springer tillsammans med hundarna, för ett gott förarskap kräver kraft och uthållighet från hans sida, då han sparkar med ena benet och då han skjuter på släden.
Iditarodloppet 1980 varade från den första till den tjugofemte mars. Sextiotvå lag ställde upp för att tävla om ett förstapris på 12.000 dollar (drygt 50.000 kronor). Totalt var det en prissumma på 225.000 kronor som delades ut bland de 20 första som nådde fram till Nome. Det var 36 spann som fullföljde loppet. Antalet hundar i ett spann varierar från 10 till 20. Den mest populära rasen är Siberian Husky. Den är mindre, tåligare, snabbare och lugnare än den tyngre Alaskan Malamute, som gärna slåss med andra hundar. Ibland förekommer korsningar med indianhundar (som har vargblod i sig) eller labradorer (med tåligare fötter).
Omkring 1.500 åskådare kantade huvudgatan i Nome, när 44-årige Joe May från Trapper Creek i Alaska sakta gick i mål med sitt uttröttade spann om tio hundar. När den tjutande brandsirenen tillkännagav den utmattade förarens ankomst, gjorde han anspråk på första priset på 12.000 dollar. Han hade gjort sig förtjänt av varje cent, då han fullbordat loppet på den nya rekordtiden 14 dagar, 7 timmar och 11 minuter.
Kommer Joe May att ställa upp i Iditarodloppet igen? ”Det här var mitt sista lopp”, sade han vid målet. Sedan tillade han: ”Nåja, kanske.” Nästa år kommer prissumman att ligga så högt som på 100.000 dollar (430.000 kronor).
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
NOME
Nancy Lake
ANCHORAGE