Del 3

Förbered familjen för att klara av ett dödsfall!

IBLAND vet någon i förväg att han eller hon snart skall dö. Vad kan då göras för att förbereda andra familjemedlemmar för detta?

Många har funnit det vara till stor hjälp att inte ens när familjemedlemmarna är vid god hälsa betrakta döden som tabu, ett ämne som man inte kan tala om i hemmet. Det är i synnerhet så när man har den rätta insikten om vad döden är och hur den kommer att övervinnas.

Det är därför lämpligt att man, vid varje tillfälle som det talas om tragedier i nyheterna eller när vänner eller släktingar dör, samtalar om döden. På detta sätt hjälper man familjemedlemmarna, i synnerhet ungdomarna, att bli bättre förberedda för den död som kan drabba dem som de älskar.

En journalist i Chicago, Jory Graham, som själv har kämpat med cancer, sade: ”När en familj öppet kan samtala om döden, händer någonting underbart med den familjen, och jag har sett det många gånger. När familjemedlemmarna är verkligt öppna mot varandra och stöder varandra och har omsorg om varandra, byggs det upp en gemenskap som inte skulle kunna frambringas på något annat sätt.”

En familjs erfarenhet

Detta påminner om det som en familj med fem medlemmar i Australien fick erfara. Modern, som var cancersjuk, hade enligt läkarna bara några få månader kvar att leva. På denna korta tid före sin död förberedde hon sin familj. Hon önskade i synnerhet förbereda den äldsta dottern, som var 13 år gammal, för att hjälpa till med att fostra de två yngre systrarna. Modern gjorde detta på ett mycket realistiskt sätt. Den äldsta dottern berättade senare följande:

”Jag kommer med tacksamhet ihåg att min mor förberedde oss på sin annalkande död och inte försökte tysta ner saker och ting. Hon förklarade lugnt och vänligt hur det förhöll sig, och sedan vidtog hon åtgärder för att hjälpa till med situationen.

Jag tillagade alla måltiderna under hennes ledning, även om hon var sängliggande. Vi skrev ner viktiga recept tillsammans. Hon lärde mig att använda symaskinen mer effektivt, eftersom hon visste att jag nu skulle komma att sy åt familjen. Vi gjorde upp ett schema för hur hemmet skulle städas och delade upp arbetsuppgifterna och samtalade om första hjälp och säkerhetsanordningar som man måste komma ihåg i ett hem. Det förhållandet att min far trodde på min möjlighet att klara av det hela var en stor sporre för mig till att göra mitt bästa.

Sexton år efter min mors död fick jag följande brev från en av mina yngre systrar, som nu är gift och själv har tre barn. Hon säger: ’Det är så trevligt att ha två underbara systrar som du och Bev. Det finns ingen ersättning för systrar som älskar och förstår en och som är lojala. Jag är mycket tacksam för att du är den du är. Jag tror inte jag någonsin har sagt detta förut, och jag är ledsen om jag inte har gjort det, men tack för att du gjorde ditt bästa med att fostra Bev och mig och ta mammas plats. Jag förstår nu att det innebar stor kärlek och ansträngning och självuppoffring från din sida. Jag har ofta tänkt på dessa år och bett att du må bli välsignad. Jag vet att du har blivit det.’”

Förtrösta på Guds löften

Den äldsta dottern fortsätter sin berättelse: ”Min mor gav aldrig efter för känslorna, utan visade oss genom exempel att hon hade full förtröstan och tro på bibelns löfte om en uppståndelse.

Efter hennes död överräckte min far ett brev till var och en av oss från henne. I brevet till mig stod bland annat följande att läsa: ’Lynette, min älskling, jag önskar skriva några rader för att tacka dig för att du är en sådan rar och tillgiven dotter. Det kommer att bli svårt för dig utan en mor, men andra kommer att hjälpa dig, och din far kommer att ta väl hand om dig. Hjälp dina små systrar — jag vet att du kommer att göra det — eftersom de kommer att mer och mer ty sig till dig. Jag önskar säga tack till dig, min kära dotter, för allt det som du har gjort för mig och för att du är en sådan underbar och lydig liten flicka och aldrig ger mig några bekymmer. Jag ber att Jehova skall komma ihåg mig och att vi alla skall mötas igen i den nya världen. Många hälsningar från din mamma, som älskar dig mycket.’”

Denna mor, liksom Anita Brown, dog inte i okunnighet om sin framtid. Hon hade den fasta tillförsikten att hon skulle komma till liv igen i Guds nya ordning. Och genom att vidta praktiska åtgärder hjälpte hon till att förbereda sina kära, så att de bättre skulle kunna klara av hennes död.

[Infälld text på sidan 11]

”Min mor gav aldrig efter för känslorna, utan visade oss genom exempel att hon hade full förtröstan och tro på bibelns löfte om en uppståndelse”