Uppoffringar skänker rika belöningar
”Lynette, min älskling!
Jag vill skriva några rader till dig för att tacka dig för att du har varit en så rar och kärleksfull dotter. Raring, det kommer att bli svårt för dig utan en mamma, men andra kommer att hjälpa till, och din pappa kommer att ta väl hand om dig. Hjälp dina små systrar — ja, jag vet att du kommer att göra det — eftersom de kommer att vända sig mer och mer till dig. Jag vill tacka dig, raring, för allt du har gjort för mig och för att du har varit en så älsklig och lydig liten flicka som aldrig har gett mig några bekymmer. Jag ber att Jehova skall komma ihåg mig och att vi skall få träffas i den nya världen.
Din tillgivna mamma.”
JAG var bara 13 år, när mamma dog av cancer i januari 1963. Omkring tre månader innan hon dog lät hon mig och mina yngre systrar få veta att hon var döende. Jag är tacksam över att hon inte höll det hemligt, utan vänligt förklarade situationen och därefter vidtog åtgärder för att förbereda oss för de förändringar som väntade.
Trots att mamma var bunden vid sängen lärde hon mig att laga mat, och jag lagade alla måltider under hennes överinseende. Hon visade mig också hur man använde symaskinen, klippte håret på familjens medlemmar, gjorde i ordning matsäck och utförde många andra plikter. Hon förklarade att när vi inte längre hade henne, skulle jag behöva göra uppoffringar för att hjälpa mina yngre systrar.
Jag kommer ihåg att jag förundrade mig över hur lugn och samlad mamma var. Nu vet jag att det var på grund av hennes djupa förtröstan på den utlovade uppståndelsen. Några dagar efter hennes död gav pappa var och en av oss flickor ett brev, som mamma hade skrivit till oss kort före sin död. Delar av det brev hon skrev till mig finns här ovan. Du kan föreställa dig hur jag grät, när jag läste det brevet, men det styrkte mig andligen, trots att jag då inte var så gammal. Bara några månader därefter överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt i augusti 1963.
Jag utvecklar tro
Mina föräldrar hade blivit Jehovas vittnen år 1956, ett år efter det att vi hade flyttat från en liten gård med mjölkdjur till Sydney i Australien. Tyvärr hade jag utvecklat en skeptisk, nästan ateistisk inställning på grund av det sätt som man framställde bibliska berättelser på i söndagsskolan. I mitt sinne hade jag placerat bibliska gestalter i sagornas och fablernas värld som jag visste inte var sann. Jag hade till och med kommit att betrakta Gud som bara en sagofigur bland andra. Men vittnenas uppriktighet började göra intryck på mig, och jag började tänka att om de och min mamma trodde på Gud och bibeln, så måste det ligga något i det.
När jag var 11 år började församlingen studera boken ”Må din vilja ske på jorden” — med dess förklaring vers för vers av delar av Daniels bibelbok. Dessa profetior och deras detaljerade uppfyllelse gjorde verkligen intryck på mig. Andra församlingsmöten handlade om bibelns överensstämmelse med sann vetenskap. Vissa av mina tvivel började försvinna, och så småningom fick jag verklig tro på Gud.
Uppoffringar av ett annat slag
Precis som mamma hade sagt, så var det inte alltid så lätt att ta på sig familjeförpliktelser och hjälpa två yngre systrar. Jag förlorade en del av min egen ungdom. Men de ovanligt starka band som utvecklades mellan oss tre flickor och den tysta tillit som min far visade mig kompenserade detta mer än väl. Men det skulle komma uppoffringar av ett annat slag.
Under skolåren utvecklade jag kärlek till musik och dramatiskt agerande. Vår familj var musikalisk. Vi barn brukade spela piano, sjunga, dansa och ge konserter tills vi var helt utmattade. Ända sedan jag var sju år hade jag fått huvudroller i skolans föreställningar. Lärare försökte övertala mig att börja i en teaterskola. Men jag erinrade mig orden i en sång som vi brukade sjunga vid våra församlingsmöten: ”I hans tjänst vi våra gåvor bruka får.” Jag avböjde därför deras förslag, även om det inte var så lätt att göra det.
Jag tyckte också om att studera, och därför gick det bra för mig i skolan. Men när jag bestämde mig för att inte skaffa mig universitetsutbildning, utan att i stället använda all min tid i predikoverket, så blev jag förd till yrkesvägledaren. ”Det skulle vara slöseri”, sade han när han försökte övertala mig att slå in på läkarbanan. Men jag har aldrig ångrat mitt beslut.
När jag hade slutat skolan, arbetade jag ett och ett halvt år i en ny dataavdelning i ett statligt departement. När jag lämnade in min avskedsansökan, blev jag erbjuden dubbelt så hög lön och en chefsställning i det departementet. Detta var ett frestande erbjudande, särskilt för en 17-åring! Men jag höll fast vid mitt mål, och den 1 juni 1966 började jag i heltidstjänsten.
Nya uppdrag
När jag förordnades som pionjär med särskilt uppdrag i april följande år, blev jag överlycklig över att få ett förordnande i min hemförsamling i Sydney. Detta gjorde att jag kunde vara tillsammans med mina systrar lite längre. Jag var tacksam för detta, eftersom jag hoppades kunna stanna tillsammans med eller i närheten av min familj, tills båda mina systrar var gifta och stadgade.
År 1969 blev jag förordnad till den närliggande Peakhurstförsamlingen tillsammans med Enid Bennet, som skulle bli min pionjärkamrat under de närmaste sju åren. Två år senare flyttade min far för att tjäna som äldste i den pittoreska lilla staden Tumut, sydväst om Sydney, där det behövdes hjälp. Sällskapet var vänligt nog att förordna Enid och mig dit också. Vid den här tiden började min yngsta syster, Beverley, också som pionjär, och hon tjänade tillsammans med oss.
En sorg som var värre än döden
Det var omkring den här tiden som den sorgligaste händelsen i mitt liv inträffade. Min syster Margaret och hennes fästman blev uteslutna ur den kristna församlingen. Detta var en hjärtslitande tid, eftersom det ovanligt starka band som jag alltsedan vår mors död hade haft till Margaret klipptes av. Jag visste att mamma var i Jehovas minne, en mycket trygg plats att vara på. Men min syster hade — åtminstone för tillfället — förlorat Jehovas godkännande. Jag måste innerligt be Jehova hjälpa mig att kunna övervinna min förkrossade känsla, så att jag skulle kunna tjäna honom med en viss glädje, och han besvarade min bön.
Att fullständigt klippa av allt vårt umgänge med Margaret prövade vår lojalitet mot Jehovas anordning. Det gav vår familj tillfälle att visa att vi verkligen trodde att Jehovas väg är den bästa. Till vår glädje blev Margaret och hennes man återupptagna i församlingen knappt två år senare. Föga anade vi vilken kraftfull verkan vårt resoluta ståndpunktstagande hade på dem, vilket Margaret senare berättade för mig:
”Om du, pappa och Bev hade tagit lätt på vår uteslutning, så vet jag med säkerhet att jag inte skulle ha gjort något för att bli återupptagen så snart som jag gjorde. Att vara fullständigt avskuren från dem man älskar och från nära kontakt med församlingen skapade en stark åstundan till ånger. Genom att vara ensam kom jag att inse precis hur felaktigt mitt handlingssätt var och hur allvarligt det var att jag vände ryggen åt Jehova.”
Vi blev återigen välsignade med att hela familjen tjänade Jehova tillsammans. Hur tacksamma var vi inte över det lyckliga resultat som blev följden av att vi lojalt höll fast vid bibliska principer!
Äktenskap och resetjänst
Senare träffade jag Alan, en pionjär och kristen äldste. Vi gifte oss i november 1975, sex månader efter det att min syster Beverley hade gift sig. När vi hade varit pionjärer i två år blev vi i januari 1978 inbjudna att börja i resetjänsten och besöka en ny församling varje vecka för att hjälpa till att stärka dessa andligen. Våra förordnanden har fört oss från de avsides belägna städerna i Queensland med sitt makliga tempo till de sjudande storstäderna Melbourne och Sydney.
Det var en verklig utmaning för mig att bo i kappsäck och bo i ett nytt hem varje vecka. Men så resonerade jag så här: ”Jag skall vara glad över att vi har resväskor och ägodelar att fylla dem med. Många människor har inte ens det.” Det har inte heller alltid varit lätt för mig att många kvällar behöva gå miste om min mans sällskap, när han har ägnat sig åt uppdrag i församlingen. Men så har jag tänkt att det är många andra kvinnor som inte heller alltid har sina mäns sällskap, och i de flesta fall är det inte för att de är engagerade i Herrens förnämliga verk.
Den allra svåraste situationen att klara av har dock varit min dåliga hälsa. Alltsedan barndomen har jag ideligen haft ont i halsen, problem med muskler och leder, besvär med luftrören och varit allmänt klen. Läkare och naturläkare kunde inte identifiera problemet.
Allteftersom åren gick förvärrades de här symptomen, och jag hade också ständigt ont i rygg och nacke, jag frös, var oerhört trött, hade utslag, svullna körtlar, var ständigt illamående och hade återkommande blåskatarr. Jag började tro att sådana krämpor var en normal del av livet och måste uthärdas, och därför klagade jag inte.
Ett sådant tillstånd utvecklades kort efter det att vi tog emot förordnandet till vår första krets. Varje gång jag gick i mer än en timme, fick jag en blödning, och den brukade hålla på ända tills jag satte mig ner. Eftersom vårt schema krävde att man gick i omkring tre timmar varje förmiddag i verksamheten från hus till hus, så undrade jag hur jag skulle klara detta. Jag bad angående det. Resultatet?
Var och en av dessa förmiddagar — tre månader i följd — blev jag bjuden att stiga in och sitta ner. När det fysiska problemet upphörde, så upphörde också inbjudningarna! Eftersom människorna i Australien inte har för sed att bjuda in tillfälliga besökare, så tror jag att detta måste vara mer än en tillfällighet.
Min hälsa försämras
När jag var i början av trettioårsåldern och hade varit i resetjänsten i några år, försämrades min hälsa ytterligare. Det brukade ta två veckor eller så att återhämta sig efter några dagars koncentration vid sammankomster. En enda sen kväll kunde hindra mig i veckor. En förmiddags vittnande blev till ett bergliknande hinder. Varje förmiddag vid tiotiden var jag uttröttad. Vid elvatiden skälvde jag invärtes, och jag kunde känna mig omtöcknad. Vid tolvtiden var jag utom mig om jag inte fick lägga mig ner. Sedan skulle man möta eftermiddagen. Andra verkade klara av saker och ting så lätt och ha krafter över till annan verksamhet. Varför hade inte jag det?
Jag gick ner till 42 kilo, och om jag inte låg till sängs i influensa, så hade jag ständigt känslan av att en influensa var på gång. Jag kunde inte sova en enda natt utan att vakna 20 eller fler gånger på grund av problem med blåsan. Jag önskade somna in och inte vakna upp igen! Jag vädjade många gånger i bön: ”Jehova, jag vet att jag inte förtjänar något, men jag önskar bara bli frisk för att tjäna dig. Vill du vägleda mig till vad som är mitt problem? Om inte, så hjälp mig att uthärda.”
Jag var besluten att inte ge upp heltidstjänsten så lätt. Jag bad därför Jehova om bestämda saker, först och främst att vi skulle kunna skaffa oss en husvagn, eftersom jag kände mig i desperat behov av en egen bostad. Jag nämnde inte min bön för Alan, men redan vid nästa möte kom en broder fram till oss och erbjöd oss sin husvagn. Min nästa bön gällde en förändring till ett distrikt där det inte var så varmt, och inom kort besvarades också den bönen, när vi blev förordnade till Sydney.
Kan du tänka dig att inom två månader efter det att vi hade kommit till Sydney fick jag en bok som beskrev symptom som verkade stämma exakt med mina! Och hör och häpna, den här boken var skriven av en läkare som hade sin praktik på vår krets’ distrikt. Efter många undersökningar fick jag reda på att jag hade lågt blodsocker och att jag var allergisk för många saker, bland annat för mögel, jäst, vissa kemiska dofter, katter, hundar och många födoämnen.
Det tog åtta tröttsamma månader under denne läkares vård att spåra mina matallergier, innan jag var symptomfri. Det är svårt att beskriva den verkan detta hade på min fysiska hälsa och hela min livsinställning. Tjänsten och församlingsmötena blev återigen till ett sant nöje. Jag tyckte att jag hade blivit ”uppväckt” från att ha varit nära döden! Jag gick snart upp i vikt igen, och de som inte hade sett mig på ett tag var häpna över förvandlingen.
Rika belöningar
Hur fort har inte de här 24 åren sedan mammas död gått! Och hur tacksam är jag inte över att ha tillbringat 21 av dessa år i heltidstjänsten! Det är sant att det har varit problem, men utan dessa hade jag kanske inte utvecklat samma grad av uppskattning av Jehovas kärlek.
När jag tänker efter verkar alla uppoffringar jag har gjort obetydliga i jämförelse med de belöningar jag redan har fått. Till dessa hör det högt värderade förhållandet till så många kärleksfulla vänner och framför allt till min egen familj. Så här skrev till exempel min syster Margaret till mig kort tid efter det att Alan och jag börjat i resetjänsten:
”Tack skall du ha för att du är den person du är. Jag tror inte att jag har sagt det förut, och jag är ledsen om jag inte har gjort det, men tack för att du gjorde ditt bästa i fråga om att uppfostra Bev och mig och för att du tog mammas plats. Jag inser nu att det krävde en hel del kärlek och ansträngning och självuppoffring från din sida. Jag har ofta tänkt på de där åren och bett att du måtte bli välsignad, och jag vet att du har blivit det.”
Sedan finns det framtida välsignelser — särskilt den dyrbara framtidsutsikten att våra nära och kära som sover i döden skall uppstå. Ja, jag gråter fortfarande en skvätt, när jag på nytt läser mammas avskedsbrev, och jag ber precis som hon gjorde att Jehova skall komma ihåg henne och att vi alla skall få träffas i den nya världen. — Berättat av Lynette Sigg.
[Infälld text på sidan 13]
Jag visste att mamma var i Jehovas minne, en mycket trygg plats att vara på
[Bild på sidan 12]
Från vänster: Lynette, Margaret och Beverley, tre år innan deras mor dog
[Bild på sidan 15]
Lynette och hennes man, Alan, som för närvarande tjänar i Australien