Varför tillåter Gud det onda? Hur kommer han att sätta stopp för det?

FÖR länge sedan genomgick en klanderfri och rättrådig man en svår provsättning som han inte förstod — han förlorade ägodelar och familj och drabbades av en smärtsam sjukdom. Han kände det utan tvivel på samma sätt som många människor gör i dag, när de blir utsatta för svårigheter och lidanden och utropar: ”Varför just jag?” Denne man lade skulden på Gud, i det han förklarade: ”Den allsmäktige Guden har skjutit mig med pilar, och deras gift sprider sig i min kropp. ... Om han bara ville sätta i gång med att döda mig!” Senare utropade han: ”Ha medlidande med mig! Guds hand har hemsökt mig.” — Job 6:4, 9; 19:21; Today’s English Version.

Den trogne Job lade skulden på Gud. Men tittar vi in i den himmelska domstolen, avslöjas det för oss vem som är den skyldige. Inför en sammankomst av änglar riktade Jehova Satans uppmärksamhet på Job och sade: ”Han tillber mig och aktar sig för att göra något ont.” Satan genmälde: ”Skulle Job tillbedja dig, om han inte fick ut något av det? Du har alltid skyddat honom.” Han tillade sedan: ”Men antag nu att du tar ifrån honom allt han har — han kommer då att förbanna dig rakt i ansiktet!” Vidare: ”Antag nu att du skadar hans kropp — han kommer då att förbanna dig rakt i ansiktet!” Detta visar att Satan tidigare hade ifrågasatt att Gud kunde ha människor på jorden som skulle förbli honom trogna under provsättning. I det här fallet hävdade Satan att han inte hade fått möjlighet att sätta Job på prov. Jehova sade därför: ”Låt gå för det; han är i ditt våld, men du får inte döda honom.” — Job 1:6—11; 2:1—6; TEV.

Det var alltså Satan som med Guds tillåtelse hemsökte Job. Job förstod inte detta, utan klandrade Gud, men han bevarade ändå sin ostrafflighet och bevisade att Satans påstående var falskt. (Job 2:7; 27:5; 31:6) Trogna människor har genom tiderna fram till våra dagar på liknande sätt bevarat sin ostrafflighet. (Hebr. 11:1—39; Upp. 7:9, 10; 14:1, 4) Nu, i dessa yttersta dagar, intensifieras problemen och svårigheterna. I Uppenbarelseboken 12:12 finner vi orsaken: ”Ve jorden och havet, eftersom djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist.” Det är endast Jehova som kan sätta stopp för denna osynliga källa till det onda, och han kommer att inom kort göra det. — Joh. 12:31; Upp. 20:1—3.

Men hur förhåller det sig med den ondska och det lidande som orsakas av människor — korrumperade politiker, giriga kommersialister och krigshetsande militärer? Och hur förhåller det sig med oförbätterliga individer som suger ut andra — hur kommer deras orätta handlingssätt att stoppas? Uppriktiga människor, som hatar det onda, har försökt att sätta stopp för det genom lagar, domstolar, fängelser och rehabiliteringsprogram — men utan framgång.

Inse fakta!

Följande ofrånkomliga faktum blir uppenbart: För att göra slut på krigen, måste man göra slut på krigshetsarna. För att göra slut på hungersnöden, måste man göra slut på profitjägarna. För att göra slut på föroreningen, måste man göra slut på dem som förorenar. För att göra slut på brottsligheten, måste man göra slut på brottslingar och de förhållanden som frambringar brottslingar. För att göra slut på omoraliskheten, som fördärvar familjer och sprider sjukdomar, måste man göra slut på dem som utövar omoraliskhet. Under sex tusen år har samhällsförbättrare, socialarbetare, politiker, polismän och fredsorganisationer verkat, men de har alla misslyckats. Om de onda vägrar att bättra sig, vilken annan lösning finns då än att avlägsna dem? Lika litet som man utan fara kan ha rävar tillsammans med höns i ett hönshus eller vargar tillsammans med får i en fårhjord, lika litet kan man ha fred på jorden så länge som människor som utövar det som är ont får existera på den. Guds tillåtelse av det onda kommer att upphöra i och med att han avlägsnar Satan och alla andra som vägrar att upphöra med att utöva det onda. Den tid Satan har fått på sig för att bevisa sitt påstående håller snabbt på att rinna ut. — 2 Mos. 9:16.

Svårigheterna och problemen började egentligen med det första människoparet. Jehova Gud skapade jorden, gav människan ansvaret för den och uppmanade henne att ta vård om den jämte växterna och djuren på den. Gud delgav Adam och Eva sina normer — lydnad skulle medföra liv, medan olydnad skulle medföra död. Satan ifrågasatte detta. Adam och Eva, som hade moralisk handlingsfrihet, kunde välja vad de önskade, och de följde Satans ledning. Alltsedan dess har människorna missbrukat sin frihet att välja.

Friheten att välja i vår tid

Resultaten av detta missbruk är uppenbara i den ondska som omger oss än i dag. Av eget val har människorna sått det onda och fått skörda lidande. Har de tagit vara på lärdomarna av mänsklighetens bedrövliga och sorgliga historia? Har de kommit på det klara med att alla slag av mänskliga regeringar har misslyckats, och har de insett behovet av Guds rike under Kristus? Har de lagt märke till den ödesdigra skörden för giriga människor och nationer, som har förorenat jorden och besudlat marken med oskyldigt blod? Har den bittra erfarenheten lärt dem att de millioner människor som valt materialism, omoraliskhet, brottslighet och egoistiskt självförverkligande har använt sin valfrihet på ett oförståndigt sätt och därigenom dragit över sig otaliga lidanden och kval?

Har det onda, under den tid Gud har tillåtit det, lärt människorna att använda sin fria vilja till att välja Jehovas normer, att behandla andra på ett sådant sätt som de vill att andra skall behandla dem, att älska sin nästa som sig själva och att bevara ostraffligheten inför Gud och därigenom vinna hans godkännande? Världens tillstånd visar att svaret är Nej! Har 6.000 års erfarenhet av krig, hungersnöd, sjukdom och död förmått många människor att desto mera uppskatta välsignelserna på en paradisisk jord under Guds rike? Vi hoppas att det förhåller sig så, eftersom sådana välsignelser är vad Gud utlovar åt lydiga människor. Detta löfte finner vi i 2 Petrus 3:13: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.”

Gud finner inte behag i de onda människornas död; han önskar i stället att alla skulle ångra sig och vända om. I sin barmhärtighet kommer han att fullgöra sitt ursprungliga uppsåt med att skapa jorden. Han ”skapade den [inte] rätt och slätt för intet”, utan han ”formade den, ja, till att vara bebodd” av människor, som av egen fri vilja väljer att leva i frid och under lugna och rofyllda förhållanden. Han glömmer inte bort dem som ”suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske”. Han vet att ”hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans ända till nu”. — Jes. 45:18; Hes. 9:4; NW; 18:23; Rom. 2:4; 8:22; 2 Petr. 3:9.

Gud kommer att ge befrielse. Han kommer att skänka de ödmjuka och fridsamma människorna de ting de så ivrigt längtar efter. Han kommer att uppfylla sitt löfte att rena jorden från det onda, så att dessa människor kan få sitt hjärtas önskan uppfylld:

”Endast en liten tid ännu, så skall den som är ond inte vara mer; ja, du skall ge akt på hans plats, och han skall inte finnas till. Men de ödmjuka själva skall besitta jorden, och de skall i sanning finna sin utsökta lust i överflödet av frid. De rättfärdiga själva skall besitta jorden, och de skall för evigt bo på den.” — Ps. 37:10, 11, 29, NW.