Har du någonsin undrat:

Om Gud är kärlek, varför tillåter han då ondskan?

DEN här frågan är berättigad, och den förtjänar ett svar. Men innan den besvaras, bör vi se litet närmare på detta med ondskan och varför den tillåtits. Det är orealistiskt att begränsa frågan enbart till Guds roll i sammanhanget. Hur är det med människornas roll? Många av de människor, som invänder mot att Gud tillåtit ondskan, nöjer sig inte bara med att för egen del tillåta det onda, utan de utövar det också.

Och när deras onda gärningar kommer tillbaka över dem själva och straffar dem, varför jämrar de sig då i protest: ”Varför just jag, Gud?” Det är detsamma som att säga: Så länge det drabbar någon annan, så gör det inget. Denna tendens hos människor att skylla på Gud uppmärksammas i bibeln: ”En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN, som hennes hjärta vredgas.” — Ords. 19:3.

Själviskhet leder till hungersnöd i många länder. Kärlek till pengar får industrin att förorena miljön, vilket gör att sjukdom och död bara ökar. Genom att förklara krig dödar människor millioner andra människor och lemlästar ännu fler millioner. Genom att så sociala och ekonomiska orättvisor skördar människor en rekordskörd av brottslighet. Deras ”nya moral” ödelägger äktenskap, upplöser familjer och sprider veneriska sjukdomar. De blir tjocka och försämrar sin hälsa genom att äta för mycket. De får skrumplever genom att dricka för mycket. De öppnar vägen för lungcancer genom allt sitt rökande.

HUR VORE DET OM GUD SATTE STOPP FÖR DERAS ONDSKA?

Skulle de som klagar över att Gud tillåter ondskan tycka om att han satte stopp för deras egen ondska? Om han ryckte cigarretterna ur deras fingrar och den tredje eller fjärde groggen ur deras ostadiga händer, skulle de då vara glada över att det inte längre fanns någon risk för att de skulle få lungcancer och leverbesvär på grund av detta? Och om Gud förstörde deras krigsindustrier, fördelade deras matförråd bland de svältande och delade ut deras överflödiga rikedomar bland de fattiga och sämre lottade — skulle de då tycka om det?

Gud förbjuder det handlingssätt som leder till det mesta av den ondska vi nu får uthärda. Det ligger i människornas makt att sätta stopp för detta, men många människor vill ha det så. Fakta tvingar oss att dra slutsatsen att det inte är ondskan de flesta människor önskar få bort, utan dess konsekvenser. De önskar så det onda, men inte skörda dess frukt. Många tvekar inte att göra onda gärningar, om de bara kan undgå konsekvenserna. Under strömavbrott, när polisen är i underläge, plundrar man vilt. Om det går att skattefuska utan att bli upptäckt, begår millioner människor det brottet. Det är fruktan för straff, och inte hat till det onda, som gör att många är ärliga. Som bibeln förklarar: ”Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är.” — Pred. 8:11.

VARFÖR HAR DET ONDA TILLÅTITS ÄNDA TILLS NU?

När en far ger sin son en egendom eller ett ansvar, är han naturligtvis intresserad av att se hur sonen kommer att sköta det han har fått. På liknande sätt gjorde Jehova Gud människan till jordens förvaltare. Människan svek och blev olydig mot Gud. Därefter kom Satan med utmaningen att Gud inte kunde sätta människor på jorden, som skulle förbli trogna mot Gud.

Att denna stridsfråga existerade visas av vad Gud sade till Satan beträffande Job: ”Han tillber mig och aktar sig för att göra något ont.” Satan svarade utmanande: ”Skulle Job tillbedja dig, om han inte fick ut något av det? Du har alltid skyddat honom.” Satan tilläts att göra allt — utom att döda Job — men han kunde inte bryta Jobs ostrafflighet mot Gud. (Job 1:6—12; 2:1—10; Good News Bible) Gud har låtit Satan få hålla på ända tills nu för att bevisa sin utmaning.

Men förutom att bemöta Satans utmaning har detta — att Gud har tillåtit lidanden drabba mänskligheten — tjänat andra syften. Tusentals år av mänskligt styre har visat människans oförmåga att styra sig själv oberoende av Gud. Den inspirerade profeten skrev: ”Människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jer. 10:23) Genom att utstå lidanden lärde sig Israels nation att de behövde Guds vägledning. (Ps. 107:11—13) Vi bör också lära oss detta, och vi bör inse att Guds rike är enda sättet att befria oss från ondskan.

Mänsklighetens enda hopp är att leva på en paradisisk jord. Där skall Gud ”torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer”. (Upp. 21:4) Vår uppskattning över ett liv utan tårar, sorg, skrik, smärta eller död kommer säkert att fördjupas oerhört mycket, därför att vi har upplevt dessa tragedier i en värld, där ondskan tillåtits. Vi tar saker och ting för givet. Vi uppskattar dem först när vi har förlorat dem.

HUR KOMMER GUD ATT GÖRA SLUT PÅ ONDSKAN?

Avlägsna krigshetsarna för att få slut på krigen. Avlägsna profitörerna för att få slut på hungersnöden. Avlägsna miljöfördärvarna för att få slut på miljöförstöringen. Avlägsna brottslingar — och de dåliga förhållanden som kan skapa dem — för att få slut på brottsligheten. Avlägsna omoraliska sedvänjor för att få slut på omoraliskheten, som fördärvar familjer och framkallar sjukdomar. Sex tusen år med reformatorer, socialarbetare, politiker, rehabiliteringsanstalter — allt har misslyckats, när det gäller att rätta till svåra missförhållanden och göra slut på ondskan.

I och med att Gud avlägsnar Satan och alla människor som kräver att få utöva det onda, så kommer han inte längre att tillåta ondskan. Många, som klagar över att Gud tillåter ondskan, klagar också över hans sätt att göra slut på den. Men precis som man inte kan ha trädgårdar fulla med ogräs, kan det inte heller finnas ett paradis fyllt med ogärningsmän. Guds sätt är det enda praktiska: ”De redliga skola förbliva boende i landet, och de ostraffliga få stanna kvar däri. Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.” — Ords. 2:21, 22.

”De satte sig upp emot Guds tillsägelser och föraktade den Högstes rådslut, därför kuvade han deras sinne genom motgången, så att de föllo och ingen kom till deras hjälp; men de ropade till Jehovah i sin nöd och han frälste dem ur deras betryck; han förda dem ut ur mörkret och dödsskymningen och sönderbröt deras fjättrar.” — Ps. 107:11—14, Myrberg.