”Det här måste någon göra något åt!”

DET framgick tydligt att mannen hade god utbildning, hade lätt för att uttrycka sig och var respekterad i vida kretsar. Han var företagsledare och familjefar. Men han stod åtalad för att ha organiserat en regeringsomstörtande verksamhet, inom vilken man hade ägnat sig åt mordbrand och lönnmord. Varför? Hans svar gick i huvudsak ut på: ”Vi var tvungna att göra något. Vi var tvungna att ingripa!”

Det är många som blir besvikna på grund av de problem de ser runt omkring sig, och de tycker att ”någon måste göra något”. De är bekymrade över den utbredda fattigdomen och svälten; över korruptionen inom regeringskretsar; över att luften de andas och vattnet de dricker förgiftas genom föroreningar från industrin; över att brottsligheten ökar så explosionsartat; över den sjunkande levnadsstandarden och den stigande inflationen; över att det läggs ner sådana oerhörda penningsummor på krigsmaterial.

Ja, detta är en ofullkomlig värld, och det är mycket som borde vara annorlunda. Men det verkar inte som om någon kunde ändra på förhållandena. Detta gör att några blir cyniska eller apatiska. Andra ”hoppar av” och blir hippies eller börjar med narkotika. Åter andra försöker att ”engagera sig” och ägnar sig åt politik eller välgörenhet. Alltför ofta exploderar missnöjet i demonstrationer, kravaller, revolutioner eller terroristaktioner lika den som nämndes tidigare.

Men man måste tyvärr medge att det inte verkar som om de här reaktionerna i längden har lett till att det blivit så mycket bättre. Revolutioner och reformer har medfört tillfälliga förändringar i vissa länder; men i stort sett verkar saker och ting obevekligt röra sig enbart åt ett håll. Vi har fortfarande korruption och oärlighet såväl som inflation, stora utlägg på krigsmaterial, föroreningar från industrin, fattigdom och en mängd andra missförhållanden.

Men man kan också reagera på ett annat sätt för den här situationen — med en inställning som är realistisk och praktisk och som kommer att betyda mycket i det långa loppet. En man med en egenskap, som blir alltmer sällsynt i världen i våra dagar, hade den här inställningen. Mannen var Jesus Kristus, och egenskapen är fullständig förtröstan på Gud.

Jesu inställning

Många av våra dagars problem fanns redan på Jesu tid, och han var naturligtvis väl medveten om dem. Han visade genom sina liknelser att han visste hur svårt det är för en fattig människa att få rättvisa och i vilken förnedrad situation en tiggare kunde befinna sig. (Luk. 18:2—5; 16:20, 21) Han var ofta ”gripen av medlidande” över de breda folklagrens situation, samtidigt som han gång på gång blev föremål för de dåtida styresmännens förtryck och trångsynthet.

Hur reagerade han? Han blev sannerligen inte cynisk eller ”hoppade av” och vände ryggen åt hela eländet. Han blev inte heller våldsam eller revolutionär. En stor folkskara försökte en gång göra Jesus till kung över sig, men det ville han inte vara med om. — Joh. 6:14, 15.

Nej, Jesus förlitade sig helt på Gud. Han visste att politiska förändringar — avsikterna med dem må vara aldrig så goda — inte effektivt skulle kunna lösa alla människornas problem, eftersom den grundläggande orsaken till dessa problem inte ligger inom ramen för några politiska åtgärder. Inte ens när han hotades till livet, uppmanade han sina efterföljare att ingripa för att undsätta honom. Han överlämnade sig i stället helt i sin Faders hand och sade förtröstansfullt: ”Låt ... inte min vilja ske, utan din.” — Luk. 22:42.

Jesus talade med människor om Guds rike och förklarade att det var lösningen på deras problem. Det var inte det att han vägrade att ge fysisk hjälp åt dem som behövde det. Han botade ofta människor från sådana sjukdomar som gjorde att de måste leva i misär. Vid två tillfällen visade han människovänlighet genom att ge stora folkskaror mat. (Mark. 10:46—52; 6:35—44; 8:1—9) Men hans verksamhet gick i huvudsak ut på att predika om Guds rike. Skildringen lyder: ”Därpå gick han omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om riket.” — Matt. 4:23.

Vad han uträttade

Vad gjorde då detta för nytta? Det bidrog till en bestående lösning på mänsklighetens missförhållanden. Jesus visste vad det är som hindrar mänskligheten från att i någon större utsträckning kunna förbättra sina egna villkor i den här tingens ordning. Hela hans liv var en demonstration av en fullständig förtröstan på att Gud vid sin egen tid och på sitt eget sätt skulle undanröja dessa hinder. Vilka är dessa hinder?

Ett hinder är den mänskliga ofullkomligheten och syndfullheten. ”Alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet.” (Rom. 3:23) Så länge som det är så, kommer människorna att erfara synd, död, inbördes motsättningar och främlingskap med Gud. Ett annat hinder är Satans och hans demoners verksamhet. De flesta underskattar det inflytande Satan har på de mänskliga förhållandena, och några förnekar själva hans existens. Men Jesus kallade honom för ”världens härskare”. (Joh. 14:30) Så länge som människan är ofullkomlig och under Satans inflytande, kommer det mänskliga samhället att fortsätta att plågas av själviskhet och andra orätta inställningar. Orätta sedvänjor och metoder har blivit så djupt rotade att en världslig ledare, hur uppriktig han än må vara, inte kan göra mycket för att vid den här sena tidpunkten förändra förhållandena.

Därför predikade Jesus om Guds rike, för det är bara under det riket som verkligt fördelaktiga förändringar kan åstadkommas. Det heter om Gud att ”han stillar strider intill jordens ända”. (Ps. 46:10) I den nuvarande världen är det otänkbart att hoppas på något sådant, men detta kommer att inträffa under Guds rike. Det här riket kommer att ”stödjas med rätt och rättfärdighet”. (Jes. 9:7) Det är bara under en sådan ordning som det kan bli slut på korruption inom regeringskretsar. Och det är bara genom det här riket som följande löften från Gud kommer att uppfyllas: ”Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer.” — Upp. 21:4.

Att Jesus predikade ett sådant budskap innebar att han hade fullständig tro på Gud. Varför? Jo, för ”tro är den säkra förväntan om ting man hoppas på”. (Hebr. 11:1) Jesus talade om något som skulle hända i framtiden. Han måste visa obetingad tro på att Gud skulle uppfylla sina löften. Det innebar att Jesus måste avstå från de eventuella fördelar, som världen han levde i hade att erbjuda, och att han i stället måste utstå hat och smälek från icke troende. Det innebar också att han måste vara beredd att dö en offerdöd, eftersom det var genom hans död som Gud skulle göra slut på djävulens makt och också skulle återlösa människorna från deras syndfulla tillstånd. — Joh. 1:29; Hebr. 2:14.

Jesus hade denna förtröstan. Han visste att Gud ”blir deras belönare som uppriktigt söker honom”. (Hebr. 11:6) Och denna hans förtröstan visade sig vara riktig, eftersom han, som hundratals vittnen intygade, efter sin död blev upprest till liv igen. Nu är han den regerande konungen i det rike som han predikade om. — Upp. 11:15.

En praktisk inställning

Jesu inställning var praktisk, eftersom den var grundad på förtröstan på att Gud skulle komma med en lycklig och bestående lösning på alla de problem som plågar mänskligheten. Fungerar en sådan inställning i våra dagar?

Ja, det gör den. Många som har prövat på andra vägar har kommit fram till att detta är det enda praktiska handlingssättet. En ung man var till exempel en mycket aktiv ledare för studentdemonstrationer. I sin besvikelse över den korruption han såg inom den här verksamheten började han använda narkotika. Så småningom hörde han de goda nyheterna om Riket, och han insåg att detta var lösningen. Nu ägnar han sitt liv åt att tala med människor om samma rike som Jesus förkunnade om. — Matt. 24:14.

Likt Jesus gör sanna kristna gott mot sina medmänniskor närhelst de kan. De visar sin förtröstan på Gud genom att försöka tillämpa bibliska principer i sitt dagliga liv. När de stöter på problem, vänder de sig till bibeln för att få gudagiven vägledning. De litar på att deras himmelske Fader vakar över dem i den här otrygga världen. Kristna har gång på gång erfarit sanningen i Jesu löfte: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matt. 6:33.

De tror uppriktigt att Gud nu snart genom sitt rike skall göra slut på förvirringen och lidandet i den här världen. De ber tillitsfullt: ”Må ditt rike komma”, och denna förtröstan ger dem ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. Precis som Jesus avstår de också hellre från några av de tillfälliga fördelarna i den här världen än att de äventyrar sitt hopp om en arvedel under det riket. — Matt. 6:10; Fil. 4:7.

Nej, sanna kristna reagerar inte med våld på de orättvisor de ser i världen. De säger inte besviket: ”Det här måste någon göra någonting åt.” De vet att Någon redan gör något åt detta. Och enligt vad som framgår av alla bevis, så vet de att Han snart segerrikt kommer att fullborda sitt uppsåt.