När katastrofen drabbade Aten

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Grekland

”50 atombomber som Hiroshimas!”

Med dessa rubriker redogjorde dagstidningarna i Grekland för jordbävningen som drabbade Aten i februari.

Staden ansågs vara jordbävningssäker, enligt chefen för Atens seismologiska institut. Men det som inträffade i februari visar att ingen människa, var hon än bor, bör känna sig alltför säker på att en jordbävning inte kan drabba hennes hem.

Har du någonsin personligen upplevt vad en kraftig jordbävning vill säga? Att sitta hemma och läsa om jordbävningar eller titta på TV-reportage från sådana katastrofer i något avlägset land är något helt annat än att personligen befinna sig med sin familj inom det jordbävningsdrabbade området och uppleva hur allting omkring en faller i spillror!

Det första skalvet på kvällen den 24 februari 1981 uppgick till 6,6 på Richterskalan, och det följdes av hundratals efterskalv. Mer än 16.000 byggnader i Atenområdet skadades i en sådan omfattning att de blev riskabla att bo i. Men det var bara en liten del av bilden.

Atenarna flydde i panik från sina hem. Stämningen påminde om den som rådde under kriget. Över 200.000 bilar trängdes på vägarna för att försöka ta sig ut på landsbygden. Dessutom tillbringade 50.000 personer en sömnlös natt på ”Marsfältet”, en stor park i staden.

När en hallåman i TV varnade folk för sammanstörtande byggnader och sade: ”Gå ut på gatorna!”, sägs detta ha blivit en larmsignal för atenarna. Att det elektriska belysningssystemet och telefonnätet hade brutits bidrog till att skapa en känsla av panik. I sin brådska flydde många människor ut på gatan i pyjamas eller något enkelt plagg de kunnat hitta i hastigheten. Somliga blev instängda i hissar och kunde räddas först efter ihärdiga ansträngningar av polisen. Andra hoppade från balkonger, vilket resulterade i benbrott och till och med dödsfall. En hel del människor fick hjärtslag och dog av den svåra chocken.

Läkarna vid en del BB-avdelningar beordrade mödrarna att lämna byggnaden och ta sina spädbarn med sig för säkerhets skull. I paniken tog somliga någon annans baby. Lyckligtvis hade varje barn ett armband runt handleden med moderns namn. Nästa dag, då de upptäckt sitt misstag, kom de därför tillbaka till BB med barnen och bad att få sina egna.

Teatrarna fick också abrupt avbryta sina föreställningar. Inte bara åskådarna rusade ut på gatorna, utan också skådespelarna, många iklädda sina teaterkostymer. På en teater var skådespelarna utklädda till fångar i randiga kläder, och det var i den munderingen de flydde.

Vissa områden på Attikahalvön drabbades särskilt hårt av jordbävningen, till exempel Peristeri, Anthupolis och Kipupolis, sydväst om själva Aten. Hundratals hus och höga bostadskomplex drabbades av svåra skador. Invånarna fick provisoriskt logi i tält som slogs upp på nästan alla tillgängliga platser i parker och trädgårdar i dessa områden.

Förödelsens centrum

Den största förödelsen vållades i trakten kring Korint, skalvets epicentrum. I byn Perachora (i Korintområdet) blev nästan alla hus förstörda. Byns kyrka föll också i spillror.

En ung man i byn berättade: ”Vi var på kaféet när det hände. Jag var just färdig att gå hem. Plötsligt hörde vi ett fruktansvärt dån, och strax efteråt, innan vi hann fatta vad som hände, började marken hoppa som en häst. Takpannorna på huset hoppade upp och ner med ett väldigt oväsen.”

I Loutraki, en berömd badort som besöks av tusentals turister varje år, blev praktiskt taget alla byggnader skadade. Två stora hotell lades i ruiner. Det åtta våningar höga lyxhotellet ”Apollo”, som hade betjänat tusentals europeiska turister varje år, föll som ett korthus. På grund av årstiden hade hotellet lyckligtvis inga gäster. Vaktmästaren, som befann sig i byggnaden tillsammans med sitt lilla barn, tog sig ut genom att krossa en glasdörr bara några sekunder innan den jättelika byggnaden kollapsade.

En man gav uttryck åt en personlig reaktion, då han sade till en journalist: ”Jag var 13 år vid tiden för jordbävningen år 1928, som då ödelade staden Korint. Det som inträffade nu går inte att beskriva. Jag trodde världens ände hade kommit.”

Men det visade sig inte vara slutet för den personen. Det blev det inte heller för ett 70-årigt Jehovas vittne, som inte kunde komma ut ur sitt hus, på grund av att han var bunden vid sängen. Själva huset blev fullständigt demolerat; ändå fann hans släktingar honom senare, fortfarande i sin säng, men översållad med tegelstenar, damm och träflisor. Han var oskadd! Tidningen Ta Nea publicerade en bild av honom med rubriken: ”En man som hade verklig tur!” Men han tackade Jehova Gud för att han hade blivit räddad.

Fanns det ingenting alls som i förväg tydde på att en katastrof skulle inträffa? Det är intressant att lägga märke till vad tidningen Acropolis skriver: ”En fiskare i staden Korint berättade att han de senaste fem åren brukat lägga ut sina nät nära Alkyonidesöarna i Korintiska viken. När han kom tillbaka till Korint, sade han till de andra fiskarna att hans nät luktade svavel. Trots att denne fiskare varken kunde läsa eller skriva, antog han att det under dessa öar fanns, om inte en vulkan, så åtminstone vulkaniska lager.”

Om detta verkligen var en faktor i det som inträffade den 24 februari kanske vi aldrig får veta. Men vad vi vet är att när Jesus Kristus beskrev den tidsperiod som skulle markera avslutningen på denna tingens ordning, förutsade han bland annat att ”det skall vara stora jordbävningar”. (Luk. 21:10, 11, 31, 32) Aten har nu blivit en av de platser som direkt fått erfara uppfyllelsen av Jesu förutsägelse.

Hjälpaktioner

Även om varken vetenskapsmän eller myndighetspersoner kunde förutse katastrofen den 24 februari, vidtog regeringen så snart olyckan skett omedelbara åtgärder för att hjälpa de jordbävningsdrabbade. Många visade också enastående exempel på personlig omsorg om sina medmänniskor.

Många Jehovas vittnen bor i det jordbävningsdrabbade området, och de är tacksamma över att ingen av dem vållades personliga skador, även om de fick erfara materiella förluster. När olyckor inträffar, försöker Jehovas vittnen i kringliggande områden, ja, också i andra länder, snabbt ta reda på hur det står till med deras kristna bröder, för att kunna avgöra vad de kan göra för att vara till hjälp. När de får rapporter om att inga av deras trosbröder blivit skadade, gläder de sig mycket, eftersom de känner varmt för varandra, precis som medlemmarna i en sammansvetsad familj. De har inte den uppfattningen att deras tro är en garanti för gudomligt beskydd vid alla sådana olyckor. Men de tackar Gud när de blir räddade och försöker göra gott bruk av de ytterligare livsdagar de får njuta av. Om det är så att nära och kära har dött, förtröstar de ändå på Guds löfte att återföra dem till livet vid hans rätta tid genom en uppståndelse. (Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15) Och den chock som följer förlusten av ägodelar mildras genom den kärleksfulla hjälp som spontant kommer från kristna bröder som får höra talas om deras belägenhet.