Orkidéer — vackra, mångskiftande förställningskonstnärer

”ORKIDÉER! Till mig? Å, så underbart!” Med ett sådant gensvar är du på god väg att få en angenäm stund, vare sig det är frågan om ett bröllop, en avskedsmåltid eller bara en middag på tu man hand. Det verkar nästan som om det låg någon sanning i det en viss orkidéodlarförening påstår: ”När du ger någon orkidéer, inträffar underbara ting!”

Vad är det som gör orkidéer så tilldragande? Kan man odla dem själv?

En av anledningarna till att orkidéer åtnjuter sådan popularitet är att de med sina 35.000 arter utgör ”den största familjen bland blomväxterna, nästan en sjundedel av alla på jorden”. Visserligen förekommer de flesta arter i tropikerna, men till och med norr om polcirkeln kan man finna vissa arter. Några arter trivs i öknen och växer uteslutande på kaktusar. Andra är rena vattenväxter. Två egendomliga orkidéer blommar helt och hållet under jorden och ser aldrig dagens ljus.

Med så skiftande växtlokaler kan man förvänta att orkidéer också skiljer sig åt när det gäller storlek och utseende. Så förhåller det sig också. Hos en art är blomman endast 2 millimeter i diameter, och hela plantan skulle kunna rymmas i en fingerborg. Å andra sidan finns det jättar, vars blommor mäter ända upp till 38 centimeter från spets till spets.

Vilken färg och form föredrar du? Den artrika orkidéfamiljen tillfredsställer alla smakriktningar. Färgen varierar från röd, orange, gul och grön till mörklila, brun, vit och även, i sällsynta fall, blå.

Vad beträffar formen visar sig orkidéerna vara mästare i förställningskonst. Somliga arter liknar damtofflor, malar, fjärilar och getingar, penséer, drakar och till och med flygande fåglar. Så har vi ”Beardie” (Skäggis), som australierna kallar den, som precis liknar en skäggig bondgubbe. En annan art, som växer i Peru, har mitt i själva blomman något som ser ut som ett skrattande troll. Eller skulle du kanske hellre vilja ha en som liknar en grupp på fyra skriande åsnor? Och deras förställningskonst stannar inte vid utseendet.

Doften används också till att luras med, för pollineringens skull. En medelhavsart liknar en getinghona och avger faktiskt en getingliknande doft för att locka till sig den intet ont anande hannen. Vissa orkidéarter pollineras med hjälp av flugor och avger därför en stark doft som påminner om lukten av förruttnelse eller dynga för att därigenom locka till sig flugorna. En annan art lurar till sig ett hanbi genom att efterlikna en fientlig insekt som biet försöker jaga i väg från sitt revir, och på samma gång för biet då med sig pollen från blomman. Hos en art är likheten med en bihona så fullständig att hanbiet faktiskt försöker para sig med blomman. Den kontakt som blir följden gör att pollen från blomman förs över till det pollenbärande biet.

En genialisk pollineringsmetod förekommer hos bägarorkidén (Bucket orchid) med dess stora blomma och bägarformade läpp. Biet lockas dit av doften och landar på läppen för att njuta av doften. I sina försök att överföra doftämnet till sina bakben faller biet ner i den vätskefyllda bägaren. Dess ivriga ansträngningar att klättra upp för bägarens branta, klibbiga vägg är förgäves. Till sist får biet syn på en annan utgång, en smal tunnel, som leder från bägaren och förbi blommans könspelare, där det finns en mängd pollen. Biet lyckas till slut kravla sig ut till säkerheten — men på hans mellankropp har en del pollenkorn fastnat, som han för med sig till nästa blomma. Vilken vishet återspeglas inte i detta ömsesidiga beroendeförhållande!

Orkidéernas livscykel

Orkidéernas livscykel påminner om andra blommors. Ett pollenkorn förs av insekten till honorganet, märket. Det börjar snart gro och växer mot fröämnet. Efter ungefär sex veckor har pollenslangen nått fram till fröämnet, och hancellen förenar sig med äggcellen. Den befruktade äggcellen utvecklas och bildar en cellanhopning som ger upphov åt grodden, embryot. Denna cellanhopning är omgiven av ett torrt ytterhölje som är så lätt att fröet kan föras långa vägar av vinden. En del av dessa frön är så små som dammkorn. Boken Botany säger faktiskt beträffande detta: ”Ett enda fröämne av orkidén Cynoches innehåller 3.770.000 frön, och ... över 300.000 av dessa väger tillsammans endast 1 gram!” Varför förökar sig orkidéer inte mera, när de har så många frön? Orsaken är att endast en bråkdel av dessa frön gror, eftersom groendet är beroende av en särskild sorts svamp, som inte alltid är tillgänglig.

För att lösa detta problem har en mycket intressant förökningsmetod introducerats på senare tid. Den kallas ”meristemodling” (från ett grekiskt ord som betyder ”delbar”) och används särskilt vid odling av sällsynta, exotiska hybrider. Odlaren avlägsnar helt enkelt embryonala vegetativa celler och odlar dem i en näringslösning, där de förökar sig många gånger om. Närhelst så önskas kan cellerna fördelas på olika kärl, där de växer upp till små plantor som är identiskt lika den planta de tagits från. Genom att använda denna metod har odlarna kunnat nedbringa priserna på orkidéer högst väsentligt och samtidigt tillgodose årstidsbetingad efterfrågan på vissa populära arter.

De flesta orkidéer som förekommer i tempererade klimatzoner växer i jorden, medan de som förekommer i tropikerna inte har någon som helst kontakt med marken. Men tvärtemot gängse uppfattning är de senare inte parasiter. De är epifyter, vilket innebär att de endast är fästade vid värdträdet eller stenen utan att uppta någon näring därifrån.

Skulle du vilja odla några av dessa vackra, spännande förställningskonstnärer? Lyckligtvis hör orkidéer till de växter som är lättast att odla, och hur man går till väga är ingen hemlighet. Så du kan förmodligen få tag i en eller flera arter som har lätt att anpassa sig till ditt klimat och din miljö. Du kan lära känna deras växtsätt, skötsel och sjukdomar genom böcker på biblioteket eller genom något orkidésällskap i din hemtrakt.

I dag är snittblomsterhandeln med orkidéer en mångmillionaffär. Men det finns åtminstone en orkidé som inte används som prydnadsväxt. De spanska erövrarna lade märke till att aztekerna i Mexico tillsatte små bitar av en orkidés frökapsel till sina drycker. Och när du äter vaniljglass som inte är artificiellt smaksatt, kan du njuta av ett extrakt av orkidén Vanilla planifolia.

Vare sig vi odlar dem, bär dem på oss eller äter dem, påminner de oss om hur frikostigt Skaparen sörjt för variation inom denna växtfamilj. Som psalmisten uttryckte det: ”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.” — Ps. 104 24.

[Bild på sidan 21]

”Skäggis”

[Bild på sidan 22]

Vanlig orkidé

”Flygande ankan”