Kyrkosamfunden i Nigeria — utövar de något moraliskt inflytande?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria
EN MYNDIGHETSPERSON i Nigeria sade till de religiösa ledarna: ”Ni har förlorat greppet om era medlemmar.” Han syftade på vågen av brott och omoraliskt uppförande bland många kyrkomedlemmar.
Han förklarade också: ”En ny Gud som heter materialism har blivit insatt. ... Ett och ett kvarts århundrade av kristendom har inte gjort oss befästa i tron.” En universitetsstuderande framhöll att det sociala klimatet i Nigeria präglades av ”uppenbar vanvördnad för lag och ordning”.
Det här sociala klimatet är uppenbart bland ungdomarna. Religiösa ledare skyller på frånvaron av religionsundervisning i skolorna. Men bristen på självbehärskning är ännu mer uppenbar bland de vuxna än bland ungdomarna. Lärare anklagas ofta för att introducera omoraliskhet bland sina elever. Föräldrar klandras för att inte uppfostra sina barn och för att inte föregå med gott exempel för dem. Många av dessa vuxna har gått i kyrkliga skolor.
I tidningen Sunday Chronicle hette det: ”Det fanns en tid då man tog religionsundervisningen på allvar. ... Men undersökningar som gjorts på sista tiden tycks inte utvisa att de som gått ut från missionsskolorna efteråt verkligen satt de lärdomar i verket som de inhämtat där.”
Det är på senare tid som kyrkosamfunden börjat förlora sitt inflytande. Vad ligger bakom detta?
Klimatet inom kyrkosamfunden
Många lägger skulden på de kyrkliga ledarna. En korrespondent för Sunday Statesman sade att prästerna hade ”övergett den store Mästarens traditionella levnadsregler” och tycktes ”älska världen mer än den kristna tjänsten”. ”De predikar visserligen om Gud”, förklarade en professor vid en högskola, ”men de har till största delen övergett honom i sin strävan efter materiella ting.” Den pensionerade anglikanske biskopen Kale erkände också att ”kyrkans representanter inte allesammans har upprätthållit ... principerna för kristna normer och kristet liv”.
Sedan är det inblandningen i politiken. Ledande politiker har kritiserat kyrkosamfunden för att ”blanda ihop religion med politik”. År 1979 påminde den dåvarande statschefen de religiösa ledarna om de allvarliga konsekvenserna av att de ”öppet uppmuntrade” de politiska överdrifter som orsakade nigerianska inbördeskriget 1967—1969. Med tanke på samma krig talade en ledarskribent i Sunday Chronicle om ”den skada som politisk religion kan vålla”.
Den här ledarartikeln påvisade ett annat sätt på vilket kyrkosamfunden missbrukat sitt politiska inflytande. Den talade om deras olika upprop ”för att vissa religiösa sekter skulle förbjudas”. Kyrkosamfunden använder alltså politiskt inflytande emot andra religioner, ofta under nationalismens täckmantel. Det hette också i en rapport i Evening Times: ”Av alla de religiösa sekter som verkar i Afrika har de som drabbats hårdast [av förföljelse] varit Jehovas vittnen.”
Man bör inte heller glömma den oenighet som råder inom varje samfund. Gång på gång uppstår det strid mellan olika kyrkliga intressegrupper. En del grupper bryter sig ut och bildar egna samfund. Andra vänder sig till hedendom eller till ateistisk filosofi.
Biblisk analfabetism
Den verkliga orsaken till allt detta kanske är bristen på biblisk undervisning. Nigerias anglikanske ärkebiskop medgav att de som utexaminerades från universiteten var ”illa rustade med kunskap om vår religions grunddrag”. En annan prästman framhöll att ”många av de världsligt högt utbildade troende ... vet mycket litet eller ingenting alls om bibeln”.
Det är sant att olika religionssamfund driver skolor. Men religionsundervisningen vid dessa skolor har inte gett några goda resultat.
Men lär man inte ut kristna moralnormer i själva kyrkorna? Nej, det är vad som saknas mest av allt i gudstjänstlivet. Vanligen läser man bara en bibeltext som en inledning till en social eller politisk predikan. Om predikan är politiskt orienterad och gudstjänsten är ritualistisk och oinstruktiv, så kommer uppenbarligen det moraliska inflytandet att hindras. Kristna församlingar skall vara centrum inte för politisk indoktrinering eller obibliska dogmer, utan för moralisk fostran, undervisning i ett kristet levnadssätt och studium av bibeln. Lyckligtvis finns det församlingar som uppfyller den här normen.
Hur förhåller det sig med Jehovas vittnen?
Låt oss undersöka vilket inflytande vittnena har som en moralisk kraft. Rättar de sig efter bibelns krav?
MORAL: Bibeln säger att kristna inte får vara korrumperade eller omoraliska eller självsvåldiga. (1 Kor. 6:9—11; Ef. 4:25—32; 5:3—12) Jehovas vittnen är visserligen utsatta för de påfrestningar som hör samman med de ”yttersta dagarna”, som vi nu lever i, men de strävar verkligen efter att undvika orätta handlingar. (2 Tim. 3:1—5) De som handlat orätt får hjälp att rätta till sitt liv, så att de kan följa Guds lagar. Men de som framhärdar i okristet uppförande blir uteslutna ur församlingen. (Gal. 6:1; 1 Kor. 5:11, 13) Sociologen Bryan Wilson framhöll att afrikanska vittnen ”har varit enastående framgångsrika i att få sina medlemmar att hålla fast vid höga normer beträffande moralisk fasthet och självbehärskning”.
Till och med brottslingar har lagt märke till detta. När en grupp fängelseinterner i Warri inbjöd Jehovas vittnen att besöka dem sade de: ”Vi tillhör kyrkosamfunden, men vi har inte fått hjälp att utveckla en god karaktär. Vi har sett att Jehovas vittnen är annorlunda. Det finns inga vittnen här i fängelset. Vi vill att ni skall ge oss lite av den där medicinen som gör era medlemmar till så goda människor.” Man påvisade för dem att det är bibeln, inte någon ”medicin”, som åstadkommer förändringen. En bibelstudieklass bildades därför i fängelset.
Många som avtjänat sitt fängelsestraff har anslutit sig till församlingar i Warri. Andra har bett att få introduktionsbrev till församlingar i sina egna byar. De lär nu andra att bli kristna. Fängelseledningen uppskattar den hjälp dessa män fått att förändra sitt uppförande.
POLITIK: Bibeln säger att Kristi rike inte är någon ”del av denna världen”. De som blir världens vänner kallas ”Guds fiender”. (Joh. 18:36; 15:19; Jak. 4:4) Men många kyrkliga ledare har en annan uppfattning än Guds ord.
En präst sade att Jehovas vittnens vägran att engagera sig i politik får dem att framstå ”som fiender till nationen”. Men de politiska ledarna har fördömt prästerna, inte Jehovas vittnen, för att de blandar sig i politiken.
Sådana uttalanden av präster visar att Jehovas vittnen står fasta i att följa bibelns bud och anvisningar. Deras neutralitet i politiska och militära frågor har också gjort dem till stabila och pålitliga medborgare, var de än bor.
SOCIAL OCH RELIGIÖS VERKSAMHET: Bibeln säger att ”en gudstjänst, som är ren och obesmittad” är denna: ”Att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse och att hålla sig obefläckad av världen.” — Jak. 1:27, 1917.
Jehovas vittnen betjänar människors normala behov utan att själva tjäna materiellt på det. Men de lägger större vikt vid människors andliga behov och det evangeliseringsverk som Jesus gett de kristna i uppdrag att utföra. De går ut och ”gör lärjungar av människor av alla nationerna” och ”lär dem att hålla” allt som Jesus har befallt. (Matt. 28:19, 20) Detta gör intryck på människor. Prästmannen David J. Usen försäkrade att Jehovas vittnen inte var kristna, men påvisade ändå att de följde Kristi råd. Han uppmanade kyrkomedlemmarna att efterlikna dem.
Usen sade att ”flertalet kristna och kristna kyrkosamfund är statiska i sitt liv och vittnesbörd”, under det att varje ”ärlig människa som någonsin kommit i kontakt med vittnena måste bli imponerad av deras nit”, när det gäller att söka upp människor för att undervisa om ”bibeln och dess budskap”. Han sade att kyrkomedlemmarna ”bör lägga märke till vilken vikt vittnena fäster vid studiecirklar, som har frambringat deras välunderrättade folk”.
Jehovas vittnen lägger tonvikten på biblisk undervisning på sina mötesplatser och i sina hem. Detta och deras offentliga predikoverksamhet gör att de utövar ett gott inflytande i sina familjer och församlingar och i samhället. Detta är beaktansvärt när vi tänker på att människor älskar ”vällust mer än Gud” och ”skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft”. — 2 Tim. 3:4, 5, 1917.
Vittnen i alla levnadsställningar erkänner att det förhållandet att man är noga med att hålla fast vid bibeln förhindrar att världsligt handlingssätt tränger in i deras församlingar. Ett ungt vittne som är geolog sade följande om sin gymnasietid: ”Jag ville gärna ta del i de världsliga ungdomarnas sällskapsliv, men jag hade sanningen i hjärtat. Det hindrade mig från att göra det som andra gjorde och som jag trodde att jag ville göra. När jag fick tillfälle att ta del i detta, insåg jag att jag egentligen inte ville vara med om det. Jag fortsatte att ta emot de påminnelser som gavs vid våra församlingsmöten, och detta var till skydd för mig.”
Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa alla som vill praktisera bibelns kristendom. Vi inbjuder dig att kontakta dem på den plats där du bor eller skriva till utgivarna av den här tidskriften. Det kan leda till att du omfattar ett levnadssätt som verkligen utövar ett gott inflytande.
[Infälld text på sidan 14]
Det som saknas mest i gudstjänstlivet är undervisning i kristen moral
[Infälld text på sidan 15]
”Ge oss lite av den där medicinen som gör era medlemmar till så goda människor”