Andlig svält i Nigeria?
”ÄR RELIGIONEN på tillbakagång?” frågades det i en tidningsartikel. Somliga kanske finner det svårt att ta en sådan fråga på allvar, i synnerhet om kyrkorna blomstrar på den plats där de bor. En hastig genomläsning av tidskrifter och dagstidningar avslöjar emellertid det verkliga förhållandet. I tidskriften Time sades det till exempel: ”De sofistikerade, en gång så mäktiga och på senare tid tämligen liberala protestantiska kyrkorna i Amerika tycks nu befinna sig i stiltje.” Detta uttalande är ganska typiskt för hur massmedia uttrycker sig om religion nu för tiden.
”Men hur är förhållandena i resten av världen?” kanske du frågar. ”Har verkligen religionen drabbats av samma problem i andra länder?” Ja, helt visst. Låt oss, som ett belysande exempel, se lite närmare på de problem som hemsöker kyrkosamfunden i det på naturtillgångar så rika Nigeria. Situationen i detta land kommer att hjälpa dig att inse att krisen inom kyrkorna nu har utvecklats i global skala.
Proselyter, inte kristna
Omkring en tredjedel av Nigerias enorma befolkning gör anspråk på att vara kristen. Kristenhetens missionärer har också arbetat hårt och länge för att vinna detta starka stöd. Som det sades i Time: ”Afrikanerna är fortfarande förvånade och rörda över missionärernas villighet att slita och släpa i landets inre delar, hjälpa till med att gräva brunnar, lära folk att läsa och skriva, skaffa fram säckvis med livgivande säd under perioder av svält och riskera livet för att försöka bota de sjuka.”
Medan sådana gärningar kan vara nog så lovvärda, måste det också medges att kyrkorna redan från början har vunnit sina vänner genom att sörja för de materiella behoven — inte de andliga. (Matteus 5:3) De har därför värvat många proselyter, men inte nödvändigtvis gjort dem till kristna. Uppslagsverket The World Book Encyclopedia konstaterar att många till bekännelsen kristna endast ”kombinerar kristna eller muslimska religiösa sedvänjor med traditionella [icke-kristna] trosuppfattningar”. Kristenhetens missionärer har tragiskt nog förbisett det faktum att afrikanen ofta är mottaglig för själva det bibliska budskapet — utan någon utsmyckning i form av sociala projekt. Likväl anser somliga att kristenhetens missionsverksamhet har hindrat islam från att spridas över den afrikanska kontinenten, som somliga hade förutsagt skulle ske.
De olika kyrkosamfunden har emellertid inte varit nöjda med att endast värva proselyter. Många präster känner det nu som en helig plikt att aktivt verka för politiska förändringar. Den 18 oktober 1982 sades det till exempel i dagstidningen Daily Times, som ges ut i Lagos: ”Patriarken för metodistkyrkan i Nigeria, dr Bolaji Idowu, sade i går i Ibadan att kyrkan har rätt att engagera sig i politiken, om inte annat så för att styra in den på en rättfärdig kurs. ... Doktor Idowu betonade att kyrkan inte kan överge politiken, eftersom det är dess plikt att predika evangelium såväl som att få män och kvinnor att engagera sig i politiken.”
Metodistkyrkan är inte den enda kyrka som har engagerat sig i politiken. Den 12 januari 1981 stod följande att läsa i tidningen New Nigerian: ”Den katolske biskopen i Ogoja, hans högvördighet dr Joseph Edra Ukpo, har föreslagit att man upprättar ett departement för religiösa frågor.” Varför? I artikeln framhölls det fortsättningsvis att vissa präster ansåg att ”det nu var tid för regeringen att föra alla de religiösa organisationerna närmare sig själv”.
Men vad har följden av allt detta blivit för kyrkan och dess medlemmar?
Bakslaget
Varnande röster höjs nu mot kyrkornas inblandning i politiken. En skribent konstaterade att även om kyrkorna ”ger intryck av att ha en konstitutionellt erkänd roll att spela i statens angelägenheter”, har de i verkligheten ”ingen sådan roll”. Han fortsatte varnande att det inte är ”till deras eget bästa” att de religiösa ”nalkas staten i den utsträckning de nu gör. De kan en dag mycket väl komma att finna att staten har övertagit uppgiften att välja biskopar ... åt dem.”
I ett tal inför den anglikanska kyrkans synod uttryckte guvernören Bola Ige på liknande sätt sitt beklagande över att kyrkorna betraktar sin författningsenliga religionsfrihet som en ”rättighet för dem att söka tvinga på staten sina egna speciella religiösa och partipolitiska känslostämningar genom att förege sig söka sina församlingsmedlemmars särskilda intressen”. Han uppmanade därför kyrkans ledare att hålla sig till sin ”uppgift att predika evangelium” i stället för att syssla med politik.
Moraliskt fördärv inom kyrkorna
Är det då troligt att kyrkorna kommer att återgå till att predika evangelium? Inte enligt den bild som kyrkliga ledare och andra målar upp av kyrkornas andliga tillstånd.
”Prästerskapet har misslyckats, och lekmännen har drabbats av andlig kollaps”, sade en präst, James Jide Adesoh, i en artikel i Daily Times för 7 september 1982. ”Partiskhet, stamfejder och lokalpatriotism är allvarliga sjukdomar som för närvarande hemsöker våra kyrkor”, sade han vidare. Chefen för ett anglikanskt stiftsråd uppges likaledes ha tillkännagett att ”de försämrade moralnormerna inom den kristna religionen kan skyllas på kyrkans ledande män, som i sina liv tillåtit kärleken till pengar att överskugga Guds ande”.
Ett sådant andligt vakuum leder oundvikligen till moraliskt förfall. En frispråkig präst sade: ”Det är inom den nigerianska kyrkan vi finner äldste, som efter att ha begått äktenskapsbrott hänvisar till kung Salomo som en kunglig kurtisör som var älskad och välsignad av Gud! ... Det är i Nigeria vi finner höga präster som till sitt skydd bär fetischer och amuletter i Guds egen kyrka!” En nigeriansk guvernör hävdade till och med att ”den ökade brottsligheten i Nigeria beror på de religiösa organisationernas uraktlåtenhet att leva som de lär”.
Det moraliska förfallet inom kyrkorna har blivit så allmänt känt att en skribent beklagande sade att ”evangeliserandet tycks ha hamnat i bakgrunden, och Satan tycks vara den ende som är i tjänst i vår kyrka och i vårt land”. Det är inte så underligt att en nigeriansk tidning ställde den fråga som inledde denna artikel: ”Är religionen på tillbakagång?”
Andligt biståndsarbete
De problem som hemsöker kyrkorna i Nigeria är typiska för världens religioner. De har misslyckats med att tillfredsställa människors andliga hunger. De har ägnat sig åt materiella strävanden och politik i stället för att undervisa människor i Guds ord. Detta kommer emellertid inte som någon överraskning för dem som studerar bibeln, för den har för länge sedan förutsagt: ”Se, dagar skall komma, säger Herren, Herren [Jehova], då jag skall sända hunger i landet: inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens [Jehovas] ord.” (Amos 8:11) Men det är inte alla som plågas av sådan andlig hunger.
Tusentals nigerianer som verkligen ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” har fått hjälp av Jehovas vittnen att bli andligen ”mättade”. (Matteus 5:6) ”Men vad är det som gör Jehovas vittnen annorlunda än andra religioner?” kanske du frågar. De tar, för det första, Jesu befallning att inte vara ”någon del av världen” på allvar. (Johannes 17:14) Detta innebär att de håller sig borta från politik och i stället koncentrerar sig på att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) I stället för att engagera sig i sociala projekt riktar de människors uppmärksamhet mot det säkra hoppet om en kommande regering från Gud. De senaste rapporterna visar att i genomsnitt 108.425 nigerianer delar med sig av detta tillfredsställande hopp åt andra.
Det är sant att kyrkliga ledare har kritiserat vittnena. Men denna kritik har ironiskt nog sin grund i att vittnena vägrar att göra just det som har förorsakat krisen inom kyrkorna — nämligen att blanda sig i politik. På grund av sin neutrala hållning har vittnena förskonats från de omvälvningar som nu hemsöker Nigerias kyrkor.
Vi inbjuder dig därför att tillfredsställa din egen intensiva hunger efter andliga ting genom allvarligt bibelstudium och samvaro med dessa kristna, som är Kristi sanna lärjungar. Detta kommer att bana väg för ett synnerligen tillfredsställande liv, för ”den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. — 1 Timoteus 4:8.
[Infälld text på sidan 22]
Kristenhetens missionärer har vunnit många afrikaners stöd med hjälp av sociala projekt — inte genom att undervisa dem i Guds ord
[Bild på sidan 23]
Jehovas vittnen har stillat den andliga hungern hos tusentals människor genom att lära dem bibelns hopp om en regering från Gud