Kontroversiellt fiske
”Jag slutade med ett slag av kontroversiellt fiske och började med ett annat!”
Tonfiske har blivit kontroversiellt, sedan Förenta staternas regering begränsade antalet tumlare som får dödas i yrkesfiskarnas nät. Vakna! har intervjuat Roger Soares, som under flera år idkade tonfiske med egen båt. För omkring 10 år sedan slutade han som tonfiskare. Nu är han engagerad i ett annat slag av fiske, som också det är kontroversiellt.
Berättat av en av våra fasta medarbetare
”STIMMET av tumlare var omringat av snörpvaden, vars överkant hölls uppe av korkflöten och vars nät nådde många famnars djup. Den bildade en cirkelformig nätmur, hade ingen botten och var tillräckligt djup för att omgärda den gulfenade tonfisken, som simmade under tumlarna. Medan andra drog eller snörpte ihop nätets underkant, hoppade jag och ett par andra unga män i vattnet för att hjälpa tumlarna att komma över nätets korkförsedda överkant och bli fria. Det var ett farligt arbete, för också hajar var omringade av nätet.”
Så beskrev Roger Soares en av sina arbetsuppgifter i början av sin bana som tonfiskare. Det han berättar framhäver en viktig punkt: Ansvarskännande fiskare inser hur värdefulla tumlarna är och försöker rädda så många som möjligt.
”Roger, hur kom det sig att du började med tonfiske?” frågade jag.
”Det var på grund av att min far, som kom från Portugal, var tonfiskare. Bland dem som på den tiden arbetade med tonfiske utanför San Diego vid USA:s västkust var de flesta portugiser, italienare eller japaner. Min far började när han var 10 år gammal. Då fiskade man med spö; nät började man använda först senare. Han och hans bror arbetade tillsammans, och efter en tid kunde de skaffa en egen båt och så småningom flera båtar. När jag var 16 år gammal, började. jag arbeta på min fars båt under somrarna. Vi fiskade med spö och bete. Vid den tiden, år 1956, fanns det bara fem eller sex båtar vid Stillahavskusten som hade gått över till att använda snörpvadar av nylon. Ett par år senare arbetade jag med nät — det var då jag brukade dyka ner i vattnet för att hjälpa tumlarna över nätkanten.”
”Tillsammans med hajarna?” tillade jag.
”Ja, tillsammans med hajarna. En del av dem som hoppade i vattnet blev skadade. En yngling jag kände dödades till följd av att han blev angripen av hajar.” Efter en paus fortsatte han: ”När jag var 21 år, blev jag kapten på en av båtarna; det var en stor båt för fiske med snörpvad.”
Tumlarna kommer in i bilden
”Och när man började använda snörpvadar”, sade jag, ”blev också tumlare och yrkesfiskare inblandade.”
”Det stämmer”, sade Roger. ”När man fiskade enbart med spö, lade man märke till att den gulfenade tonfisken ofta befann sig under stim av tumlare. När man började använda nät, lade man därför ut dem runt tumlarna för att fånga tonfisken som simmade under dem.”
”Är det känt varför tonfisken simmar under tumlarna?” frågade jag.
”Det kan förekomma något slag av kommunikation. Genom att tumlarna dyker och hoppar för de kanhända upp en massa föda, som tonfisken lägger beslag på. Också under stockar och bråte finner man tonfisk, vilket beror på de ljus- eller möjligen ljudförhållanden som råder där. Kanhända är detta att tonfisken finner skugga under tumlarna orsaken till att den uppehåller sig där. Det kan också finnas andra orsaker.”
”Men”, fortsatte han, ”det finns inte tonfisk under alla stim av tumlare. Man vet inte varför. Man måste hålla utkik efter vissa tecken. Kan man se fiskar, som hoppar omkring dem, eller fregattfåglar, som kretsar högt uppe i luften? Finns det små vita duvor nära vattnet? Detta är tecken som avslöjar att det finns tonfisk.”
”När ni har funnit stim av tumlare, under vilka tonfisk befinner sig”, frågade jag, ”hur går ni sedan till väga?”
”Man sänder ut snabba motorbåtar för att fösa samman tumlarna. Tonfisken är kvar under dem. Nätet är upplagt i aktern på båten — den ena änden av nätet är fäst vid vad man kallar en följebåt, den andra änden vid den stora båten, vadbåten. Följebåten glider ner i vattnet och för med sig en ände av nätet. Det stora fartyget kör ett varv runt tumlarna och lägger ut nätet. Motorbåtarna håller kvar tumlarna innanför nätet tills cirkeln är sluten. Sedan drar eller snörper man ihop underkanten av nätet ...”
”Du menar”, avbröt jag, ”precis som när man drar igen en penningpung.”
”Just det. Sedan börjar man dra in korklinan, som håller nätet flytande, tills den spänner åt runt lasten av tonfisk och naturligtvis också av tumlare. Förr i tiden dog många tumlare i näten, och miljöförkämparna blev upprörda. Förenta staternas regering införde begränsningar av antalet tumlare som fick dödas, och detta gjorde yrkesfiskarna rasande.”
Att komma till rätta med kvoterna
Jag frågade om kvoterna.
”År 1977”, upplyste han mig, ”var det tillåtet att döda mer än 62.000 tumlare. Yrkesfiskarna dödade 24.100. År 1980 hade man sänkt kvoten till 31.100, och bara 12.400 tumlare dödades.”
”Hur har yrkesfiskarna kunnat skära ner antalet dödade tumlare så mycket?” frågade jag.
”Det har varit möjligt genom vad de kallar en reträttmanöver. När man har snörpt eller dragit ihop nätets underkant, drar man in korklinan så mycket att den inte längre ligger slak, utan bildar en jämn men fortfarande stor cirkel runt hela stimmet. Man lägger in backen, och medan båten rör sig bakåt, drar den långsamt med sig det med fisk fyllda nätet. Detta får till följd att den flytande korklinan längst bort från båten sjunker en halvmeter eller mer under vattenytan, och tumlarna får på så sätt möjlighet att komma undan. Unga män simmar till det här området och hjälper tumlarna att komma över korklinan.
Men inte alla tumlare kommer över. En del dyker i stället, vilket kan få till följd att de fastnar i nätet och blir kvävda. För att minska den här förlusten har man ersatt det grovmaskiga nätet med finmaskigt nät i korsformiga sektioner. Från början var nylonnätmaskorna omkring 10 centimeter stora, och tumlarna kunde sticka in huvudet i nätet och på så sätt bli insnärjda. Tumlarna kan emellertid inte sticka in huvudet i det finmaskiga nätet, och därför blir de inte heller insnärjda.”
”Hur stora är näten?” frågade jag.
”När jag började fiska var de 450 famnar långa och nådde 36 famnar ner i vattnet. En famn är omkring 1,8 meter. Nu är näten över 1.000 famnar långa och går ner mellan 70 och 80 famnar i vattnet.”
”Jag är säker på att det har kostat yrkesfiskarna tid och pengar att rädda fler tumlare”, sade jag. ”För några år sedan läste jag att en tonfiskfångst kunde vara värd 1 million dollar. En sådan fångst måste vara värd mycket mera nu.”
”Det stämmer. Bränslepriserna har också skjutit i höjden. För en båt, som är ute fyra eller fem månader, är enbart bränslekostnaderna flera hundra tusen dollar. Maten för besättningen är nu dyrare. Räntorna på lån är högre. Och som du sade kostar det tid och pengar att rätta sig efter statens begränsningar i fråga om antalet dödade tumlare — någonting som deras konkurrenter som seglar under utländsk flagg inte behöver bry sig om. Och till sist är allt detta ändå ett vågspel ända tills båtens lastrum är fyllt med tonfisk.”
”På dig låter det som om läget är kärvt.”
”Yrkesfiskarna kan leva på det, men om man räknar ut timlönen, blir det inte så mycket.”
”Du har dragit dig tillbaka nu”, sade jag. ”Du måste ha en del trevliga minnen från din tid på sjön.”
Minnen
”Ja, det har jag. Lagarbetet. De stora fångsterna. Det lugna och stilla havet. Eller de våldsamma stormarna. De höga vågorna. Och tumlarna som är så smarta. En del av dem kan man aldrig fånga. De vill inte bli hopfösta av motorbåtarna, nej de vill inte reagera på någonting vi gör. När de ser att vi kommer, simmar de bort och tar tonfisken med sig.
Men när de är så smarta, varför hoppar inte fler av dem över korklinan och flyr? Man tror att det beror på att deras ekolodsystem rapporterar linan och nätet som hinder. En gång medan jag var i vattnet för att hjälpa dem över korklinan, kom en av dem upp till mig och satte sin nos under min arm och skakade på huvudet i luften för att jag skulle få dess nos över nätet. Jag blev rörd. Jag förstod hur människor kan hysa känslor för dem.
En av mina erfarenheter kommer jag aldrig att glömma. Vi hade siktat ett stort stim av tumlare. Vi visste att det fanns mycket tonfisk under det — vi såg nämligen fiskar som hoppade och fåglar som kretsade i luften. Vi såg också två späckhuggare som smög sig på tumlarna — en på var sida om stimmet. Under en halv dag följde de efter de skrämda, flyende tumlarna och tröttade ut dem. Då och då lämnade tre eller fyra tumlare stimmet och försökte lura bort späckhuggarna, men utan framgång. Tumlarna, som nu var uttröttade, slöt sig samman. Späckhuggarna kastade sig då mitt in i stimmet.
Eftersom jag fortfarande hoppades på att fånga tonfisken som fanns under tumlarna, styrde jag in båten mitt i stimmet i hopp om att skrämma bort späckhuggarna. Men de kände ingen fruktan. Plötsligt, på 3 meters avstånd från mig, for en av dem upp som ett skott ur vattnet och högg i luften tag i en hoppande tumlare, precis som en hund fångar ett ben. Jag kommer aldrig att glömma hur den där späckhuggaren hoppade upp och sedan försvann i det kristallklara vattnet med tumlaren i munnen.”
Vi satt båda tysta en stund och tänkte. Till slut frågade jag: ”Du har dragit dig tillbaka nu. Varför? Du är ju fortfarande i din krafts dagar.”
”Det finns flera skäl. Jag slutade år 1972. Påfrestningarna blev allt större. Fiskerinäringen fick fler och fler problem. Miljöförkämparna hade sina krav på oss. Staten satte oss i ett nät av regler och gjorde vår ekonomiska situation svårare och svårare. Detta fick visserligen det positiva resultatet att tusentals tumlare räddades, men det ökade våra utgifter och minskade våra fångster. Den främsta orsaken, tror jag, var detta tryck. Jag kände mig som en guldfisk i en glasskål, och det var som om staten och andra grupper ville komma åt mig. Jag stod helt enkelt inte ut längre med allt käbbel, så jag slutade.”
Roger log då han tillade: ”Jag slutade med ett slag av fiske och började med ett annat, och båda är kontroversiella.”
Det andra slaget av fiske
”Det måste du förklara”, sade jag. ”Jag känner till att du slutade med tonfiske, men vilket slag av fiske började du med, och hur kom det sig att du gjorde det?”
”Jesus talar om vilket slag av fiske det är i Matteus 4:19: ’Kom, följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.’ Hur det kom sig att jag blev människofiskare är en längre historia.” Han satt tyst ett ögonblick för att ordna sina tankar; sedan började han berätta.
”Jag var katolik, liksom min fru, Elizabeth. Jag blev besviken på katolicismen och allt vad religion heter. Det vi grälade mest om var om vi skulle gå till kyrkan eller inte — hon ville, men jag ville inte. Jag brukade gå med, men efter en stund brukade jag gå ut, och barnen brukade följa med mig. Detta gjorde henne verkligen upprörd. ’Du är ett dåligt föredöme’, protesterade hon. ’Jag beklagar’, sade jag, ’men det här är ingenting för mig.’
Jag trodde på Gud. När jag var ute på fisketurer, hade jag sett många vördnadsbjudande uppvisningar av hans makt, och jag tänkte ofta på Psalm 107: ’De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; där fingo de se HERRENS [Jehovas] gärningar och hans under på havsdjupet. Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada, att de vart stilla, och han förde dem till den hamn, dit de ville.’”
Nu var också Elizabeth med i samtalet. Hon berättade om hur besviken hon blev på katolska kyrkan, när en så kallad ”Las Vegas-kväll” anordnades. Det förekom hasardspel, männen spelade kort, hustrurna serverade alkohol, och en homosexuell präst var närvarande — hela kvällen var ett slag mot hennes tro på kyrkan.
”Två saker hände sedan”, påminner sig Elizabeth. ”Min dotter kom en dag hem från den katolska skolan och sade: ’Mamma, nu får det vara slut. Jag vill inte gå dit mer.’ Jag var upprörd. ’Vad menar du? Vill du inte lära dig om Gud?’ ’Jag får inte lära mig ett dugg’, sade hon. ’De har ett oanständigt språk, och de uppför sig illa. Jag slösar bort min tid.’ Jag lät henne därför sluta. Jag var oroad, bad mycket och önskade att Gud skulle vara med i min familjs liv.
Det var ungefär vid den här tiden som den andra saken hände; någon lämnade en traktat i vår brevlåda.”
Roger fortsätter berättelsen.
”Min fru gav mig traktaten och sade: ’Varför läser du inte det här? Det låter förnuftigt.’ Jag läste traktaten. Det lät verkligen förnuftigt. Vi fick senare veta att den kom från Jehovas vittnen och att min mor hade studerat tillsammans med dem under mer än ett år. Hon hade bett det här vittnet att besöka oss. Jag råkade i dispyt med henne: ’Hur kan du veta att din religion är den enda rätta? Religion är ett enda stort penninginbringande geschäft!’
Likväl sattes ett bibelstudium i gång i vårt hem. Jag var med bara för att se på; det kunde vara kommunistiskt, och jag ville inte att min fru och mina barn skulle bli hjärntvättade. Vad fick jag se? Ingen kommunism, ingen hjärntvätt, utan bevis från bibeln.
Det första studiet hölls en måndagskväll. På tisdagskvällen besökte vi vittnenas möte i Rikets sal, och inom en månad var vi med vid en av deras sammankomster. Min hustru och jag blev döpta. Detta hände år 1976. Vi har varit aktiva vittnen alltsedan dess.”
”Var det inte en snabb omställning för dig — från att ha tyckt att religion var ett penninginbringande geschäft till att ägna hela ditt liv åt religion?” frågade jag. ”Hur förklarar du det?”
”Det jag fick lära mig om bibeln gjorde intryck på mig, men jag tror att det som vid den tiden gjorde störst intryck på mig var vittnena själva, speciellt deras barn. De satt lugnt och stilla under mötena, svarade på frågor och var med i programpunkter. Vi besökte också Jehovas vittnens tryckerianläggning vid deras världshögkvarter i Brooklyn i New York. Det var återigen de människor vi såg som gjorde intryck på oss — hundratals unga män och kvinnor som frivilligt använder sin tid till att framställa biblisk litteratur.”
Nytt fiske, också det kontroversiellt
”Jag antar att detta har samband med vad du tidigare sade om att du nu ägnar dig åt ett nytt slag av fiske”, sade jag.
”Det har det. Tidigare citerade jag Jesu ord till Petrus och Andreas, fiskare som på den tiden kastade ut sina nät i Galileiska sjön. Jesus uppmanade dem att följa honom, så skulle han göra dem till ’människofiskare’. De började omedelbart med detta nya slag av fiske, och det är detta fiske jag håller på med nu.”
”Du sade också att det var kontroversiellt”, påminde jag honom.
”Vi skulle naturligtvis föredra att det inte var det”, sade Roger, ”men Jesus förutsade att det skulle bli det, att det skulle dela familjer och medföra förföljelse från människor och nationer. Jehovas vittnen har funnit att det förhåller sig så. Deras arbete som ’människofiskare’ har under olika tider till och med varit förbjudet i många länder. I fråga om mitt tonfiske var regeringens begränsningar i viss mån berättigade, men det finns inget berättigande i att hindra ’människofiske’.”
Vi satt tysta ett ögonblick. Roger gjorde sedan en summering och sade: ”Du ser alltså att detta är andra gången jag är engagerad i kontroversiellt fiske. Skillnaden är bara den att den här gången gäller inte kontroversen att rädda så många tumlare som möjligt, utan att rädda så många människor som möjligt.”