Har drivgarnsfisket haft sin tid?
FÖRENTA nationernas generalförsamling i New York betecknar det som ”höjden av omdömeslöshet och slöseri”. Miljövårdsorganisationen IIED:s Europakontor i London anser att det utgör ”ett allvarligt hot mot det marina livet”. Sexton nationer i Stillahavsområdet stämplar det som ”en oförsvarlig skövling”. Över hela världen utsätts drivgarnsfisket för stark kritik. Varför?
Drivgarn — vertikalt nedhängande fisknät som driver omkring fritt i havet som stora gardiner — har använts i kustvattnen i tusentals år. I slutet av 1970-talet började emellertid havsfiske med drivgarn öka enormt i omfattning, och i dag finns det över tusen fiskebåtar från Japan, Taiwan och Sydkorea som finkammar Stilla havet, Atlanten och Indiska oceanen på jakt efter bläckfisk, den vita tonfisken, näbbgädda och lax. Eftersom vart och ett av dessa fartyg är utrustat med ett jättelikt nät, som är i genomsnitt 10 meter djupt och uppemot 50 kilometer brett, är den sammanlagda längden av alla dessa drivgarn cirka 50.000 kilometer — mer än jordens hela omkrets!
”Dödens gardiner”
Dessa nästan osynliga nylonnät är så effektiva att ”om den nuvarande trenden håller i sig, kan Stilla havet vara utfiskat på tonfisk inom två år, hävdar bulletinen IIED Perspectives. Att fiska med drivgarn, säger marinbiologen Sam LaBudde, är lika urskillningslöst som att ”kalhugga en hel skog för att få tag i ett visst trädslag eller fälla en ek för att få tag i ekollon”. Faktum är att denna fiskeflotta, som är världens största, med sina drivgarn också håvar upp tonvis med fisk av andra arter än de avsedda, till exempel den röda tonfisken, boniter, marliner, svärdfisk och vandrande regnbåge.
Enligt James M. Coe, en forskare som arbetar vid National Marine Fisheries Service i Förenta staterna, finns det bevis för att den asiatiska fiskeflottan illegalt fångar stora mängder lax, som således aldrig når sina nordamerikanska lekplatser.
Vad som kanske är ännu värre är att drivgarnen också snärjer in, lemlästar och dränker tusentals uttrar, sälar, delfiner, tumlare, valar, havssköldpaddor och sjöfåglar. Det är därför inte så underligt att ett växande antal forskare betecknar drivgarnsfiske som ”marin kalhuggning” och drivgarnen som ”dödens gardiner”!
Dessa epitet tycks vara nog så passande. En färsk rapport från det amerikanska handelsdepartementet hävdar att tre fartyg under endast tre fisketurer av misstag fångade ”en strimmig delfin, 8 Stillahavstumlare, 18 pälssälar, 19 västamerikanska vitsidingar och 65 rätvalsdelfiner”.
Så sent som förra året sades det i en rapport till Förenta nationerna att den japanska drivgarnsflottan för att fånga 106 miljoner bläckfiskar också dödade 39 miljoner fiskar som ingen ville ha. Förutom dessa inbegrep drivgarnens tribut 700.000 hajar, 270.000 sjöfåglar, 406 utrotningshotade havssköldpaddor och 26.000 andra havsdjur.
Marinbiologer är övertygade om att ifall drivgarnsfisket får fortsätta i ohämmad omfattning, kommer det ”oundvikligen att utarma en naturtillgång som en gång ansågs vara outtömlig”. Mycket tyder faktiskt på att stor skada redan är skedd. År 1988 sade en kapten på ett fiskefartyg till marinbiologen LaBudde: ”Vi dödar inte tillnärmelsevis så många delfiner som vi gjorde förr.” LaBudde säger: ”Det beror förmodligen på att det inte finns så många kvar att döda.”
Internationella avtal på gång
På senaste tiden har man emellertid rest krav på åtgärder mot drivgarnsfisket på många håll i världen, från London till Washington och från Alaska till Nya Zeeland, och vissa mått och steg har vidtagits för att försöka tvinga fiskarna att skära ner på fisket och dra in en del av sina drivgarn för gott. För att ta några exempel: En grupp stater i Stillahavsområdet har antagit den så kallade Wellingtonkonventionen, som innebär ett avskaffande av allt drivgarnsfiske innanför de egna fiskegränserna (200 sjömil från kusten) och ett förbud för ländernas egna fiskare att använda drivgarn någonstans i södra Stilla havet.
I december 1989 antogs en FN-resolution som rekommenderade ett moratorium för allt storskaligt drivgarnsfiske till havs från och med den 30 juni 1992. Om drivgarnsfisket inte inskränks, har ”mänskligheten . . . föga hopp om att kunna bevara sina hav för kommande generationer”, förklarade World Watch Institute och tillade: ”Vi måste arbeta fram detaljerade globala överenskommelser.” Organisationen Forum Fisheries Agency, som representerar ett antal stater i södra Stilla havet, rekommenderar därför att man bildar en internationell kommission för att reglera fisket och uppmanar fiskarna att använda ansvarsfulla metoder.
Har då dessa internationella påtryckningar haft någon effekt? Ja, verkligen!
Den 26 november 1991 gick Japan med på ”att rätta sig efter FN:s moratorium för . . . [drivgarnsfisket] i norra Stilla havet, som forskarna anser bär ansvaret för en omfattande förstöring av det marina livet”. Beslutet ”satte stopp för en kontrovers som hade hotat att förvärra Japans redan dåliga rykte i miljösammanhang”. Japan gick med på att halvera sitt drivgarnsfiske i juni 1992 och upphöra helt i slutet av året.
Dagen efter beslutet skrev The New York Times på ledarsidan: ”’En ljuv seger för den globala miljön’ var en marinbiologs triumferande kommentar när Japan på tisdagen tillkännagav att man skulle upphöra med sitt drivgarnsfiske i slutet av nästa år [1992].”
Enligt en rapport i tidskriften Time för 9 december 1991 har Taiwan och Sydkorea också tillkännagett att de skall sluta upp att använda drivgarn.
”Se . . . havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.” — Psalm 104:25.
[Bilder på sidan 15]
Drivgarnsfiske
[Bildkälla]
Foto: Steve Ignell, ABL (Army Biological Laboratory)
Skelett av havsutter som trasslat in sig i ett drivgarn
[Bildkälla]
Foto: T. Merrell
[Bilder på sidan 16]
Sjöfåglar som fastnat i drivgarn och dödats
[Bildkälla]
Foto: A. Degànge
Tumlare som trasslat in sig i ett drivgarn
[Bildkälla]
Foto: N. Stone