Bort från alltsammans
Hur ett gift par upptäckte skönheten och avskildheten i ödsliga trakter
MIN hustru och jag hade inte sett en människa på nästan en hel dag då vi tog oss ner från den högsta bergstoppen som reser sig vid Yosemitedalen i hjärtat av Sierra Nevada i Kalifornien. Vi var båda på gott humör, ja, mycket upprymda, sedan vi varit på toppen av Cloud’s Rest, ett sakta sluttande berg som reser sig nästan 3.000 meter upp i den kyliga och klara luften.
De flesta människor delar kanske inte min entusiasm för att klättra i berg eller fotvandra på en stig i naturen. Men för oss som hade detta berg för oss själva var det värt strapatserna. Bara några få dagar tidigare hade vi varit nere i dalen och väntat i långa köer på att få en campingplats och på specerivaror; vi hade köat vid kassan och köat för att få använda dusch och badrum och ibland till och med för att få en plats att sitta. Det var augusti och högsäsong för den populära Yosemitedalen i Yosemite National Park — och det började påminna om den hektiska staden New York, vårt hem.
Tid att ge sig i väg
Även om vi tyckte om förströelserna, restaurangerna, undervisningsprogrammen och den fantastiska skönheten i denna natursköna dal, var det nu tid för oss att ge oss i väg.
Nästa morgon tog vi bussen som gick till Lee Vining. Den kör sakta fram på den slingrande vägen mot Tioga Pass. Detta är den enda väg som går tvärs igenom den nästan 3.100 kvadratkilometer stora parken. Vi steg av vid Tenayasjön, en sjö som är så tilltalande att jag visste att min fru skulle tycka om att slå läger där. Men jag påminde henne vänligt om våra planer. Vi hade planerat att bege oss åt sydväst längs kanten av Tenaya Canyon och sedan söderut längs den berömda John Muir Trail (en vandringsled) för att därpå följa Mercedfloden in i Yosemitedalen.
Vi var väl förberedda för vår tur. Vi hade med oss sovsäckar och jackor för den kalla bergsluften. Vi bar dessutom ett förråd av frystorkad mat för tre dagar, kokkärl, förbandslåda, kartor och ett litet campingkök i våra två ryggsäckar. När vi kom fram till Forsyth Pass började vi klättra och följde den torra, dammiga serpentinvägen som i sicksack gick uppför Sunrise Mountain.
Senare denna eftermiddag, på en 2.740 meter hög platå mellan Sunrise Mountain och Cloud’s Rest, kom vi fram till en härlig sjö och en underbar äng som omgavs av tallskog. Denna underbara plats kunde vi inte bara gå förbi. Vi slog läger och fyllde vårt vattenförråd från en stilla flytande bäck, och sedan lagade vi till en smaklig måltid av frystorkad biff Stroganoff.
Timmen innan solen skulle gå ner sökte jag igenom den omgivande skogen tills jag fann vad jag tyckte var den bästa trädgrenen på vilken vi kunde hänga vår mat. Varför gjorde jag detta? Jo, björnarna här är mycket listiga och smarta, och jag hade blivit överlistad av dem förut.
Vi överlistar björnarna
Jag fick kännedom om dessa björnar då jag för tio år sedan tillsammans med två av mina vänner fotvandrade i Little Yosemite Valley. Skogvaktarna hade sagt till oss att vi skulle hänga upp vår mat i träden, men eftersom vi var oerfarna trodde vi inte att det var nödvändigt att hänga upp vår mat på någon större höjd över marken.
Den natten, då vi tre låg i våra tält, väcktes vi av ett dämpat, lufsande ljud. Då vi tittade ut såg vi till vår förvåning tre stora svarta björnar med sina nosar riktade mot delikatesserna som fanns i våra ryggsäckar! En av dem klättrade upp i trädet där ryggsäckarna var fastbundna. På ett ögonblick var maten spridd ut i alla riktningar över ett täcke av tallbarr. De slogs om sin del i denna vilda nattliga picknick. De slet upp varje konservburk, förpackning och paket som de kunde sätta klorna i. Nästa morgon försökte vi förgäves att koka en halv potatis — den enda mat som björnarna hade lämnat kvar till oss!
Då min hustru och jag nu låg under samma stjärnbeströdda himmel, hoppades jag att jag hade lärt någonting under de mellanliggande åren. Denna gång var våra ryggsäckar tomma och öppna och låg på marken. Vår mat var i två nylonkassar upphängda över 5 meter upp i luften i en stark lina och på en kraftig gren. Och för att vi inte skulle vara för nära slagfältet hängde maten 60 meter från vår lägerplats.
Den natten vaknade vi med ett ryck. Den fullständiga tystnaden i skogen bröts av en hungrig björn som var besluten att få en gratis måltid. Från vårt läger kunde vi höra hur en lägre gren, som bar upp björnen, knakade under hans vikt då han desperat slog mot kassarna. Han flyttade sig ytterligare men kom alltför långt ut, och grenen brast. Och ner kom herr Björn och landade med en duns på marken. Vilket förtvivlat brummande han gav ifrån sig!
Att döma av oljudet kunde man tro att han hade knäckt hela trädet — och säkerligen tagit vår mat. Och tankar på min förlust vid Little Yosemite flög genom mitt huvud. Jag kände mig besviken. Utan mat måste vi vända tillbaka.
Men du skulle ha sett mig på morgonen. När vi gick till trädet och upptäckte att maten fortfarande hängde där säker och oskadd, skrek jag och ropade och slog mig på knäna i ren förtjusning. Vi dansade båda runt och hoppade upp och ner likt barn. Frukosten var enkel — varm mjölk, flingor, torkad frukt och te — och i en innerlig bön tackade vi vår Skapare för den.
De ödsliga trakterna i Yosemite
Och sedan fotvandrade vi uppför Cloud’s Rest. Om man vill gradera berg skulle Cloud’s Rest anses vara lätt. På den vandringsled vi valt fanns inga klippor att klättra upp för och inga stenbumlingar att snubbla på. Jag önskade dessutom inte upprepa det misstag jag hade gjort på vår smekmånad bara två år tidigare.
Den gången hade vi börjat vår vandring uppför de branta serpentinvägarna längs med sidan av Yosemitefallen, ett av de högsta fallen i världen. Det var sent på dagen och jag ville komma till toppen före natten. Vi hade olyckligtvis så dålig kondition att när vi återvände till dalen följande dag värkte det hemskt i våra ben. De nästföljande fyra dagarna vandrade vi omkring som styvbenta robotar och grimaserade av obehag.
Den här gången var det annorlunda. Vi stod på toppen av en av de största obrutna bergssluttningarna i världen, på ett massivt granitberg som sluttade 1.370 meter ner till botten av Tenaya Canyon — och vi kände oss uppiggade och fräscha. För första gången fick vi i fågelperspektiv se Yosemitedalen i väster och det taggiga High Sierra i öster.
John Muir, den berömde naturforskaren, tog initiativ till att få hela området avskilt som nationalpark år 1890. Vi kunde uppskatta hans beskrivning av parken: ”Källflödena till Tuolumnefloden och Mercedfloden är två av de mest välljudande och melodiska vattendragen i världen; det finns oräkneliga sjöar och vattenfall och jämna, mjuka gräsmarker, de förnämsta skogarna, de mest imponerande granitkupolerna ... och de snöiga bergen som reser sig mellan 3.600 och 3.900 meter upp i skyn, en del av dem med öppna, tillgängliga sidor och andra grupperade i höga, spetsiga bergstoppar som delvis är åtskilda genom kanjoner och naturliga amfiteatrar; trädgårdar på soliga utsprång, laviner som dundrar nerför de långa vita sluttningarna, vattenfall som gråa av slam dånar och skummar i de slingrande, bergiga och trånga klyftorna och glaciärerna på sina skuggiga, undangömda platser.”
Beklagligt nog måste vi lämna denna härliga plats. Den kvällen vandrade vi till Little Yosemite Valley och sov den djupaste sömnen under vår vandring. Vi fortsatte uppiggade på morgonen längs John Muir Trail som överblickar den ”välljudande” Mercedfloden, vilken spelar sin melodi över klippor och stenblock och gör två imponerande språng vid de 181 meter höga Nevadafallen och de 97 meter höga Vernalfallen. Vilken syn att se!
Vår vandring når sitt slut
När vi kom ner i Yosemitedalen var vi trötta, hungriga och mörbultade. Men det var det värt! Våra kroppar hade blivit stärkta genom den fysiska ansträngningen. Våra sinnen hade blivit befriade från stress. Vår uppskattning av vår kärleksfulle Skapare, som gjort denna vackra jord för oss människor, hade ökat.
Det var alldeles som John Muir sade för så länge sedan: ”Bestig bergen och ta emot deras goda budskap. Naturens frid kommer att genomströmma dig såsom solsken genomströmmar träd. Vinden kommer att blåsa in sin egen friskhet i dig och stormarna sin energi, medan bekymmer och oro kommer att falla av dig såsom höstlöv.” — Insänt.