Mitt sökande efter social rättvisa

Berättat av Rafael Coello Serrano

RÄTTVISA för alla! En social illusion? Min strävan efter detta ouppnåeliga mål förde mig tio gånger i fängelse, in i och ut ur kommunismen och från misär till diplomatiska uppdrag inför utländska regeringar. Det tog 50 år, men jag fann svaret.

Jag föddes i augusti 1910 i Guayaquil i Ecuador. Vårt anspråkslösa hem gav tak över huvudet åt en stor familj, som inbegrep min farfar, en journalist, som gav mig undervisning i ”sitt knä”. Min far tillbringade sin mesta fritid tillsammans med sina vänner. Männen — släktingar, grannar eller besökare — skröt över att vara antikyrkliga och fritänkare; kvinnorna talade om Gud och Jesus.

Jag urskilde redan då de stora olikheterna i människornas sätt att leva. Det som utmärkte samhället i stort var att människorna i allmänhet inte hade några skor och att de bodde i bostäder med ett enda rum. De få privilegierade finansierade sina europeiska bostäder med rikedomar från kakao, medan barfotaarbetarna torkade ”guldfröna” på de solstekta gatorna.

Under denna tid led människorna i Guayaquil mycket av sådana sjukdomar som gula febern och böldpest, vilka då och då hemsökte området. Malaria och tuberkulos var allmänt förekommande. Jag var ett magert och sjukt barn, så vänner och lärare trodde att jag skulle dö ung. Men jag hade en stor livslust, vilket jag fortfarande har.

En kämpe mot social orättvisa

På gymnasiet erfor jag trycket från den sociala orättvisan och mötte en hel del motgångar därför att jag inte hade ett aristokratiskt efternamn. Där började min önskan att bli en kämpe mot social orättvisa.

Jag lärde känna människans sorgliga historia, som innefattar grymma krig, religiösa söndringar, korståg och inkvisitionen, vilket alltsammans fick sin höjdpunkt i första världskrigets utbrott. Allt detta har huvudsakligen ägt rum i kristenheten. Den största delen av mänskligheten levde i förskräcklig misär. Arbetare, undertryckta bönder och fattiga i allmänhet var ingenting annat än lågt ansedda människor under de rikas ok. De underutvecklade länderna var varuupplag av råmaterial för de industriella nationerna, vilka framgångsrikt utvecklades, medan vi fortsatte i vårt primitiva levnadssätt. Från alla håll hördes ropet: ”Social orättvisa!”

Fastän jag hade stort intresse för matematik, fysik och astronomi, skrev jag, efter gymnasiet, in mig vid universitetet på den juridiska linjen, eftersom den då var den mest tillgängliga. Undervisningen vid universitetet pågick på ett mycket otillfredsställande och bristfälligt sätt. Studenter med socialt och ekonomiskt inflytande fick särskild behandling. Och man använde sig av efterblivna och olämpliga undervisningsmetoder.

Jag minns en professor som undervisade oss genom att helt enkelt sitta i katedern och låta oss läsa högt det stoff som behandlade lagstiftningsfilosofi. En dag beslöt vi att vi skulle begära att få samtala om stoffet, eftersom vi redan i förväg hade läst det. Vem var klassens talesman? Det var jag.

Lektionen började ungefär så här: ”Herr professor, vi skulle vilja slippa läsa högt från detta papper, eftersom vi redan har ...”

”Tystnad!” skrek han. ”Jag är den som bestämmer undervisningsmetoden här.”

”Vi bara ber er ...”

”Lämna denna lektion!”

”Jag är inte tvungen att göra det”, svarade jag.

”En av oss är inte önskvärd här”, svarade den vredgade läraren.

”Den personen är inte jag!” invände jag till kraftiga applåder.

Professorn lämnade rummet och återvände aldrig mer. Och så började vår kamp. Fem månader senare blev 16 studenter relegerade och förvägrades rätten att komma in vid universiteten i såväl Quito som Cuenca. En grupp arbetare och lantbrukare bildade en oppositionsgrupp för att stödja oss. Några månader senare — jag var då bara 19 år gammal — befann jag mig i fängelse.

På den tiden var religiös verksamhet förbjuden inom fängelset. Men en söndag kom en romersk-katolsk präst för att hålla mässan. Vi politiska fångar eggade upp de andra till att protestera, och mitt i upphetsningen brändes religiösa medaljer och helgonbilder. Fängelsedirektören lät släpa ut en av dem som protesterade från hans cell, och naken till midjan blev han obarmhärtigt slagen inför våra avdelningar. Vi blev varnade för att om någonting av det som hade hänt läckte ut till dagspressen skulle vi bli straffade. Nästa dag hade den största nyhetstidningen i Guayaquil skrivit om händelsen. Vi placerades i ensamcell. Men stadens reaktion var så kraftig att fängelsedirektören blev förflyttad. Sedan blev vi frigivna en efter en. Jag blev frigiven sist, eftersom jag var den som var mest upprorisk.

In i kommunismen

Nu beslöt jag att ansluta mig till kommunismen. Jag tänkte: ”Här kan jag kämpa mot social orättvisa.” Jag studerade i detalj Marx’, Engels’ och Lenins läror och organiserade den första kommunistiska gruppen som öppet kunde verka i Ecuador. Men att vara kommunist vid den tiden betydde att vara en utstött människa. Jag blev utkastad från mitt hem, och min familj ville inte tala med mig. Jag arbetade som smörjare på en flodbåt och som medhjälpare åt en mekaniker. Många gånger hade jag ingen mat att äta.

Under sju år, mellan åren 1929 och 1936, utkämpade vi kommunister hårda strider mot socialister, mot den ridande polisen och mot andra grupper som påstod sig vara kommunister men som i själva verket var i mitten av det politiska fältet. Chefen för den ridande polisen var far till en av mina vänner. Jag blev ofta inbjuden till hans hem på en måltid. ”Coellito”, sade han till mig, ”här i mitt hem är du som en son; men om jag får tag på dig i gatudemonstrationer, kommer jag att spöa dig som vilken annan upprorsmakare som helst.”

”Tack, kapten”, svarade jag, ”och om du anfaller oss kommer vi att stena dig.” Och en natt blev han nästan dödad, när han blev slagen till marken från sin häst under stenkastning. Det var en demonstration som jag inte tog del i.

Allteftersom jag studerade Marx’ läror fann jag många motsägelser och obesvarade frågor. Så till exempel är Kommunistiska manifestet av Marx och Engels en avhandling om ”proletariatets diktatur”. Lenin däremot menade att staten, som är en sammansättning av ”armén, polisen och fängelserna”, är en ”klubba” till att slå ner proletariatet. ”Fysisk natur är materia i rörelse”, sade Engels. Men hur rör den sig? Vart rör den sig? Är det ordning i rörelsen? Kommunismen förklarar inte dessa frågor. Så småningom kom jag till den slutsatsen att lösningen på social orättvisa inte fanns hos kommunismen.

Ett år senare upplöstes mitt första äktenskap. Det hade varat i fyra år och hade gett mig två döttrar. År 1939, tre år efter min skilsmässa från kommunismen, träffade jag min nuvarande hustru, Olga. Hon var lärarinna och en uppriktig katolik vars trosuppfattningar jag respekterade. Vi har fått sju barn.

Orättvisa på alla håll

Då jag återvände till skolan hade universitetet förändrats. Där fanns många utmärkta lärare som hjälpte mig att studera ordentligt. Dessutom önskade jag nu lyckas med mina studier, och det gjorde jag.

År 1942 blev jag juris doktor. Vid den tiden hade jag börjat förstå att den skrivna lagen, som vanligtvis är förnuftig, är en sak, men tillämpningen av den är någonting helt annat. Människor i höga ställningar, med pengar och inflytande, använde mutor som kunde ändra de flesta domares beslut. Om en av de ”mäktiga” fann att han var inbegripen i ett grovt offentligt bedrägeri, blev det betraktat som ett ”misstag” eller en dåligt beräknad finansoperation. Men om en vanlig människa stal pengar för att få mat (det är dock stöld), kom hon direkt i fängelse. Som jurist föreställde jag mig själv som en hjälpare åt de fattiga.

År 1944 utbröt i Guayaquil häftiga politiska oroligheter, som snabbt spred sig över landet. Jag fann plötsligt att mitt liv var i fara. Trots att jag hade skilt mig från min föregående aktivitet som vänsteranhängare, var det vissa som fruktade att jag återigen skulle trakta efter deras inflytelserika ställningar. De påstod att det i deras mitt fanns en ”folkets fiende”. Grannar underrättade mig om de hemliga planerna, och jag beslöt, av ren självbevarelsedrift, att återigen stiga fram på den politiska arenan.

I denna revolt blev jag förfärad över den grymhet, förföljelse, tortyr och lynchning som även oskyldiga människor blev utsatta för till ”nytta” för folket. Opportunistiska ledare klättrade uppför framgångens stege i ”folkets” namn och gjorde sig rika på allmänhetens bekostnad. Medförde revolten år 1944 social rättvisa? Sannerligen inte!

Återigen erfor jag på den politiska arenan påtagliga kontraster i mitt liv. År 1946 var jag regeringens officielle representant vid installationen av Mexicos president. Vid den mycket stora mottagningen gav jag akt på de tusentals internationella gästerna som visade upp sin mycket eleganta prakt: de sovjetiska militära representanterna nedtyngda av medaljer; de brittiska marskalkarna; de amerikanska generalerna och de berömda filmstjärnorna. Den natten sjönk temperaturen i Mexico City till under fryspunkten. Följande morgon samlade polisen ihop dussintals lik — undernärda offer för det bistra vädret. Eftersom de var tvungna att sova utomhus, dog de av köld och utmattning. Det jag bevittnade denna minnesvärda kväll gav mig en sund avsmak för det övre skiktets levnadssätt.

Under åren 1950 och 1951 — under en ”demokratisk” presidents regering — tillbringade jag ett år i fängelse. Jag var då parlamentsledamot men blev berövad mina fri- och rättigheter. Jag hölls avskild från yttervärlden under sex dagar och förvägrades mina lagliga rättigheter och blev nästan lynchad. Varför det? Jag tillhörde en grupp av politiker som aktivt motstod de mycket rika jordägarnas demokrati. På dessa jordägares lantegendomar bodde indianerna i den mest omänskliga fattigdom.

Under min internering började jag förstå att social rättvisa bara kunde komma från Gud. Då kom Albert Hoffman, som var Jehovas vittne och missionär, och besökte mig i fängelset och lämnade mig boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Denna händelse skulle komma att ha en viss betydelse, för Albert och jag skulle träffas igen.

Senare, år 1953, blev jag en nära medarbetare till republikens president och sändes som ambassadör till ett möte som hölls av Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd. Vid detta tillfälle iakttog jag hur en annan delegat systematiskt motstod varje åtgärd som skulle kunna gynna de underutvecklade områdena i Latinamerika. Skulle social rättvisa kunna uppnås i internationell skala? Nej, inte ens i Förenta nationerna. Nationerna i denna organisation tycktes huvudsakligen vara förenade under stormakternas förtryckande ok.

Jag minns att en dag sade Ecuadors president till mig: ”Doktor Coello, ni har varit en verklig kämpe. Ni behöver någonting som fullbordar er enastående karriär; litet guld, låt oss säga en diplomats gyllene liv under några år.”

Jag svarade: ”Det är verkligen en heder, herr president, men eftersom jag inte har meriterna, avböjer jag erbjudandet. Jag avböjer just därför att jag är en kämpe. Jag är inte skapt för diplomatens lätta liv. Jag föredrar att vara tillsammans med massorna och dela deras öde. Mycken tack.” Därför accepterade jag inte erbjudandet.

Jag kom ihåg att jag hade läst på ett ställe i bibeln att Jesus kände medlidande när han såg folkskarorna, människorna, som var skuffade hit och dit såsom får utan herde. (Matt. 9:36) Några få privilegierade fortsatte att föda sig själva på bekostnad av de sämre lottade människomassorna. Jag sökte fortfarande efter lösningen på denna orättvisa.

Ett mer intensivt sökande

År 1956 skilde jag mig från all politisk verksamhet. Varför det? Två år tidigare hade jag blivit föremål för en våldsam attack från alla de politiska partierna i landet. Ecuadors socialstyrelse, som jag var ordförande för, hade köpt in nästan 1.800.000 kvadratmeter mark, som skulle delas upp i tomter och bebyggas med billiga bostäder, till den mycket låga kostnaden av 12 sucres (omkring 2 kronor) per kvadratmeter. Mina politiska fiender anklagade mig för att jag personligen hade tagit emot, vid sidan om, 14 millioner sucres från försäljarna! Jag blev med orätt utmålad som den store boven.

Jag beslöt då att kämpa genom att utge en nyhetstidskrift, som jag kallade Sanningen. Då det första numret kom ut blev mina fiender nedtystade — till min egen förvåning. Hur kom det sig? Jo, jag började att klart och öppet och utan omsvep berätta sanningen.

Men tryckpressen, som jag hade fått på kredit, och mitt hem, som var intecknat, blev nu föremål för utmätning. Mina fiender önskade ruinera mig, men de misslyckades. Jag kände att rättvisa skulle komma bara från ovan.

Jag övertalade min familj att tillsammans med mig läsa bibeln en timme i veckan. Vi blev rörda över Jesu ord och gärningar. Det var mycket i bibeln som jag önskade förklara för mina barn, men jag kunde inte göra det. Men vi förstod klart och tydligt att verklig rättvisa bara kunde komma från Gud.

En morgon i oktober 1958 knackade en vänlig man på min dörr. Albert Hoffman sökte mig igen! Jag insåg att han var den som jag hade väntat på utan att veta om det. Vi satte i gång och studerade bibeln med hjälp av boken ”Detta betyder evigt liv”.

Jag började upptäcka att bibeln är en djup ocean med livgivande ord, en kärleksfull gåva från den ömsinte Skaparen. Mitt hjärta rördes av sådana ställen som Johannes 3:16: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” Evigt liv! Och fullkomligt liv som inbegriper verklig rättvisa för alla!

Förkunnare av rättvisa

Efter att ha studerat bibeln ett år med Albert överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud år 1959. Alltsedan dess har jag använt bibeln tillsammans med mina egna erfarenheter i livet för att försöka hjälpa andra att förstå att verklig rättvisa kommer bara från Jehova Gud.

Jag har haft privilegiet att tala om Jehovas rättvisa med människor av alla kategorier, från före detta presidenter i republiken till mycket oansenliga arbetare. Somliga har med hjälp av bibeln kunnat förstå vad verklig rättvisa är, medan andra däremot inte har velat lyssna.

Min största lycka har emellertid varit att hjälpa min hustru och mina barn och att se dem överlämna sina liv åt Jehova.

Äntligen kunde jag ändra min inskränkta uppfattning. Jag hade lärt mig att verklig rättvisa bara kunde komma från Jehova Gud. Det är endast han som kan se in i människornas hjärtan och avlägsna själviskheten, vilken är ansvarig för social orättvisa. Han har lovat en fullständigt ny ordning för denna jord under ledning av en himmelsk regering, vilken kommer att styra med fullständig opartiskhet. Hur lycklig jag var att få reda på att snart i denna nya ordning kommer varje människa att odla och skörda i sin egen trädgård och bygga sitt eget hus och själv bo i det. Alla kommer att motiveras av generositet och inte av tarvlig själviskhet. — Jämför Jesaja 65:21, 23.

Erfarenheter och lycka

För sju år sedan blev jag domare vid en appellationsdomstol. Jag försökte alltid fatta beslut som var grundade på lagen och rättvisan. Under mitt domarämbete kunde jag ännu mer inse den stora klyftan som skiljer mänsklig rättvisa från Jehovas verkliga rättvisa. År 1980 pensionerades jag.

Fastän vi är ofullkomliga och ännu inte har fått verklig social rättvisa, har jag erfarit redan nu att i en anmärkningsvärt stor utsträckning praktiseras social rättvisa bland Jehovas vittnen. Varje antydan till social, rasmässig eller ekonomisk segregation är mycket sällsynt bland dem.

I augusti 1981 blev jag 71 år gammal. Fastän jag är fullt upptagen, finns det ögonblick då det är skönt att släppa lös sin fantasi och drömma om de ting som Jehova har utlovat. Jag föreställer mig att jag redan är i den nya ordningen, återförenad med mina uppståndna förfäder, och att jag kärleksfullt delar med mig av bibelns sanningar till min farfar, alldeles som han undervisade mig i min ungdom. Jag längtar också efter möjligheterna att där lära känna Jehovas storhet och samfällt med andra lovprisa honom såsom kärlekens och rättvisans Gud för evigt.

[Infälld text på sidan 18]

I fängelset började jag förstå att social rättvisa kunde komma bara från Gud

[Infälld text på sidan 19]

Jag fick kunskap om att Gud har utlovat en fullständigt ny regering för denna jord

[Bild på sidan 17]

Under min tid som politisk ledare kämpade jag för social rättvisa