Vägen till sann lycka

— kapitalism, kommunism eller socialism?

STRÄVAN efter att finna lycka med hjälp av materiellt välstånd är inte något nytt. Det var många forntida grekers och romares levnadssätt. Men denna strävan kom i vanrykte under hela medeltiden. Varför det? Det var i huvudsak av religiösa skäl.

I det medeltida samhället dominerade religionen varje område av människors verksamhet. I grekisk-ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan var fattigdom en dygd. Det var en ”prövning”, som de fattiga måste finna sig i. Att de rika var rika och de fattiga var fattiga betecknades som en av Gud fastställd ordning. Frivillig fattigdom betraktades som ”helig”, och utlåning av pengar mot ränta kallades ”ocker” och fördömdes av den kanoniska lagen.

Men samtidigt som katolska domkapitel fördömde judiska penningutlånare som ockrare, lånade de själva ut pengar mot hög ränta. Själva påvedömet blev ”medeltidens största finansiella institution”. Det här var situationen under större delen av den tid då kyrkan hade stort inflytande och feodalsystemet var rådande.

Kapitalismens födelse

I och med feodalsystemets tillbakagång växte handeln i städer och mellan städer. Också handeln mellan länder blev större. Åsikter och idéer spreds mera fritt och öppet, i synnerhet sedan tryckpressen hade uppfunnits. Katolska kyrkans inflytande började avta.

Den medeltida katolicismen hade varit det största hindret för utvecklingen av ett nytt ekonomiskt system. Men mot slutet av medeltiden hade stora kapital ansamlats inom handeln, hantverket och bankväsendet mitt i den katolska kristenheten — till exempel i Venedig i Italien, Augsburg i Tyskland och Antwerpen i Flandern.

Sedan kom den protestantiska reformationen på 1500-talet. Det skulle visserligen vara en överdrift att säga att reformationen gav upphov åt kapitalismen, men den gav fri spridning åt åsikter som avgjort gynnade kapitalismen. Kalvinisterna brännmärkte till exempel inte utlåning av pengar mot tillbörlig ränta som ”ocker”. Vidare sporrade vissa protestantiska trosuppfattningar människor till att arbeta hårt för att få framgång i livet och på så sätt bevisa att de var bland de ”utvalda”. Framgång i affärer betraktades som ett tecken på Guds välsignelse. De ekonomiska tillgångar de på så sätt förvärvade blev tillgängligt ”kapital”, som de kunde investera i sitt eget företag eller i något annat. Den protestantiska etiken om hårt arbete och sparsamhet bidrog på så sätt till kapitalismens expansion.

Det är alltså inte förvånande att den kapitalistiska ekonomin utvecklades snabbare i protestantiska länder än i katolska. Men katolska kyrkan tog snabbt igen den förlorade tiden. Den lät kapitalismen utvecklas i länder där dess inflytande var stort, och den blev själv en mycket rik kapitalistisk organisation.a

Kapitalismen medförde utan tvivel en förbättring jämfört med feodalsystemet, om inte annat så i form av större frihet åt arbetarklassen. Men den förde också med sig många orättvisor. Klyftan mellan rika och fattiga tenderade att vidgas. I värsta fall medförde kapitalismen hänsynslöst utnyttjande av människor samt klasskamp. I bästa fall skapade den i en del länder ett konsumtionssamhälle med materiellt överflöd. Men kapitalismen har också gett upphov åt andlig tomhet, och den har inte lyckats skänka sann och bestående lycka.

Är kommunismen vägen till lycka?

Den protestantiska reformationen var ett uppror mot påvedömets missbruk av makt och privilegier. Men den gav fritt lopp åt en flod av idéer, som åstadkom mycket mera än vad de ursprungliga reformatorerna kunde förutse. Dessa idéer kom mycket snart eller långt senare att ge upphov åt revolutioner på andra områden än religionen. Upproret mot Rom främjade inte bara kapitalismens utveckling, utan det bidrog också till nya idéer och upptäckter på vetenskapens, teknikens och filosofins område, nyheter som ledde till gudlösa uppfattningar.

I och med ångmaskinens och andra maskiners tillkomst spreds kapitalismen från handelns område till industrins. Under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet uppkom mycket stora fabriker, till vilka den nödvändiga arbetskraften hämtades bland bönder, hantverkare och till och med barn. Men den kapitalistiska ”rovdriften med människor” ledde till att det uppstod arbetarrörelser och revolutionära filosofier, till exempel kommunism.

Teoretiskt sett betecknar termen ”kommunism” ”system för samhällets organisation, som grundar sig på egendomsgemenskap eller en jämlik fördelning av inkomster och tillgångar”. I praktiken är kommunism för närvarande ett styrelsesätt grundat på att all egendom ägs av staten, som kontrollerar ekonomin under ett politiskt enpartisystem.

För millioner fattiga människor över hela jorden tycktes kommunismen erbjuda hopp om ett bättre liv. Kommunismen verkade vara det bästa sättet för att jämna ut de uppenbara sociala olikheterna som skapats av det kapitalistiska systemet. Många var till och med beredda att avstå från omedelbara förhoppningar om frihet, om det med hjälp av revolution var möjligt att uppnå bättre levnadsförhållanden. Friheten skulle komma senare, tänkte de. Men åren har gått. Det kommunistiska styrelsesystemet har haft tid på sig att visa vad det kan åstadkomma i många länder. Resultaten har varit nedslående, också med avseende på materiellt välstånd, för att inte tala om frihet och lycka.

Under flera år har många unga människor i västvärlden — och också en del som inte är så unga — tilltalats av den kommunistiska ideologin. Men de ihållande dåliga nyheter som sipprar ut från många kommunistiska länder och den enkelriktade strömmen av flyktingar har gjort många missräknade.

Är socialismen en bättre väg?

Ordet ”socialism” kommer från det latinska ordet socius, som betyder ”bundsförvant”, ”kamrat”. Ordet användes först i England i början av 1800-talet och något senare också i Frankrike. Det tillämpades på de samhällsteorier som engelsmannen Robert Owen (1771—1858) och fransmännen Saint-Simon (1760—1825) och Charles Fourier (1772—1837) lade fram.

Owen kritiserade det kapitalistiska organiserandet av industrin, som var grundat på konkurrens och utnyttjande av arbetarna. Han rekommenderade ett kooperativt system, i vilket män och kvinnor skulle leva i ”byar av endräkt och samarbete” och njuta frukten av sitt arbete både inom jordbruket och inom industrin. Många samhällen efter Owens mönster upprättades på Irland, i Skottland och till och med i Förenta staterna. Men de upplöstes så småningom.

I Frankrike förespråkade Fourier upprättandet av mönstersamhällen, som kallades falangstärer. I de här samhällena skulle människorna arbeta med vad de själva helst föredrog. Till skillnad från Owen, som godtog att staten ingrep för att upprätta ”byarna” efter hans mönster, trodde Fourier att hans system skulle fungera helt på frivillig grund. Vidare skulle medlemmarna i hans samhällen få betalt efter sina ansträngningar och skulle få äga egendom. Fourier trodde att han hade upptäckt en samhällsordning, som motsvarade människans naturliga önskningar i hennes sökande efter lycka. Samhällen efter Fouriers mönster upprättades faktiskt i Europa och Förenta staterna. Men också de misslyckades.

Fransmannen Saint-Simons uppfattningar låg närmare den moderna socialismen. Han förespråkade att produktionsmedlen skulle ägas kollektivt och administreras av experter på vetenskapens, teknikens, industrins och finansens område. Saint-Simon trodde att samarbete mellan vetenskap och industri skulle åstadkomma ett nytt samhälle, i vilket människor skulle ha lika möjlighet att uppnå välstånd alltefter deras förmågor och deras arbetes mängd och kvalitet.

Även om ingen av dessa tidiga socialistiska ideologier hade framgång, banade de vägen för senare rörelser. De var den nutida socialismens första röster, den socialism som har definierats som en samhällsordning grundad på att staten äger och kontrollerar de viktigare produktionsmedlen och fördelar tillgångarna. Även om socialismens grundläggande syften har stora likheter med kommunismens, skiljer sig den nutida socialdemokratin från marxismen däri att den inte förespråkar revolution och enpartisystem, utan framåtskridande reformer.

Socialismen tar visserligen större hänsyn till enskilda människors frihet, men den har inte lyckats införa internationell fred och lycka. Varför inte?

Varför misslyckas de?

Socialismen har bland annat inte visat sig vara mäktigare än nationalismen. Beträffande Andra internationalen, en år 1889 grundad sammanslutning av socialistiska partier och fackföreningar, läser vi att den ”utfärdade många manande och väckande manifest mot krig, men då kriget bröt ut [år 1914] avslöjades dess vanmakt. De flesta av dess nationella grupper ställde sig på sina egna regeringars sida och övergav tanken på internationell arbetarklassolidaritet.” — Encyclopædia Britannica.

Sedan dess har den socialistiska rörelsen fortsatt att splittras, och den har kommit att få olika innebörd för olika människor. Många olika regeringar utöver jorden kallar sig socialistiska, av vilka en del skiljer sig obetydligt från framstegsvänliga konservativa regeringar, medan andra är auktoritära och rentav totalitära. Ordet ”socialist” har därför förlorat mycket av sin innebörd för många uppriktiga människor, som trodde att socialismen skulle leda till ett världsomfattande brödraskap i ett klasslöst samhälle med materiellt välstånd och lycka.

Det är inte att undra på att den franske fackföreningsledaren Edmond Maire skrev i Le Monde: ”Arbetarrörelsens historiska misslyckande i fråga om sin ambition att bygga upp socialismen ... [har] föranlett ett antal förkämpar — både arbetare och intellektuella — att ge upp också de långsiktiga förhoppningarna. ... De unga tycks vara särskilt påverkade av denna försvagning av det socialistiska hoppet.”

Varken kapitalismen, kommunismen eller socialismen har alltså bidragit till att människor lyckats skapa en samhällsordning som kan skänka materiellt välstånd och verklig lycka. De har alla misslyckats. Den amerikanske sociologen Daniel Bell medger: ”För den radikala intelligentian har de gamla ideologierna förlorat sin ’sanning’ och sin kraft att övertyga. Få seriösa tänkare tror fortfarande på att man kan göra upp ’ritningar’ och genom ’samhällsingenjörskonst’ åstadkomma en ny idealstat med social harmoni.” — The End of Ideology.

Men detta sökande efter materiellt välstånd och lycka är något naturligt. Varför har då människors ekonomiska och politiska system inte lyckats uppnå det? I följande artikel kommer vi att undersöka den frågan.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 7]

Många har blivit missräknade på kommunismen, vilket är uppenbart av den enkelriktade strömmen av flyktingar

[Ruta på sidan 8]

Kapitalism

Det ekonomiska system i vilket alla eller flertalet produktions- och distributionsmedel (mark, gruvor, fabriker, järnvägar osv.) ägs av enskilda och drivs i vinstsyfte. Ägarna (kapitalisterna) anställer de kapitallösa (arbetarna)

Kommunism

En samhällsordning som grundar sig på att all egendom ägs av samhället eller staten, som planerar och kontrollerar ekonomin under ett enpartisystem

Socialism

En samhällsordning som grundar sig på att staten äger och kontrollerar de viktigare produktionsmedlen och varudistributionen. I västvärlden skiljer sig socialismen från kommunismen däri att den förespråkar framåtskridande reformer inom ett demokratiskt samhälle

[Bild på sidan 6]

Ett barn som arbetar i en kolgruva i Storbritannien år 1842