Är det värt risken?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien
DET är den 14 juli och den åttonde dagen av de årliga festligheter, då man firar den katolska staden Pamplonas skyddshelgon, San Fermín. Redan före gryningen samlas folk i klungor vid de strategiska platserna längs de smala gatorna i den här gamla spanska staden. De tidiga morgontimmarna går fort genom att man emellanåt tar sig en stråle ur de vinläglar som många har med sig.
Plötsligt stiger spänningen. Stadens klockor börjar slå sju, och så hörs plötsligt ljudet av en raket som skjuts upp i luften. Explosionen, som hörs över hela staden, hälsas med entusiastiska rop.
Nere vid floden Arga slängs grindarna till en djurfålla upp, och ut rusar sex vilda spanska tjurar anförda av några ungtjurar som lockbete. Det är stor uppståndelse och mycket väsen både bland åskådarna bakom det skyddande skranket och bland de nervösa deltagarna som väntar på sitt ärofulla ögonblick på Santo Domingo-kullen.
När de uppskrämda djuren tar sats uppför kullen, möts de av en underlig syn. En grupp upphetsade unga män (och några äldre) rusar emot dem. De är i huvudsak klädda i sin typiska tjurtävlingsdräkt — vit skjorta och vita byxor, röd basker och ett skärp runt midjan. Många har med sig en hoprullad tidning varmed de skall avleda tjurens uppmärksamhet, om situationen plötsligt skulle bli kritisk. När bara några meter skiljer de båda framrusande grupperna, vänder männen plötsligt på klacken och rusar tillbaka uppför kullen, så fort de bara kan.
De hornförsedda bestarna tar in på männen, och de av männen som kommer sist kastar hastiga blickar bakåt för att se om tjurarna möjligen tänker vika av åt något håll. De försiktigare bland männen rusar till närmaste vägg och trycker sig mot den; de står blick stilla för att inte tjurarna skall se dem.
När tjurarna når backkrönet, händer det hemska. En tjur med namnet Antioquío skils från de övriga, och när den upptäcker att den är ensam och utsatt för angrepp — retad av alla männen som springer omkring och testar sin manlighet genom att se hur nära faran de vågar komma — så ersätts djurets hjordinstinkt snabbt av dess självförsvarsreflex. Tjuren börjar rasande stångas med hornen. Den stångar en av löparna, den 26-årige José Antonio Sánchez, som släpas med flera meter. Andra försöker hjälpa honom, men det är förgäves. Han dör tre timmar senare på sjukhus.
Till slut kan tjuren återigen orientera sig, och den rusar än en gång i riktning mot hjorden som försvinner i fjärran och mot den inbillade friheten. Den hamnar faktiskt på tjurfäktningsarenan. Själva arenan är full av män, i huvudsak yngre, som försöker få vara med på ett hörn, och några retar tjurarna. Antioquío slår till igen, och den här gången stångar han den 29-årige Vicente Ladio Risco, som faller ner på knä och håller sig för magen. Från åskådarläktarna hörs ett skri av fasa. Publiken vet att den har fått bevittna hur San Fermíns ”heliga” festligheter har krävt ännu ett dödsoffer.
Var det värt risken? Två unga liv har utsläckts en sommarmorgon. Och för vad då? Tjänade detta något ädelt syfte? Var det verkligen värt risken? Var personlig stolthet eller ära värd så mycket för deras sörjande familjer och släktingar? Detta är rimliga frågor, som man kan ställa sig, när det gäller många aktiviteter som människor väljer att ägna sig åt, fastän de inbegriper en absolut livsfara och årligen kräver sina offer.
Är bergbestigning riskfritt?
Under årtusenden har bergen utövat dragningskraft på människan. För somliga är de en utmaning, men för det stora flertalet utgör de en storslagen miljö dit man kan dra sig tillbaka undan stadens slit och släp. Millioner entusiaster världen utöver vandrar och klättrar i berg och fjäll, och de finner en oerhörd glädje och tillfredsställelse i detta, utan att fördenskull utsätta sig för några större risker.
Men det måste medges att många bergbestigare, både nybörjare och erfarna, varje år förlorar livet, när de bestiger jordens bergstoppar. I november 1980 försökte till exempel tre unga alpinister att bestiga den nästan vertikala klippväggen på San Jeronimo-berget i bergmassivet Montserrat nära Barcelona i Spanien. Alla tre omkom, när de störtade 260 meter. Orsaken var kanske bristande erfarenhet. Men var det värt risken? Hur skulle deras föräldrar och familjer svara i dag?
Bristande erfarenhet är långt ifrån den enda orsaken till olyckor i samband med bergbestigning. I oktober 1978 försökte en expedition med erfarna kvinnliga alpinister från Förenta staterna att nå toppen av Annapurna I (8.078 meter) i Himalaya. Man använde två separata lag för företaget. Det ena laget lyckades, men det gjorde inte det andra. Det rapporteras att Vera Watson och Alison Chadwick-Onyszkiewicz, båda erfarna alpinister, var förenade med en alplina, när de på sin väg uppför berget störtade till döds. Så här skrev Arlene Blum, en annan medlem i expeditionen, i sin dagbok: ”Det måste ha varit omöjligt för dem att få ett nytt fäste, och de störtade 457 meter nerför en brant sluttning med snö och is. Detta är något som när som helst kan hända varje alpinist. Men varför måste det hända? Jag känner mig förlamad, och mina tankar går till deras familjer. Vilket berg är värt all denna sorg och smärta? ... När vi reste hit, hade visserligen alla av oss beslutat sig för att ta risken. Men deras familjer och vänner hade inte fattat något sådant beslut.” (Kursiverat av oss)
I juni förra året inträffade en liknande tragedi i nordvästra Förenta staterna. Sexton alpinister — elva på Mount Rainier och fem på Mount Hood — förolyckades på bergssluttningarna.
Ja, vilket berg eller fjäll eller vilken övergående ambition är värt risken? Frågan måste vägas mot den unika tillgång som sätts på spel, nämligen LIVET! Antingen man tror på Gud eller ej, så är livet en mycket dyrbar gåva som man inte bör riskera för vad som helst. Livet innebär en förpliktelse, inte bara gentemot en själv, utan också gentemot ens familj (framför allt mot den äkta mannen, hustrun eller barnen), och för den kristne innebär det också en förpliktelse gentemot Gud, eftersom ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk” kommer från honom. — Jakob 1:17.
Det är naturligtvis inte bara alpinister som omkommer i bergen eller fjällen. Ibland har dåligt utrustade fjällvandrare eller skidåkare dött av köld och utmattning. Som en spansk auktoritet sade: ”Alla som klättrar uppe i bergen en söndag ser alldeles fullt av folk som är ute efter äventyr, och flertalet av dem har dålig utrustning och otillräcklig kunskap om området. Det är egentligen ett underverk att inte fler omkommer.” Om man reser till bergen eller fjällen, är det därför förståndigt att först förvissa sig om att man är i god fysisk kondition och är utrustad med lämpliga kläder och tillräcklig proviant. Det är naturligtvis bäst om man har sällskap med en erfaren fjällvandrare eller alpinist.
Fakta talar för sig själva. Enligt en nyligen gjord undersökning, som publicerades av El País, en dagstidning i Madrid, så toppade bergbestigning listan över sådana som omkommit i samband med sport i Spanien under femårsperioden 1975—1979 — med det sammanlagda antalet 137. De näst farligaste sporterna var jakt och undervattenssporter, vilka under samma period hade krävt 42 liv vardera. Sedan kom aerosporter med 39 dödsfall.
Aerosporter
Vem har inte avundats örnen eller albatrossen dess seglande och obehindrade flykt? Sedan urminnes tider har människan drömt om att kunna flyga och segla omkring likt fåglarna. Hur passande är därför inte den retoriska frågan i bibelboken Job: ”Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?” — Job 39:29.
Under de senaste årtiondena har sådana sporter som segelflygning, fallskärmshoppning, ballongfärder och drakflygning blivit allt populärare. Med god träning och tillräcklig utrustning kan risknivån i de flesta av dessa sporter hållas vid ett minimum; framför allt om personen i fråga inte är dumdristig. Ljudlös flykt med enbart vinden som sällskap är helt visst en unik och spännande upplevelse för människan.
Men den aerosport, som just nu är riskablast, är antagligen drakflygningen. Encyclopædia Britannica 1976 Book of the Year skrev angående detta: ”Kastvindarna får lätt draken att kantra, eftersom den är instabil i sig själv, och detta har lett till otaliga olyckor, varav många har varit dödsolyckor. Men ändå har drakflygningen fått ett nytt anseende under året i och med de internationella tävlingar som hölls i Förenta staterna och Österrike.” (Kursiverat av oss) Den skicklige drakflygaren Rudiger Flender förklarade: ”Det finns fenomenala drakflygare och gamla drakflygare. Men det finns inte många som är både fenomenala och gamla.”
De tekniska orsaker som angetts till drakflygningsolyckor är att något av det mekaniska strejkar under flygningen (vilket kan hända trots noggrann montering och skötsel), plötsliga förändringar i vindriktningen samt kraftiga kastvindar. Det är framför allt de starka nedåtgående luftströmmarna som kan medföra katastrof även för den mest erfarne drakflygare.
I juni 1979 skadades den berömde Formel I-föraren Patrick Depailler allvarligt, när han drakflög i sitt hemland Frankrike. En plötslig kastvind gjorde att han kraschlandade på marken. Han överlevde, men han måste genomgå operationer för de skador han fått.
En ung kristen i Förenta staterna hade inte samma tur. Han råkade ut för en olycka och bröt nacken, när han drakflög. Han tillfrisknade och fortsatte med drakflygningen. En dag kort efter start gjorde en plötslig kastvind att han förlorade kontrollen över draken. Han kastades mot en bergvägg och dödades. Återigen frågar vi: Var det värt risken? När vi tänker på vilken hemsk förlust detta innebar för änkan och föräldrarna, är det också rimligt att fråga: Ligger det inte en aning själviskhet i önskan att utöva en sport som har så liten säkerhetsmarginal? Detta är något som den kristne måste ta hänsyn till, eftersom han är förpliktad att älska sin nästa som sig själv. — Matteus 22:39.
Motorsportsolyckor
Patrick Depailler återvände till motorsporten trots drakflygningsolyckan. Den 1 augusti 1980 omkom han i en olycka, när han tränade på Hockenheimbanan i Tyskland.
Vad är det som driver människor att ta sådana risker? En auktoritet förklarar: ”Racerförare drivs av tävlingsanda och utsikterna till rikedom, ryktbarhet och ära.” (Encyclopædia Britannica, Macropædia, tolfte bandet, sidorna 569, 570) Men man måste också vara på det klara med att sådana ambitioner har många dödsoffer i släptåg, både kända och okända personer. Samma uppslagsverk säger i fortsättningen: ”Under årens lopp har hundratals förare och åskådare dödats under tävlingarna. Riskerna ligger i själva motorsportens natur. ... Det kommer att fortsätta att hända olyckor. Problemet är att skydda förare och åskådare, när de händer.”
Men nyckelfrågan är kanske: Är ”rikedom, ryktbarhet och ära” de förnämsta värdena i livet? Är det värt att riskera själva livet för att få se sitt namn i en snart bortglömd lista över världsmästare?
Ett personligt beslut
Det finns många aktiviteter i livet som inbegriper en viss minimirisk eller där man kan skadas eller rentav dödas. Bara att flyga eller att åka bil eller bara att gå över gatan kan resultera i en olycka. Men sådana avlägsna eventualiteter hindrar oss inte från att leva ett normalt vardagsliv.
Men det finns aktiviteter som inte är nödvändiga eller väsentliga för livet och som inbegriper en ännu större risk, när det gäller liv och lem. I sådana fall måste var och en personligen ta ställning till frågan och det ansvar den för med sig: Är det värt risken? Framför allt kommer en kristen att tänka sig för två gånger, innan han sätter sin gudagivna gåva — själva livet — på spel.