Spänningssökare – varför denna dragning till det livsfarliga?

DEN upphetsade folkmassan – 50 000 personer – på den forntida romerska arenan satt på helspänn. För varje dag hade deras förväntningar byggts upp av omfattande annonsering som kungjorde att det nära förestående evenemanget skulle bjuda på ”spektakulära upplevelser som man inte fick missa”.

Den tidens trolleriföreställningar, pantomimer, clowner och komik lockade många människor till teatrar, medan det som utspelade sig på arenan lockade på ett helt annat sätt. De hårda sittplatsernas dåliga komfort och vardagslivets bekymmer var snart bortglömda för de andlöst spännande händelser som skulle till att utspela sig framför ögonen på åskådarna.

Först kom sångarna, och sedan följde prästen i sin ämbetsdräkt. Därefter anförde rökelsebärarna ett följe med en rad avgudabilder som föreställde gudar och gudinnor, och de bar dem högt så att alla kunde se dem. Detta gav evenemanget ett sken av att ha gudarnas välsignelse.

Djur slaktades

Nu var det dags för de stora och underhållande inslagen i evenemanget. Först släpptes strutsar och giraffer in på arenan – djur som få av de närvarande någonsin hade sett – utan några möjligheter att fly. En stor mängd skickliga bågskyttar slaktade de hjälplösa djuren tills alla var döda, allt till den spänningssökande publikens belåtenhet.

Den högljudda folkmassan bjöds sedan på en strid på liv och död mellan två stora elefanter på vilkas betar man hade fäst långa, vassa järnpiggar. Det hörs dånande applåder när ett av de väldiga djuren dödligt sårat faller ihop på den bloddränkta sanden. Den här scenen har bara retat åskådarnas aptit inför det huvudnummer som skall följa om några minuter.

Huvudnumret

Den spänningssökande folkmassan ställer sig upp när gladiatorerna under stora fanfarer gör entré på arenan. Några är beväpnade med svärd eller dolkar och sköldar och metallhjälmar, andra är utrustade med lättare vapen och kläder. De slåss man mot man, ofta tills den ene eller båda två dör, under det att publiken ger sitt bifall. Redogörelser visar att vid ett evenemang dödades 5 000 djur på 100 dagar. Vid ett annat dödades 10 000 gladiatorer. Ändå krävde åskådarna mer.

Kriminella och krigsfångar fick som straff ofta ställa upp vid spelen. Men enligt en källa ”bör de inte förväxlas med den grupp av skickliga gladiatorer som slogs med vapen och tjänade stora pengar, utan att vara dömda att vara gladiatorer resten av livet”. På några platser gick gladiatorerna i särskilda skolor för att lära sig konsten att strida man mot man. Adrenalinet flödade, och de blev helt uppslukade av sportens spänning och dess livsfarliga dragningskraft. Behovet att strida ännu en gång var en dominant passion. ”Den gladiator som stred femtio gånger under sin karriär innan han drog sig tillbaka betraktades som mycket framgångsrik”, uppger en källa.

Tjurfäktning

Världen har nyligen gått in i ett nytt årtusende. Men det är tydligt att inte mycket har dämpat passionen hos de många som tjusas av extremsporter, särskilt livsfarliga sådana. Som exempel kan nämnas att tjurfäktning har varit på modet i Spanien, Portugal och flera latinamerikanska länder i hundratals år.

Det rapporteras att det finns omkring 200 tjurfäktningsarenor i Mexico och över 400 i Spanien. En av arenorna i Mexico rymmer 50 000 åskådare. Många av de här arenorna fylls till bristningsgränsen av åskådare som kommer för att titta på människor som sätter sitt mod på prov mot anfallande tjurar. Alla tecken på feghet hos tjurfäktaren väcker publikens hånfulla missnöje.

Nu har även kvinnliga tjurfäktare blivit matadorer och tjänar miljontals kronor på att döda tjurar. En kvinnlig matador som intervjuades på TV sade att ingenting kunde tillfredsställa hennes passion för spänning mer än att vara i en tjurfäktningsarena med en anfallande tjur, trots den ständiga risken att stångas till döds.

Tjurrusning

”Folkmassan står i fyra rader längs gatan Calle Estafeta utanför Casa Sixto i Pamplona i Spanien, och det hörs ett högt och ihållande larm”, sägs det i en rapport. ”Man hör flera språk talas – baskiska, kastilianska, katalanska och engelska.” Folket samlas tidigt för att se på evenemanget. Tjurar som är avsedda för tjurfäktning hålls i inhägnader en knapp kilometer från arenan.

På morgonen de dagar då evenemanget skall äga rum slås dörrarna till inhägnaden upp på vid gavel, och sex tjurar plus en i reserv som skall vara med i kampen den här kvällen släpps ut. Gatan är kantad av byggnader, och sidogatorna är blockerade av barrikader. Detta skapar en lämplig väg för tjurarna att springa till arenan, något som tar dem ungefär två minuter om allt går som det är tänkt.

För många år sedan var det några män som bestämde sig för att trotsa faran och försöka springa fortare än tjurarna. Fortfarande är det några varje år som försöker göra det. Med tiden har det blivit en begivenhet som uppmärksammas över hela världen. Många har blivit svårt skadade av tjurarna, och en del har blivit stångade till döds. ”Du gör ett stort misstag om du tror att du kan springa ifrån dem”, sade en som försökt. Under en 20-årsperiod inträffade det enligt spanska Röda korset ”i genomsnitt en skada per dag orsakad av stångning”. Dessutom behandlades dagligen mellan 20 och 25 deltagare för andra skador.

Varför är det så många som dras till det som är farligt? En deltagare sade: ”Sekunderna när du är där framme med tjurarna, håller jämna steg med dem, känner lukten av dem, hör klappret från deras hovar och ser hornen röra sig upp och ner bara några centimeter bakom dig – det är vad det [tjurrusningen] handlar om.” Deltagarna manas på av folkmassans hejarop. Skulle några bli besvikna, om de inte får se någon bli ihjälstångad eller våldsamt uppkastad i luften av en framrusande tjur på närmare 700 kilo? Kan det vara så att de tycker att det är lika spännande att se blodet flyta som folkmassorna på de romerska arenorna tyckte att det var?

Att leka med döden

Det finns också de som har en passion för att leka med döden på andra sätt. Det finns stuntmän som riskerar att dö eller drabbas av allvarliga skador genom att med motorcykel hoppa över 50 bilar som har parkerats sida vid sida eller över ett antal jättelika bussar eller över en bred kanjon. En sådan stuntman berättade att han hade brutit 37 ben i kroppen och legat i koma i 30 dagar. Han sade: ”Brutna ben och armar betyder inget för mig längre. ... Jag har gått igenom tolv större operationer med öppen reposition. Det är när de skär upp en och sätter in en platta eller skruv. Jag skulle tro att jag har fått runt trettiofem eller fyrtio skruvar inopererade för att hålla benen på plats. Jag är alltid på väg till eller från sjukhuset.” En gång när han skadades i ett övningshopp och inte kunde genomföra sitt hopp över ett antal bilar, buade publiken för att visa sin besvikelse.

Många spänningssökare sysslar med extremsporter, och till dessa räknas sådana dödsföraktande bravader som klättring på väggarna till skyskrapor utan skyddsutrustning, snowboardåkning utför stupbranta 6 000 meter höga berg, bungyjumping från höga torn och broar, fallskärmshoppning från flygplan fastspänd mot en annan hoppares rygg eller klättring på tvärbranta istäckta klippor utan annan utrustning än små isyxor. ”Jag räknar med att förlora tre eller fyra vänner om året”, klagade en isklättrare. Det här är bara några av de djärva konststycken som har blivit på modet inom sportens värld. ”Det är risken för katastrof som gör extremsporter så lockande”, sade en skribent.

”Även de mest extrema extremsporterna upplever en boom”, kunde man läsa i tidskriften U.S.News & World Report. ”’Sky surfing’, där skickliga fallskärmshoppare på kolfiberbrädor utför vridningar och vändningar som skulle platsa på en cirkus samtidigt som de faller fritt från 4 000 meters höjd, fanns inte 1990 men lockar nu tusentals anhängare. En sport som kallas ’BASE jumping’ (BASE står för Buildings, Antennas, Spans och Earth), som blev officiellt etablerad 1980, lockar nu hundratals utövare som hoppar fallskärm – ofta illegalt och nattetid – från fasta föremål som radiomaster och broar.” Denna sport har redan krävt många dödsoffer. ”Det förekommer inte så mycket skador i ’BASE jumping’”, sade en garvad hoppare. ”Antingen överlever man, eller också dör man.”

Att klättra uppför tvärbranta bergväggar med minimalt fäste för fingrarna och fötterna lockar tusentals människor. Till och med TV-reklam och tidskriftsannonser som gör reklam för allt från lastbilar till huvudvärkstabletter visar klättrare som hänger riskabelt flera hundra meter upp i luften längs en stupbrant bergvägg, säkrade enbart med ett smalt rep. Det har uppgetts att det 1989 var omkring 50 000 personer i USA som vågade sig på den här sporten, men på senare tid har det uppskattats att en halv miljon lockats att ägna sig åt den. Antalet ökar över hela världen.

I USA är det ”ett växande antal ’vanliga’ pojkar och flickor som dödas eller lemlästas när de leker nya bisarra och farliga lekar”, rapporteras det i tidskriften Family Circle. ”Car surfing” – när man klättrar ut genom sidofönstret och ställer sig ovanpå en bil samtidigt som bilen susar fram i hög fart – eller sporten att stå på taket till en hiss i rörelse eller på taket till ett snabbgående tunnelbanetåg har krävt många ungdomars liv.

Även det imponerande Mount Everest har blivit mer populärt än någonsin. Klättrare som saknar tillräcklig träning kan betala så mycket som 600 000 kronor för att bli förda upp till toppen och ner igen. Sedan 1953 har mer än 700 klättrare nått toppen. Många kom aldrig ner igen, och en del av kropparna är fortfarande kvar där uppe. ”Klättrare tävlar nu om att sätta rekord som den yngsta, den äldsta och den snabbaste att bestiga Everest”, skrev en journalist. ”Till skillnad från andra sporter kräver alpinismen att dess utövare är villiga att dö”, skrev en annan journalist. Måste man utsätta sig för fara för att bevisa sitt mod? ”Mod innebär inte att göra dumdristiga saker”, sade en veteran inom klättringen. Bland ”dumdristiga saker” räknar han upp ”’äventyrsturer’ upp på Mount Everest med klättrare som är allt annat än experter”.

Och så fortsätter det. Antalet och slagen av aktiviteter som vittnar om dödsförakt och som håller på att bli vanliga över hela världen begränsas bara av fantasin hos dem som vill hitta på nya. En psykolog förutsäger att extremsporter, i vilka utövarna befinner sig på gränsen mellan liv och död, ”kommer att bli de största sporterna när det gäller publik och utövare under 2000-talet”.

Varför gör de det?

Många som sysslar med extremsporter försvarar sig och menar att det är ett sätt att komma ifrån en långtråkig vardag. Några som har blivit uttråkade av sina rutinjobb har sagt upp sig och gjort en ny karriär inom extremsportens värld. ”Jag började använda bungyjumping som en drog, som ett sätt att dra ett streck över det förflutna”, sade en av dem. ”Jag hoppar, och då tänker jag: ’Problem? Vilka problem?’” ”Han är en veteran med 456 hopp, inklusive hopp från El Capitan i Yosemite nationalpark, San Francisco Oakland Bay Bridge och världens högsta kabinbana i Frankrike”, sades det i en tidskrift.

En annan utövare av extremsporter sade: ”Tiden står stilla. Du bryr dig inte alls om vad som händer i världen.” Ytterligare en annan fantast sade: ”Det vi gör för att få en kick [vilket för många inbegriper ekonomisk ersättning] skulle de flesta inte göra om man så riktade en pistol mot huvudet på dem.” Tidskriften Newsweek uttryckte det så här: ”De är allesammans beslutna att till varje pris uppleva spänning.”

Några psykologer har gjort omfattande forskning om spänningssökande. En av dem kategoriserar spänningssökare som personlighetstyp T (T står för ”thrills” [spännande upplevelser]) – människor som tar risker och söker stimulans, spänning och upphetsning. Han säger: ”Det finns människor som håller hårt i livets räcke – normerna och traditionerna. Människor av typ T släpper taget om räcket. De skapar sitt eget liv.” Han nämner att det finns studier som visar att sådana människor är inblandade i dubbelt så många olyckor ute på vägarna som andra. ”Olyckor är den främsta dödsorsaken bland tonåringar, ofta på grund av att de försätter sig själva i farliga situationer för att tillfredsställa sitt behov av spänning.”

Forskare och psykologer är överens om att det är onaturligt att söka sig till sporter där man i hög grad riskerar att förlora livet. Det faktum att många har drabbats av allvarliga, livshotande skador bara för att återhämta sig efter långa vistelser på sjukhus eller rehabiliteringshem och sedan fortsätta med sin livsfarliga sysselsättning visar att deras tankeförmåga inte är som den borde. Ändå kan det ofta röra sig om mycket intelligenta personer.

Experter är inte säkra på vad det är som lockar spänningssökarna att riskera liv och lem. De menar att svaren kan finnas i hjärnan. ”Det går inte att stoppa deras jakt efter spänning”, säger de, ”men man kan försöka hindra dem från att riskera livet. Man vill åtminstone att de skall undvika att sätta andra människors liv på spel.”

Det kristna synsättet

Kristna ser livet som en dyrbar gåva från Jehova Gud. Den som medvetet sätter sitt liv på spel genom att ta onödiga risker bara för att visa sitt mod – sin manlighet – eller för att underhålla åskådarna eller tillfredsställa sitt eget behov av att få en kick, visar faktiskt förakt för livets underbara gåva som Gud har gett oss. Jesus visade verkligen djup respekt för sitt liv och utsatte sig inte för fara i onödan. Han vägrade att sätta Gud på prov. (Matteus 4:5–7)

På liknande sätt är kristna skyldiga att visa respekt för livet. ”En gång besteg jag en brant bergvägg och upptäckte att jag inte kunde ta mig vare sig uppför eller nerför”, skrev en kristen. ”Ännu i dag ryser jag när jag tänker på hur nära döden jag var. Vilket dåraktigt sätt det skulle ha varit att kasta bort sitt liv på!”

”Där jag bor tar ungdomarna del i många av dessa äventyrssporter”, skrev en ung kristen. ”De försöker alltid få mig att vara med. Men nyheterna visar ofta reportage om människor som dött eller blivit allvarligt skadade av de sporter som de säger är så roliga. Jag inser ... att det skulle vara oförståndigt av mig att äventyra livet, som Jehova Gud har gett mig, bara för en kortvarig spänning.” Vi är förståndiga om vi har samma sunda inställning och lika gott omdöme.

[Bildkälla på sidan 21]

© Reuters NewMedia Inc./CORBIS

[Bildkälla på sidan 24]

Steve Vidler/SuperStock